Vi är alla dumma i huvudet. Hur kan man leva med det faktumet?

Hjärnan lurar oss rejält: http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_cognitive_biases


Om man öppnar ögonen så ser man detta överallt. Men det är ju redan allmänt känt att den stora massan är dum i huvudet.

Vad man än tänker, så är det i någon mening felaktigt, irrationellt i bemärkelsen ovan.

Så vad gör man nu då med vetskapen om att man obotligt är dum i huvudet? Ska man helt enkelt acceptera det, och leva med den vetskapen? Acceptera att det är så?

Mvh Adolf Hitler

Orkar inte läsa ditt inlägg men är mycket medveten om att jag är dum i huvudet, jag njuter av varje sekund av min okunskap.

Mm ens existens kan ordsättas som psykotisk förvånansvärt stor del av tiden. Men detta är endast ett problem då man har någonting emot att det är så. Mycket av det hela grundar sig nog i ens förmåga att vara medveten om perspektiv och andra tankar som vad de är. Istället för att vara medveten om ens åsikter och perspektiv som vad de är så tror man på dom, man slutar se dessas relativa natur.

Är du intresserad av ämnet kan du läsa en del här: http://youarenotsosmart.com/
Eller köpa boken som har samma namn, ganska intressant.

Dum och dum, det beror på hur man ser det. Alternativet är att man snarare är tillräckligt smart för att kunna lura sig själv, och på så sätt ha en mer logisk tillvaro.

Läs Scott Adams - The Dilbert principle (Dilbertprincipen på svenska). Jag skulle nog vara svårt uttråkad om vi inte var idioter hela bunten. :P

Man kan nog inte bli dummare än om man kan lura sig själv... (Och ja, jag vet att alla gör det i större eller mindre utsträckning)

Jasså, det får du gärna utveckla. Jag kan inte komma på hur man medvetet skulle kunna lura sig själv.

Jo, alla gör det konstant, varje dag. Men att bara kalla det för dumhet tycker jag är att förenkla det alldeles för mycket. Det är så våran hjärna fungerar, och den gör det av en anledning. Att skapa en mer logisk tillvaro, skulle man börja ifrågasätta allt man gör eller tänker hela tiden skulle det bli ganska jobbigt.

Om man är van att ifrågasätta är det inget besvär att göra det, för mig krävs det ansträngning för att *inte* göra det.

Majoriteten av de jag pratat med som kallar sig kristna är inte kristna överhuvudtaget. Hur de klarar av att lura sig själva att man som kristen inte behöver tro på hela bibeln är bortom mitt förstånd, men det är precis vad de gör.

Jag går vidare. Men jag kommer däremot aldrig att glömma eller acceptera hur mänskligheten inför mig är fullständigt obetydlig i universum. Så alltså, mitt enda rimliga alternativ är då att ständigt förhålla sig till livet, samt vice versa. Ungefär som ett mentalt fokus i krig mot naturens lagar.

Det är vad som händer när en oemotståndlig kraft möter ett oflyttbart objekt.

Men det är en viss skillnad i att ifrågasätta yttre påståenden/händelser jämfört med att ifrågasätta varför man satte ner höger fot istället för vänster fot när man vaknade upp på morgonen, varför man tog en skinkmacka istället för en ostmacka. Hela tiden gör vi saker där vi tror att vi vet anledningen till att vi gör som vi gör eller tänker som vi tänker, men oftast har vi fel.

Det är dock sett ur dina subjektiva ögon, dessa människor tror ju faktiskt på det som de tror. Antingen vet de om att de lurar sig själva eller så tror de uppriktigt på det. I vilket av fallen så lurar de inte sig själva.

Frågan är bara vad som är värst: att vara obotligt dum i huvudet och förhålla sig till det på ett eller annat sätt, eller att analysera sönder varje beslut i tron om att det skulle göra livet bättre. Dom säger att idioterna är de som är lyckligast. Jag är ingen idiot så jag har ingen personlig erfarenhet, men ur ett tredjepartsperspektiv verkar det definitivt vara så. Således har jag valt att acceptera mina begränsingar och koncentrera mig på väsentligheter istället.

Grejen är att jag redan som barn har ifrågasatt mitt val av ostmacka eller skinkmacka, vilken fot jag börjar gå med eller vilken annan som helst av alla tusentals basala saker jag lärt mig med åren. Det har inte hänt något som gör att jag behöver ifrågasätta dessa erfarenheter, men om det gör det har jag inga som helst problem att göra det. Bara för att jag ifrågasätter allt betyder inte att jag ifrågasätter samma sak om och om och om igen, fullt SÅ trög är jag inte.

Grejen är att man KAN övertala sig själv att tro på något som inte är sant. Depression är ett bra exempel, man nedvärderar sig själv om och om igen tills man faktiskt tror på det man ljuger ihop om sig själv. Vi ÄR lättlurade dumhuvuden, det är inga som helst problem att lura hjärnan. Bara kolla på tricket med "gummipennan" tillexempel. Om jag verkligen VILL se ett mirakel i det så gör jag det, även om varje rationellt fungerande synaps säger något annat. Precis allt vi uppfattar är en blandning av sinnesintryck och hjärnspöken och vi ägnar inte mer energi än absolut nödvändigt åt att registrera vår omgivning, så vi har ALL anledning att ifrågasätta vår uppfattning om verkligheten.

Då reflekterar du nog mer över saker än vad gemene man gör. Min poäng var dock att vi sällan vet den egentliga orsaken till att vi tycker som vi tycker. Blir vi ombedda att välja mellan ex. en ost- eller skinkmacka så kommer det även en förklaring till varför. Som att "jag gillar ju faktiskt ost bäst", eller "när jag växte upp hade vi sällan råd med ost så nu är det en favorit". Det är dessa förklaringar jag menar oftast inte stämmer. Vi rättfärdigar varje beslut vi tar med en förklaring/anledning, finns det ingen direkt logisk så kan vi t.o.m. hitta på en.

Ett exempel från boken jag länkade tidigare:
The Misconception:
You know when you are lying to yourself.

The Truth:
You are often ignorant of your motivations and create fictional narratives to explain your decisions, emotions, and history without realizing it.


Visst är det så, man skapar en egen sanning som oftast inte stämmer med andras. Det blir en process där man bara tar in information som överensstämmer med vad man tror - vilket är att man inte duger till något, är dålig osv. Jag tror det är därför det kan vara så oerhört svårt att komma ur ett sådant negativt tankemönster. Ett annat lysande exempel är flashback (eller världen för den delen), där de flesta ignorerar saker som inte överensstämmer med deras världsbild/tro för att bara leta efter saker som enbart bekräftar vad de redan vet (tror). Jag gör det antagligen själv, omedvetet men ändå.
Men jag håller med dig, det har vi.