Ensamhet är självvald och alla kan komma ur den

TS, det här var nog det vackraste jag läst på flashback, någonsin.

Att jag snubblade över den här tråden nu..precis vad jag behövde. Visserligen har jag nog inte varit lika "down" som dig, inte blivit mobbad och är fortfarande ganska ung, MEN, så mycket av det du sa är så sant (om inte allt tom). Du träffade mig så JÄVLA hårt med det här med positiva vs negativa känslor. Även det här med att förut gick jag o störde mig på att folk inte lärde sig svenska med mera.

Verkligen, creds till dig TS och hoppas ditt liv fortsätter i rätt riktning, du förtjänar det

Det är helfestligt att se dig chansa hejvilt på att det inte finns undersökningar som motbevisar dig för att sedan konstatera att du redan blivit överbevisad. Du försvarar ditt eget ego med näbbar och klor och verkar mer intresserad av att ha rätt än att komma fram till vad som är rätt. Det luktar både narcissism och inslag av Aspbergers här.

Som någon sa märks det tydligt att du blivit socialt sviken i ett tidigare stadium och nu genomgår nån form av förnekelseprocess där du intalar dig själv att du ska bli stor stark och mäktig. Du suktar efter att uppnå i första hand status där du ska nå "toppen". Förmodligen för att väga upp de sociala misslyckanden som du varit med om tidigare.

Det är en väldig skillnad på att ha ett starkt psyke och att leva i förnekelse. Skillnaden stavas självkännedom.

Jag är inte så naiv så att jag tror att du faktiskt kommer ta till dig av det här men jag gör ett försök att förklara vad jag menar med hjälp av musik istället. Texten till låten finns direkt under. Passar väldigt bra in på dig. Väldigt bra.

http://www.youtube.com/watch?v=w2HpcLQ_6PU

Och nu ska jag gå igenom dina fel och antaganden.

Ja? Jag förstår inte riktigt felet här. Man har rätt att använda citattecken när man ska syfta på något sarkastisk vilket jag gjorde här. I och med att det ledde till fysiska och psykiska påföljder antar jag att de led? Eller har jag fel? Om de inte led av dessa fysiska och psykiska påföljderna av ensamhet, vad snackar vi om då? Mådde de bra av de fysiska och psykiska påföljderna? Innan du säger att jag har knäckt mig själv så läs mitt föregående inlägg.

Ja, falskt. Falskt. Falskt. F-A-L-S-K-T. Varför? Ni gör varandra tjänster för att få gentjänster. Ni frågar "Hur mår du?" samtidigt som ni inte kunde bry er mindre. Läs bara de senaste 300 trådarna på denna avdelning, de handlar mer eller mindre om människor som utnyttjat andra människor för att få sin vilja fram, det äcklar mig. Så ja, det är falskt. Vi kan till och med dra exempel: Tjejer, ni leker varandras systrar, men när hon sedan går därifrån ska ni säga, fan vad jag hatar henne etc etc. Falskt. Killar leker intresserade av tjejer för att få de i säng. Falskt. Ni är otrogna mot varandra. Falskt. Vänner leker att de skulle dö för varandra. Falskt. Ni trycker ner andra för att få er själva att må bättre. Falskt. Ni ser ner på invandrare, men är ni bättre själva? Falskt. Ni leker glada över andras framgång. Falskt. Skulle du inte må bättre, få mer energi utan allt detta? I din nästa punkt håller jag med dig. Man ska sortera bort de falska och ha kvar de du tror är sanna. Och nejjjj, innan du gör antagandet om att allt detta har hänt mig, kan jag säga nej, tack och lov. Men jag har observerat det väldigt noga. Som en maskerad. Välkomna vänner till våran lilla maskerad, ni har inbjudningarna, de är de bästa i stan. Klä av er nakna, era masker kommer fortfarande vara kvar. Eyyy, jag glömde det värsta av allt. Ni hatar en person i fråga. Personen i fråga dör. Ni begråter sedan personen i fråga som om denne vore er bästa vän. Säg ett exempel vi alla känner till: Michael Jackson. Vilka jävlar!!! Jävla peddo när han levde, visst? När han dog var han plötsligt er KUNG jävla horungar jag svär.

Ja, och varför dog de tidigare? Till följd av de fysiska och psykiska påföljderna? Vilket värde har denna undersökning annars. Var det inte syftet med den? Att påvisa att man inte klarar sig med ensamhet? Klara sig=Överleva. Se föregående punkt. Ingen har sagt att man behöver falska personer omkring sig, var fick du det ifrån?


