Citat:
Ursprungligen postat av
Anonym555
Joakim kom som tur är iväg från mamman och blev framgångsrik istället. Chrippa kommer få spendera tid i fängelse.
Det spelar ingen roll vad jag eller någon annan i denna tråd säger. Joakim kommer ändå fortsätta på sitt framgångståg, bli rikare och mäktigare. Ingen i denna tråd kan göra något alls åt det även om jag märker att många vill.
Vad Joakim gör eller inte, är ingen ursäkt för vad du påstått. Så här kommer sanningen:
Såna rädslor, typ föräldrar som barnet upplever hota med att försvinna, utgår enbart ifrån inre psykologiska processer inom barnet. Och om du hävdar att inga processer inom ett barn kan uppleva oron för att föräldrar ska försvinna, då får du gå om grundskolan. Fråga vilket skilsmässobarn som helst vars föräldrar skilde sig mellan 2-6 års ålder, så får du höra själv. Många barn som genomgick detta led många år av känslan av förlust av kontroll över huruvida den andra föräldern, som inte längre fanns i ens hushåll, fanns till eller inte, eller skulle finnas till eller inte.
Då pekar det nästan alltid på interna psykologiska processer hos barnet, inte på realistisk riskbedömning. I den åldern saknar barnet både kognitiv mognad och verklighetsprövning för att dra en sådan slutsats på rationella grunder.
Barn i 2–6-årsåldern tänker magiskt och egocentriskt. Barnet upplever sig själv som orsak till händelser. Tankar och känslor upplevs som lika verkliga som yttre handlingar. “Jag blev arg på mamma, då kan något hemskt hända henne.” Barnet kan alltså projicera sin egen aggression, ilska eller separationsångest till ett hot mot modern, trots att hotet inte existerar. Det är utvecklingspsykologiskt normalt, men kan bli intensivt hos känsliga barn – t.ex. barn med HSP/Asperger som Joakim hävdar att han har.
I åldern 2-6 år är modern barnets primära trygghetsankare. Särskilt om biologiska fadern är frånvarande. Men barnet kan inte skilja mellan tillfällig frånvaro, känslomässig otillgänglighet eller permanent förlust. Detta gäller alla barn i den åldern.
Döden (eller självmord) blir då ett symboliskt uttryck för “Tänk om hon försvinner”, eller “Tänk om jag blir ensam” osv. Barnet använder det starkaste tänkbara hotet för att formulera sin separationsrädsla.
Små barn är extremt känsliga för förändringar i affekt, som trötthet, nedstämdhet, irritation, tystnad, frånvaro osv. Även helt normala vuxna tillstånd kan hos barnet tolkas som “Mamma är inte som vanligt, något är fel, hon kanske dör”. Barnet saknar förmåga att sätta detta i proportion eller sammanhang.
Barn i den åldern har en stark tendens att ta ansvar för vuxnas känslor. T.ex. “När jag bråkar blir mamma ledsen”, “Om hon är ledsen är det mitt fel”, “Om hon är väldigt ledsen kan hon vilja försvinna” osv. Det kan leda till existentiell skuldångest, trots att barnet objektivt sett inte har gjort något fel.
Barn kan även snappa upp ord, teman eller idéer om död från sagor, TV, äldre syskon, samtal de inte förstår. Utan kognitiv mognad blir dessa begrepp fragmenterade, laddade, personligt applicerade osv. Dvs barnet fyller i luckorna med fantasi och känslor. Det här är nästan exakt vad Jocke gör med sina sammanblandningar av egna minnen och journaler.
Barn saknar språk för inre oro. Så istället projicerar barnet ångesten utåt, placerar hotet hos den viktigaste personen i livet. Modern blir då bärare av barnets inre rädsla, trots att hon inte objektivt sett är hotad.
Såna här beteenden är inte psykos, inga som helst bevis för verkliga självmordstankar hos modern, och såna här tankar är inte ovanliga farhågor hor känsliga, intelligenta och empatiska barn. Det är emellertid tecken på omogen affektreglering, hög anknytningskänslighet och starka inre fantasier vs ansvarskänsla.
Barn kan absolut, i mängder av fall, uppleva en känsla av rädsla av att föräldrarna eller en av föräldrarna kan ”försvinna”, som en del av magiskt tänkande, separationsångest, skuld- och ansvarsförskjutning, oförmåga att reglera egna starka känslor eller känslor av skuld och missbehag, samt brist på begreppsmässig förståelse för död och omognad att korrekt tolka vuxnas psykiska tillstånd.
De flesta människor, i synnerhet föräldrar, kan förstå och relatera till detta. Vi har alla genomgått en hel del av detta som barn, och vi har minnesförmåga - som Jocke säger han inte har.
Några verifierbara synpunkter på denna wakeup-call av verkligheten?
