Är åsikter en illusion?

Har på senare tid blivit väldigt osäker på vad jag tycker och tänker om saker och ting.

Alla åsikter vi har är ju bara en produkt av vår omgivning. Jag röstar te x blått pågrund av att jag tycker dom har vettiga värderingar osv. Även fast jag själv kan tycka att deras åsikter är logiska vet jag att jag förmodligen röstat annorlunda om jag var uppväxt i en annan miljö.

Såfort jag har en åsikt nuförtiden kan jag omöjligt ställa mig bakom den till 100% eftersom jag vet att min åsikt är högst subjektiv och helt beroende av tidigare händelser bortom min kontroll. Detta gör att jag har svårt att diskutera saker med mina vänner då jag inser att inget är svart eller vitt och allt spelar väldigt liten roll egentligen då inget man tycker är varken sant eller falskt.

Så, kan man ha riktiga åsikter eller är allt man tycker och tänker inte ens egna värderingar utan bara en illusion skapat av ens omgivning?

Låt säga om någon har begått ett fruktansvärt sjukt mord, kan du då ha en åsikt om den personen eller tänker du ''jag har inte gått i hans fotspår så jag dömer honom inte''?

Men jag känner igen mig, men när man snackar t.ex.. ''vilka länder har du varit i?'' Kom på tal idag, och jag kan inte svara på den frågan för att jag tror att forntiden är en illusion.

Jag förstår inte riktigt varför åsikterna skulle vara illusioner bara för att man har bildat sig dom genom yttre påverkan? På vilket annat sätt skulle deras tillblivelse ske än genom intryck? Hur definierar du en riktig åsikt; som en som inte är ett resultat av förnimmelser av/ur i omgivningen?

Personligen skulle jag prompt påstå att åsikter som inte har grund i något ovant nämnt inte är åsikter, eller ens existerar.

Till att börja med så är det verkligen fascinerande och skrämmande hur ens uppfostran formar en som person, verkligen en produkt av sin omgivning. Om man verkligen tänker efter så känner jag i alla fall att de principer som hölls under min barndom är dem som jag verkligen tror på.
Det återspeglar sig ofta i politiska värderingar som just handlar om personliga åsikter. Jag har diskuterat detta med vänner och bekanta som kommer från familjer där man hade andra värderingar och det är vad de har anammat och verkligen tror på. När man insett detta så kan man se det ur ett mer objektivt perspektiv och kanske försöka få nya insikter (om man vågar! ) vilket många självklart lyckats med. Dock är sannolikheten är att man till slut kommer tillbaka till sina ursprungsvärderingar då de ligger väldigt stadigt längst bak i huvudet.


Du säger att din åsikt är högst subjektiv och helt baserat på tidigare händelser utom din kontroll.
Vad som är sant eller falskt avgör du själv i din individuella världsuppfattning där du rangordnar intryck som du väljer att ta till dig eller inte. Alltså kontrollerar du allt som du väljer att ta till dig så länge du är medveten om det. Den information som man redan har tagit till sig utom ens kontroll (exempelvis uppfostran, subliminal perception etc.) gäller det att som sagt ha en objektiv syn på när man värderar.


Om man som människa vet med sig att man har rätt och det känns bra för dig samt att du kan se det från en rent objektivt synsätt så har du självklart skapat dig en egen, för dig sann, åsikt. Problemet är dem inte har denna insikt och helt enkelt är en stomipåse för etablissemanget.

Jag tycker det är sunt att inte låta åsikter bli övertygelse.

Sekunden du cementerar in en åsikt i din identitet så blir den mycket svår att släppa i ljuset av ny information. Således kan man säga att med övertygelsen så upphör lärandet.

Med övertygelse sker reformer också, där man bygger upp och formar om åsikterna lite. Det är viktigt att notera det i sammanhanget.