Ahh, jag vet inte ens var jag ska börja. Ok, ja det kommer ge mig en mening, det har det gjort hittills iaf. Jag låtsas inte heller bry mig, jag bryr mig uppriktigt om det jag bryr mig uppriktigt. Det som inte angår mig ger jag fan i, det råder jag er också att göra.


Det handlar om prioriteringar. Människor som har en fobi för ensamhet kommer göra allt för att inte hamna i den situationen och det kan leda till stress. Ta dagen som den kommer istället.


Man når högt om man lägger ner tid och fokus på sina drömmar och rensar bort allt det som kan komma i vägen för att du ska kunna få just det du vill. Skapa kontakter? Ahh, för ni vill ju inte anställa folk med utbildning. Sant. Ännu en anledning att lägga ner mer tid på sig själv för att bli den bäste. Vilket problem du än har går det att lösa, du behöver inte använda människor som medel för att nå ditt mål.



Driver du med mig? Jag har inte blivit sviken, det enda jag har gjort är att observera hur människor beter sig i sociala sammanhang och det är rätt så intressant. Jag har inte isolerat mig, bara för att jag inte ser ensamhet som ett enda stort misslyckande betyder det inte att jag är i den situationen, visst? Nu överdriver vi lite här va?


Får jag bara fråga, varför för Guds skull skulle den vara totalt ointressant för mig? Denna avdelning är den mest intressanta på hela flashback. Jag har inga som helst sorgliga texter, du misstar dig. Om du ser på mina inlägg ser du att jag ger goda råd. Bättre än dina iaf. Hahah, vilka jävla antaganden alltså omg, vad är det här? Ok, kolla: Vägg.

[/quote]

Jag varken provocerar eller har aspberg eller är i TS skor. Jag ställde en enda fråga om varför ni ser ensamhet är ett misslyckande.

Hoppas det kan leda till något positivt i ditt liv. Kul att höra att en text kan påverka en annan på det sättet. Tack så mycket.


Jo det är lätt att känna att man är tråkig och inte komma på vad man ska säga. För min del så beror det på att jag inte har en känsla inombords som jag kan förmedla till andra. Jag sitter och är förvirrad och vet inte vad jag ska säga och då går det inte att prata. Lösningen har aldrig varit att jag har kommit på saker att säga utan det har handlat om att jag känner mig glad, rolig, lycklig, etc inombords och så kommer orden automatiskt om inte mitt resonemang är helt omöjligt att förstå. Samtal växer fram ifrån känslor om saker och ting.

Tror många som är lite introverta av sig har lätt för att sjunka in i sitt eget huvud igen om man inte tycker att konversationen är intressant. Det är ju inte alltid ens eget fel att man inte trivs i en konversation. Men de där personerna verkar ju i alla fall försöka få in dig i konversationen eftersom de frågar dig saker. På samma sätt som tidigare så får du ju en känsla av att vara uttråkad och den är ju inte så kul att sprida till andra så då går man in i sitt eget huvud istället. Pratar de alltid om tråkiga saker? Har du provat att själv berätta någonting ur ditt liv som har hänt, något kul som du tycker om och provat att leda samtalet eller är du inte den personen som brukar ta sådana initiativ?


Om inte folk blir övertygade av trådstarten så blir de det garanterat av alla svaren som folk har gett här. De är ju nästan uteslutande fulla av positiv energi och lovord. Minns ditt svar också och det känns verkligen fantastiskt hur stor skillnad responsen är.


Du skriver ju att du inte bryr dig ett skit om saker som inte angår dig. Vad tjänar du på att komma in i den här tråden och säga åt andra att suga kuk? Når du närmare ditt mål genom att trycka ned andra?

Du har ju redan fått svar på din fråga om ensamhet, det är ingen som säger att det är fel att leva ensam om man vill vara ensam, ensamhet är inte något dåligt. Varför har du då ett behov av att berätta för andra hur de beter sig när de umgås med andra människor. Den där beskrivningen över det falska sociala spelet är det nog väldigt få som känner igen sig i. Det är svårt att se helt logiskt på det sociala samspelet eftersom det är såpass komplext att de slutsatser man drar är förenklingar och studerar man detaljer så missar man lätt helhetsbilden och ser inte skogen för alla träd.

Det är ganska uppenbart att du och jag, eller snarare, du och hela tråden står så långt ifrån varandra man bara kan. Så tänker inte fortsätta diskutera med dig även om du svarar på detta. Men innan jag lämnar dig åt dig själv så ska jag passa på att säga.

