Varför är så många åldersfixerade?!

Ja det måhända att det var åldersskillnader i relationer som diskussionen handlade om, men du har skrivit följande:

Du tog upp det, jag kommenterade det helt enkelt.


Här säger du att det inte finns en enda möjlighet att 18 åring kan ha erfarit lika mycket som en 45 åring. Så här igen gör du ett påstående gällande livserfarenheten. Det enda jag gjort är att jag kommenterat det du skrivit angående den. Så varför ska du tillrättavisa mig och säga att det jag skriver handlar om FEL saker, då jag skriver om livserfarenheten som DU tog upp.

Det enda jag försökt att få er att acceptera, är att "livserfarenheten" kan vara större hos en yngre person i jämförelse med en äldre person. That's it! Det är det enda jag velat tillägga, men du har inte velat acceptera det. Du har tydligen bestämt dig för att en 18-åring ALDRIG I LIVET kan ha mer livserfarenhet än en 45-åring. Så det jag bara vill få er att förstå är att:

Eftersom människan har en livslängd på ungefär 80 år, vill man kanske hindra eller sakta ned sitt åldrande.

Tror mycket hänger på kulturen. Här i västvärlden ses åldrande t.ex. som något dåligt: du ska dölja din ålder med skönhetsprodukter. När du är gammal skickas du troligen in på ett ålderdomshem. Barnen har egna familjer och har flyttat någon annanstans. Du träffar dem en gång om halvåret och får en bukett blommor, där emellan är du ensam och en börda för samhället. Ett exempel på hur det kan vara.

I andra länder respekteras de äldre, de kanske t.o.m. ses som de klokaste. Familjen är viktigare än att göra karriär. Om ordspråket här i väst är "Ensam är stark" är det i detta fallet kanske tvärtom.

Sedan kanske stress är en faktor? Man kanske känner att man inte hinner med allt man vill göra och att åren springer ifrån en?

Naturligtvis menar han att dessa personer har normala förutsättningar. Dvs. att de inte legat i koma eller har något mentalt handikapp. 18-åringen skulle kunna vara ett s.k. underbarn men fortfarande har 45-åringen haft mer tid på sig att samla erfarenheter och genomgå saker.
Det skulle kunna vara så att 45åringen har bara suttit hemma och varit sjukskriven sedan 20år ålder och gjort absolut ingenting. Men hur vanligt är det?

Ok, jag förstår hur du menar nu. Jag har hela tiden diskuterat med underförståelse att vi pratar om åldersskillnad i relationer.

Du behöver skilja på illusion och hallucination.

Illusion [Wikipedia]

Om nu är det enda som finns kan du inte tänka någonting. "Nu" är bara den för ögonblicket aktuella iterationen av rumtiden, det händer absolut ingenting i "nuet". Allt som händer är ett resultat av en serie iterationer. Det är som att titta på en film: Det händer ingenting i filmen om du stirrar på en filmruta, det är helt statiskt. Det är inte förrän du applicerar iterationer (dvs det vi upplever som tid) något kan hända.

Var går gränsen för "NUet" då? Säg att jag streamar en fotbollsmatch, och ligger 30 sekunder efter den egentliga sändningen. För mig är matchen som jag ser den just då mitt NU, men för folket som ser matchen på arenan är det bara en illusion. Vad är det för illusioner du pratar om? Säg att jag spelar in matchen istället och ser den dagen efter. Kommer jag då när jag ser matchen i mitt NU att betrakta en illusion? Och matchen är således inte verklig för att den inte sker i NUet?