Jag kommer aldrig få se mig själv...

Nu är det så här: Jag VET hur jag ser ut. Jag har sett mig i spegeln, jag har sett mig på fotografier, jag har sett mig på videoinspelningar, jag har sett mig avbildad av människor som kan teckna.

Det stör mig dock så in i helvete att jag aldrig kommer att få se mig själv.
Jag vet ju att en 2d bild aldrig kommer kunna visa EXAKT hur jag ser ut.
Jag vet också att jag aldrig kommer kunna se på mig själv helt objektivt. Det kommer alltid finnas känslor och värderingar med i bilden (pun not intended) när jag ser mig själv i diverse medier.

Någon som känner igen sig?
Någon som vet hur jag ska kunna få en objektiv bild av vem jag är eller på mitt utseende.
Någon som vet hur jag ska kunna släppa detta?

Det där vart fan en mindfuck, nu vart jag själv frustrerad!

Hir lider du av det? Fråga andra hur du är är, det är väl den objektivaste synvinkeln du kan få.

Jag tänker på det och finner inget tillfredsställande svar.

Jo, jag kan fråga andra, men då kommer jag få ta del av deras värderingar. Jag får ju inte se mig själv med mina ögon.
Dessutom kan ju ingen förklara utseendebiten bättre än ett fotografi eller en bildupptagning och det blir ju alltså mer undermåligt än de saker som finns till mitt förfogande och ändå inte räcker till.

Försöka på nåt vis göra ett hologram av sig själv. Ungefär som det här. http://www.youtube.com/watch?v=pEaBqiLeCu0

Inte helt 100 det du talar om...

Men jag har ofta tänkt hur det skulle vara att på något sätt förlänga nervtrådar/blodtillförsel till sitt ena öga, sen drar man liksom ut det och vänder tillbaka så man ser sig själv.

Hur skulle det bli med två ögon som riktar sig in på varandra?

Eller?

http://www.youtube.com/watch?v=NtzPA...eature=related

Man ser allt i 2d. Förstår inte riktigt varför du inte kan acceptera att se dig själv i spegeln eller genom något filmat i en kamera. Är det bra kvalitet så blir bilden väldigt lik det utseendet du har. En vanlig spegel förvränger heller inte din avbild nämnvärt, förutom att den blir spegelvänd. Det har en liten inverkar på hur man uppfattas faktiskt. Sedan är det lite svårare att få bra vinklar än rätt fram. Men detta kan man lösa med att kolla i två speglar. Då kanske det blir mer rättvisande.

Att se dig själv på ett objektivt sätt är lika svårt som att så något på ett objektivt sätt.

Inta någon hallucinogen drog och hoppas på att du får erfara en utanför-kroppen-upplevelse (out of body experience). Kolla upp det. Det är mäktigt. Det är nog det närmsta du kan komma, åtminstone i psyket.

Vid astral projektion, alltså då din astrala kropp lämnar din fysiska kropp, så kan du se dig själv ligga och sova. Jag har själv upplevt detta. Räcker det med att se dig själv sova? Du kan ju se på dig själv från vilka vinklar du vill.

Till xD: Man behöver inte hallucinogener för att erfara astral projektion. Man UE:r (ut ur kroppen upplevelse) omedvetet varje gång man sover. Hallucinogener är totalt onödiga då det kommer till astral projektion. Därtill äger en astral projektion inte rum i psyket, eftersom astralkroppen lämnar den fysiska kroppen och befinner sig därmed på en annan medvetandenivå än den man upplever med/i den fysiska kroppen, och är alltså helt avskild från den medvetandenivån.

Men du har rätt i att det är en mäktig upplevelse. Den lycka jag upplevt vid en riktig astral projektion saknar helt enkelt en motsvarighet.

Hur skiljer du en riktig projektion från en konstruerad?

jag har också den senaste tiden funderat på just det här.
en spegel är bara en reflektion, jag kommer aldrig att se mina egna ögon (förstahand).