Du bad om en källa varför man mår dåligt av ensamhet, du fick en.
Du hävdar att det bara gällde människor som inte valt ensamheten, jag bad om en källa, du har inte lyckats visa den.
Efter det har ditt menlösa dravvel fyllt upp denna tråden. Jag tror faktiskt det bara är du som tror att dessa råd är goda.
Och själva tanken med ett råd är att man ska hjälpa någon annan, vilket du borde vara ganska ointresserad av med tanke på vad du skrivit än så länge. Eller hur var det? Skit i alla andra?

Du gör bort dig, men det förstår du så klart inte ens själv.

ja det är en vacker text och jag är glad för din skull. Själv blev jag också glad och positiv av den.

Men en fråga, funkar det för alla? Män, kvinnor, människor som blivit missandlade som barn, mobbade, aspisar, adhdfolk.

Jodå, med människor som jag känner hyfsat väl har jag inga större problem att vara med i en konversation. Jag lät nog lite onödigt negativ förut. Ser inte mig själv som något hopplöst fall egentligen. Finns många som är betydligt värre ute. Mitt största problem är nog att lära känna människor ordentligt. Kollegor tvingas man ju ha daglig kontakt med och därmed får jag med tiden en hyfsad relation till dem. Frågan är hur man gör i andra fall när man inte tvingas umgås så intensivt med andra människor? Då är det betydligt svårare att lära känna dem.

Dessutom funkar jag ganska hyfsat i en grupp. T.ex. när man sitter några stycken runt ett fikabord. Då kan jag ofta vara med aktivt i diskussionen och vara rolig och intressant och tycka att det hela är väldigt givande. Betydligt värre är det att vara på tu man hand med någon. Nu t.ex. sitter jag på ett hotell i en främmande stad och skall strax ut och käka med min kollega som jag reser med. Detta är en situation som jag sällan känner mig bekväm i. Då tvingas man diskutera aktivt hela tiden och det är svårt att hålla ångan uppe så att säga. I en grupp kan man alltid sitta tyst en stund och låta andra prata, vilket är otroligt skönt. Det är nog detta som gör att jag trots att jag funkar ganska bra i många sammanhang aldrig blir riktigt god vän med någon eftersom det inte brukar bli så bra när vi bara är två.

Låter bra Tack.

Precis som det mesta så handlar det om utgångsläget. Jämför man person A med person B och ser vad de får ut av det så kanske A inte verkar ha åstadkommit så mycket men ser man till person As tidigare liv med person As senare liv så kan det vara en väldigt stor förändring.

Jag har säkert själv någon form av bokstavskombination, blivit mobbad, har haft en alkoholiserad förälder och jag har alltid varit skum och det har nog bara varit en längre väg för mig än för många andra. En aspare t.ex. kanske inte kan förstå alla sociala regler som gäller men han/hon kan logiskt lära sig dem även om det kanske tar längre tid.

Som jag ser på det så är en positiv och levnadsglad människa långt mer attraktiv än en människa som hatar sitt liv och tycker synd om sig själv oavsett funktionsnedsättning och tidigare erfarenheter.


Det är ju inget krav att man ska lära känna alla på djupet. Vissa relationer funkar helt enkelt bättre som ytliga kontakter som man kan ha lite roligt med ibland. Se bara till att ha kul tillsammans så kommer det nog med tiden om de har intresse att känna dig bättre.

Tror att alla människor känner sig lite osäkra på tu-man-hand mer eller mindre. Så lätt att fastna i sitt eget huvud. Det är rätt stort att gå ifrån grupp till att vara två personer. Man vill nog framstå i bra dager gentemot den andra så man anstränger sig för att göra ett bra intryck och så ska man hålla den perfekta bilden uppe och det är skitjobbigt. Den andra personen känner likadant och det går inte lära känna varandra alls eftersom man aldrig kommer förbi den där perfekta bilden man försöker måla upp. Det är två andra personer som sitter och pratar än de två personer som egentligen sitter där.

Det är en svår situation men jag tror helt ärligt man tjänar på att släppa hela idén med att göra ett gott intryck och bara gå dit för att ha roligt tillsammans istället så kan personen tycka bäst fasen den vill om en. Oftast gillar den personen en bättre då ändå.

