Citat:
Ursprungligen postat av
inteHaddock
Min okvalificerade gissning är att han blev väldigt upprörd när han läste vad som står i journalerna och inte kunde hantera det. Exempelvis kanske det slog hårt att få se svart på vitt att hans mamma inte ville att han skulle flytta hem. Och att I slutändan ville varken mamman, fosterhemmet, pappan eller morföräldrarna ha honom boende hos sig.
Så han började läsa in saker mellan raderna, det här måste bero på det här. Och mamman var ju den som lämnade bort honom vilket startade allt det jobbiga för honom.
De bevis han tycker dig hitta i papperna på hur hemsk hans mamma är överdriver han sedan för effekt.
Tillslut blir det ett snurrigt hopkok av saker han faktiskt tror och saker han hittat på.
Mycket möjligt att det är så. Skulle ju vara fruktansvärt för vem som helst att få läsa att ens egen mamma, eller andra närmast sörjande omsorgspersoner, indirekt inte vill ha med en att göra. Eller iaf inte ansvara för en som i att ha en boende hos sig. Han var fortfarande ändå minderårig då. Någon skrev tidigare att har man inte upplevt det så är det svårt att förstå vilket fullkomligt svek det är och hur det känns. Sanningen kommer vi andra aldrig få veta, det vet bara de inblandade själva och, som man själv vet, man kan ha olika uppfattning och således versioner av vad som hänt gällande en viss händelse. Trots att man levt tätt tillsammans. Ibland handlar ju denna diskrepans om att någon omedvetet skyddar sig själv från smärtan att se sanningen, att ”jag gjorde fel” eller ”jag gjorde inte tillräckligt”. Man orkar inte erkänna det eller se det. Som förälder tex.
Återigen, jag försvarar inte hans beteende idag. Jag ser det fullkomligt klart, men jag förstår också varför det blivit så. Andra som skulle ta sitt ansvar klarade inte att göra det eller gjorde inte det. Systemet är verkligen fyrkantigt och inte vattentätt. Det finns tyvärr fortfarande alltför mycket okunskap hos personal som jobbar med barn och unga, både inom psykiatri och skola, om NPF och trauma och ffa personlighetsstörningar, som föräldrar kan ha och som barn lider enormt av.
Oavsett om han blivit sviken av både sina föräldrar och samhället, och kanske med rätta är arg och besviken, så är det han själv som idag har ansvaret över sig själv. Han borde bete sig mycket mer ansvarsfullt som den numer välkända figur han är, när han ska uttala sig om de här i grund och botten väldigt viktiga sakerna. Det blir ju bara cirkus av alltihop så som det har hanterats och gjorts hittills, känner jag. Det hade också varit mycket mer klädsamt att underbygga saker och ting med forskningsresultat, behöver inte vara svensk forskning. Fatta genomslaget och den påverkan det hade kunnat ge, istället för det här tramsandet.