Vad saknar ni i er relation?

När jag var yngre funderade jag sällan på detta med att hitta en partner som man passar med och kan leva med länge, jag blev förälskad och kastade mig in i relationer utan att tänka på i stort sett något alls. Men med åren, och ett antal förhållanden som kraschat, så har jag insett att jag mer och mer tänker på vad jag verkligen söker efter i en relation. Jag jämnför medvetet och omedvetet de potentiella partners jag möter med vad jag en gång haft, och tänker att "nej, vi skulle inte funka ihop därför att han och jag skulle inte ha lika kul ihop som jag hade med X" eller att "ja, vi skulle kunna funka för han får mig att skratta lika mycket som X fick".

Jag funderar på hur många människor där ute som har "den perfekta relationen", och med det menar jag inte att allt är perfekt, att man aldrig bråkar eller har sina dåliga dagar, utan att man helt enkelt känner att allt funkar strålande i det stora hela. Man är tillfreds i relationen och känner inte att man saknar något. Jag har ex. en vän som har en partner (de har varit tillsammans i tre år) och de verkligen strålar tillsammans, när man kommer in i ett rum där de befinner sig tillsammans är det bara så mycket energi runt dem, kärlek, respekt, spänning, WOW. Hon är 50+ och säger att hon aldrig träffat någon som det stämt så bra tillsammans med. Men innan honom hade hon relationer med andra män där hon kände att det ena eller det andra saknades, kemin funkade helt enkelt inte fullt ut. Finns det andra människor där ute som känner att de verkligen hittat den där personen som det bara stämmer med?

Jag har en handfull seriösa relationer i bagaget. Följande har varit vad jag saknat i dem:
Relation 1: Vi kunde inte skratta tillsammans, den humoristiska kemin saknades.
Relation 2: Vi var väldigt goda vänner och kunde göra allt tillsammans, men den sexuella attraktionen dog ut rätt snabbt (och med det menar jag att allt det sexuella verkligen tvärdog).
Relation 3: Allt stämde med humor och attraktion, men vi kunde inte spendera en helkväll med att bara samtala om allt mellan himmel och jord, utan hamnade istället framför teven. Tristessen smög sig på när vi till slut inte hade mycket att säga varandra.
Relation 4: Vi kunde samtala i timmar, hade ganska samma humor, exceptionellt bra sex men han saknade det sociala livet som jag är i behov av; han kunde alltså inte prata med mina vänner särskilt bra och blev ofta överdrivet berusad vilket ledde till åtskilliga elakheter från hans sida. Vilket i sin tur ledde till att jag till slut inte kände mig bekväm i hans sällskap.

Jag kan tillägga att jag träffat ett par-tre män som jag verkligen haft kemin med, mer än jag haft med en partner, alltså mer än jag haft med någon partner under någon del av vår relation, även inräknat den så spännande förälskelsefasen. Det betyder inte att det skulle ha funkat i det långa loppet, givetvis inte, men det där lilla extra fanns där från början, det där som gör att allt känns så fantastiskt, samtalet flyter på i timmar, skratten avlöser varandra, tiden försvinner utan att man fattar vad som hände. Av olika anledningar (relationer med andra mm) har dessa möten inte lett längre än till början på ett intresse, en bekantskap.

Ovan fyra relationer är givetvis hårddragna, men jag undrar hur mycket man ska "tumma på" det man vill ha i en relation. Ska man lämna så fort man inser att den här personen kommer inte att kunna ge mig det jag verkligen vill ha (man blir ju inte precis yngre)? Hur tänker ni? Jag vet att man inte kan få allt, att inget är "perfekt", att allt går upp och ner och allt det där. Men har ni allt vad ni vill ha i er relation. Om inte, vad saknar ni? Och, vad skulle ni kunna tänka er att "tumma på"?

Jag är för övrigt kvinna, snart 35 år.

Jag har det bra med min tjej, och vi har ett väldigt trevligt umgänge med varandra. Jag upplever att vi båda är trygga med varandra, MEN den humoristiska kemin saknas tyvärr helt! Tyvärr börjar jag tröttna lite på det i längden. Hennes syster och övriga familjemedlemmar kan jag skämta och skratta otvunget med.. Men min flickvän skrattar aldrig åt mina skämt! Vi pratar helt förbi varandra just i det humoristiska avseendet. Synd när vi har det så bra i övrigt..