Låt oss säga att Ove är blyg. Han vet att: "så här är jag". Han pratar väldigt tyst, för det brukar han göra. Han känner till det beteendet och han vet att inget farligt kommer hända om han gör så. Han tittar ner i marken när han pratar oftast. För det brukar han också göra. Hans hjärna känner till det här beteendet och vet att han inget kommer hända om han gör på det här familjära sättet. Oves hjärna säger till Ove att han inte är lika mycket värd som andra. Därför vet inte Ove vad han ska säga när han umgås. Förutom när han är med Sten. Sten är utvecklingsstörd.

Om Ove vill förändra sig till att bli mer social så måste han göra saker när hans gärna skriker "nej, gör det inte!!". Ove ska försöka prata med främlingar. "Vad i helvete", säger hans hjärna. "Vi överlevde ju utan att göra det, ska du äventyra vår överlevnad med att försöka dig på nåt nytt". Detta säger Oves undermedvetna. Ove känner sig nervös, rädd. Han vet inte vad som ska hända. Lite som att undersöka det svarta på kartor i strategispel.

Fatta hur mycket mod det krävs av Ove att göra det här!! Han ska trotsa sin hjärna. Han ska springa rakt in i det okända mörkret utan att veta vad som väntar.

Det handlar i slutändan om mod. Man kan inte knäppa på fingrarna. Man kan inte tänka sig till självsäkerhet. Ove kan ta det i små steg, men i slutändan måste Ove, höjdrädd och allt, stå där upp på tian redo att hoppa.

Motivation. Hur stark är Oves motivation? Det är det som avgör framgången.
motivation>rädsla/lathet - leder till --> Framgång.

Ts hur jobbig var din resa? hur rädd var du? hände det pinsamma saker? Var kom din motivation ifrån?

Helt sant det där.

Den sista biten av resan har mest varit finputsning på allting som jag har gjort tidigare så det var relativt lätt. Det var den första biten som var mycket trial and error om man säger så. Det började ungefär för tio år sedan med att jag läste en artikel om hur man fick vänner och hur man raggade. Den var nog menad för normala människor och inte människor som var helt socialt inkapabla som jag var. Helt seriöst, jag var socialt efterbliven och hade inte ens de mest grundläggande delarna i social interaktion.

Jag var fruktansvärt rädd den första gången jag tog kontakt med en tjej men det blev lättare med tiden. Den där känslan i magen har nästan alltid funnits där men nu har den försvunnit när jag pratar med tjejer iaf så det är skönt.

Pinsamheterna löpte efter varandra på den tiden. Jag minns att jag följde efter och pratade med en stackars tjej som nog bara ville bli av med mig. Följde efter henne säkert i 30 minuter. Sa att jag hatade min dejt och frågade om vi skulle hångla inom en minut efter att vi träffades. Jag sa till tjejen jag förlorade oskulden med att det var skönt att "göra henne till kvinna" eftersom hon var oskuld och att hennes hår luktade spya.

Jag läste i den där artikeln att man skulle röra tjejerna man pratade med så jag gick runt och trodde det skulle göra mig till värsta raggaren och rörde tjejer och fick en del utskällningar för att jag tafasde. Jag tittade ofta på min hand och rörde den sakta mot tjejen som en zombie, måste ha varit väldigt creepy. Jag slickade tjejer på halsen som jag hånglade med, mosade en tjej mot väggen när vi kysstes så hon sprang iväg. Såg massa filmer och spelade karaktärerna i verkliga livet. Tänk stiffler i american pie och austin powers t.ex.

Fast det var inte speciellt jobbigt. När man väll kom in i det så vart det helt naturligt. Livet blev lite som ett labb där jag provade nya formler för att se vad som fungerade. Det är mest i efterhand som det är lite pinsamt att tänka tillbaka på det men å andra sidan så skulle jag aldrig vilja ha det ogjort. Sista tiden har som sagt bara varit finpolering och att koppla samman alla trådar, därför gick det så fort.

Jag har egentligen bara ett problem med det du just skrev som jag tänkte påpeka. Bor man i en liten håla där "alla känner alla" så är det verkligen ingen bra idé att göra sitt liv till ett enda stort experiment. Snarare tvärtom då ryktet sprider sig väldigt snabbt och man löper risk att för evigt bli stämplad som den där "konstiga och pinsamma killen".

Går det så långt att man förstört sitt rykte är det garanterat kört att övervinna sina relationsproblem. Den enda lösningen jag ser i ett sådant läge är att flytta till en större stad. Men sen hur enkelt är det i alla livssituationer? Och orkar man göra det då man redat misslyckats rejält en gång?