En annan grej jag tycker att jag saknar är lite mer engagemang ibland via telefon och sms. Vi bor ännu inte ihop och vi har inte helt synkade jobbtider alltid, så vi är tyvärr lite beroende av mobilkommunikation för att hålla liv i det hela.. Där tycker jag inte att hon riktigt alltid bjuder till. Jag vill heller inte va den jobbiga som ligger på "för" mycket, och messar hela tiden. IRL är hon oerhört go och omtänksam, men vi träffas ju som sagt inte varje dag. Hon skriver eller säger ALDRIG något gulligt utan svarar bara -samma här, eller -det tycker jag också, när jag skriver eller säger nåt fint till henne.. Det saknar jag!

Massvis med pengar så man kan göra en massa roliga saker, typ dra iväg med en luftballong eller ta flyget till ett annat land och käka lunch osv

Vad gäller TS frågeställning så har jag inga bra svar. Jag är ungefär i samma ålder och i ungefär samma sits. Jag funderar över samma saker egentligen.. Man måste kunna "prata" med varandra och känna att man har ett utbyte med varandra i konversationen. Det skulle jag inte kunna tumma på, men jag inser att jag nog har gjort det tidigare..

Jag är förhållandevis ung i sammanhanget men kan ändå aldrig låta bli den där tanken "Kommer det att hålla för alltid?". När den väl dyker upp blir jag också varse en hel hög saker som jag måste ta ställning till huruvida det bara är ett vanligt litet irritationsmoment som jag kan stå ut med, eller om det är något som förr eller senare blir droppen som får bägaren att rinna över.

Alltså har jag själv inga bra svar egentligen, men det jag har kommit fram till är att jag aldrig kan tumma på min lycka. Kanske lite fegt eftersom det är många saker, men jag måste kunna känna mig glad, trygg och "matchad" i en lycklig relation. Med matchad menar jag att man klickar både intellektuellt och fysiskt, annars blir det lätt problematiskt. Att mina vänner inte kommer så bra överens med min "utvalde" kan jag nog ta, för det finns fler vänner i världen att lära känna, det är nog viktigare att min familj kommer överens med personen i fråga.

Har dock kommit på mig själv tidigare i livet att säga frasen "om det där vore jag skulle jag nog göra slut på förhållandet" bara för att en tid senare finna mig själv i samma situation och inte alls följa mina egna råd...en egenskap hos mig själv jag stör mig väldigt mycket på.

Mitt förhållande saknar en tjej från och med nu

Att ha ett bra och fungerande sexliv där orgasm ska stå i fokus som jag saknar så mycket..mer närhet och sånt.väldigt viktigt..saknar det nåt så enormt..

Min pojkvän har inte lika mycket sexlust som jag har, men det gör absolut ingenting för mig.

Vi kommer alltid bra överens och skrattar åt samma saker, många lika intressen och vi håller oss väldigt aktiva och inte låser in oss hemma utan vi försöker oftast hitta på något varje dag och ibland blir det en "bara stanna hemma"och bara chilla dag.

Jag kan inte komma på något som saknas direkt. Skulle väl vara att min sambo har lägre sexdrift än mig. Skillnaden är inte jättestor så oftast är det inget problem, men heltidsjobb och pendling gör att han är ganska trött i veckorna och jag är den som blir frustrerad först.

Alltså, ni som säger att ni saknar någonting i er relation - kan ni inte hämta ut det hos andra personer i er umgängeskrets? Varför måste allt hämtas från samma person?

Nä det är fan tragiskt att så många människor verkar tro gudomlig perfektion är rimligt att förväntas. Inte nog med attraktion, trygghet, humor och spänning. Han ska dessutom älska alla dina spralliga tjejvänner (som är så jävla intressanta), vara hejdlöst begåvad och kunna föra spännande samtal ad infinitum, aldrig dricka för mycket eller slappa framför tvn. Usch trött man blir, ett liv bör inte kretsa kring bara en person.