Min sambo har schizofreni

Hej


Min sambo har nog schizofreni. Känner mig helt förstörd. Just nu ligger han sen ett par dagar inlagt på psykiatrisk. Det började på lördagen när han skulle hämta mig med bilen och helt plötsligt kände sig konstig och förvirrad. Jag tänkte inte så mycket mer på det mer än på kvällen då han började gråta och berätta att han hösten 2009 hade fått en akutt förbigående psykos och blivit inlagt i två veckor på psykiatrisk. För att därefter vara sjukskriven i en månad. Jag hade ingen aning om detta, det var första gången han sa det till mig. Vi har varit tillsammans i 1,5 år och är sambos. Jag är 26 och han 29.
Han var jätteledsen och grät, jag tröstade och sa att det nog bara var en gång som det hände. På söndagskvällen tyckte jag att han var lite konstig men det lugna ner sig rätt snabbt så jag tänkte inte så mycket på det. På måndagskvällen sa jag dock att vi skulle sticka och snacka med psykiatrin så att han skulle bli lugnare. Vi mötte dem och deras bedömning var att det inte var så farligt. Jag blev jättelugn och glad och lättad. Men morgonen efter var han helt förändrad och konstig. Han hade en konstig blick och var irriterad. Men iom att dom hade sagt allt var ok så tänkte jag inte så mycket på det utan stack till jobbet. När jag kom till jobbet fick jag en konstig känsla. Försökte få tag på honom, mobilen avstängd, svarar inte på jobbtelefon, mail, facebook. Ingenting. Vid 3 ringer dom från sjukhuset och säger att han är där. Han har tydligen varit jätteförvirrad och fått hjälp från någon på gatan som med hjälp av polisen har fått honom till sjukhuset.
Först trodde jag bara att det var en akutt psykos igen men nu har läkarna börjat diskutera om det är schizofreni. Han var helt borta i två dagar men nu efter ångestdämpande och antipsykotisk medicin börjar han må bättre. Men allt är så himla osäkert, dom säger det ser bra ut med tanke på hur han responderar med medicinen men man kan inte säga något egentligen om hur det kommer gå eller exakt vad det är- det är för tidigt.
Till info har han fungerat helt okej både innan och efter första psykosanfallet. Han har vänner och jobbar (ganska stressigt jobb). Det har fungerat bra mellan oss. Det enda jag har reagerat på är att jag tycker ibland att han har lite svårt för att känna glädje. Samt att sexet aldrig har funkat riktigt 100%. Vi har myst och haft det bra men han har aldrig kommit när vi har haft sex, endast om han själv hjälpt till. Det är ingen som har reagerat av vänner eller min familj att han skulle vara annorlunda. Tvärtemot har dem tyckt om honom jättemycket. Jag hade aldrig kunnat gissa på något sånt här..

Jag känner mig helt förstörd. Det känns som livet faller ihop. Vi hade precis börjat prata om att försöka få barn och starta familj. Nu vet jag verkligen inte hur det blir. Jag vet inte ens om han repar sig och vad framtiden innebär. Även om han repar sig helt känns det ju jäkligt oansvaring att få barn med någon som har diagnos schizofreni. Har man en föräldrer med det är ju ärftligheten 12%.

Är det någon som har någon erfarenhet från detta? Eller bara några uppmuntrande ord, allt känns nattsvart just nu.

Det här låter verkligen jobbigt, jag förstår att du är ledsen, orolig och frustrerad. Jag har tyvärr ingen erfarenhet alls från detta, och inte heller vet jag någonting om det egentligen...

Hoppas verkligen att det löser sig det här, lät inge vidare! Hänger kvar i tråden om du känner att du vill dela dina känslor med en trevlig själ, även om jag inte kan bidra med så mycket.


Hoppas att det löser sig på enkelt vis det här.

Tack Spreztozc. Det var väldigt gulligt att dig att svara.
Nej det är inte så kul. Sitter mest och gråter. Vi får hoppas att det går bra. Men det värsta är osäkerheten. Att inte veta hur det går. Om det bara kommer hända att han hamnar i psykos dessa 2gånger och därefter får medicin som gör att han kan leva ett "normalt" liv. Eller om detta är början på många jobbiga år och ett liv som jag aldrig hade drömt om. Jag och han skulle ju ha hela livet framför oss..
Känns så jobbigt med när det en psykisk sjukdom. Är liksom så himla tabu. Jag kan inte ens berätta för någon att han är sjuk. Bara hans och min familj vet. Till vänner har vi sagt att det är influensa men hur länge går det att ljuga om det liksom..
Grejen är att jag tycker så mycket om honom. Jag vill bara att det ska bli bra. Átt han jag känner kommer tillbaka och inte sitter förvirrad och är helt borta. Som utan medicin tror att det som står i tidningarna handlar om honom och att inte veta var han är, vilken årstid eller någonting.
KRAM

Har sjukvården erbjudit dej någon form av samtal-annars kan du be om det själv.
Oftast när någon närstående drabbas av plötslig sjukdom hamnar man i någon slags chock fas- allt som var gammalt och bekant rycks undan och kvar blir bara massa frågor som ingen egentligen kan svara på.
Det är nog där någonstans du befinner dig nu i ett hav av hur ska det bli nu och sen, orkar jag o.s.v.

Du ska se att dina tankar blir klarare om ett tag när du ser hur saker och ting blir.
Kom bara ihåg att inte utplåna dig själv för att du vill hjälpa-du har också rätt till ett drägligt liv med en vuxen människa-vilket innebär att du inte ska bli mamma åt din sambo!

Tack för svar. ja jag ska prata med läkaren på tisdag. Men hur fasiken ska jag kunna vänta tills då? Var hemma från jobbet på onsdagen, klarade att jobba igår men idag klara jag bara halva dagen. Tr
Nej jag förstår att jag inte kan bli någons mamma. Men jag vill och kan inte lämna någon som har det som värst i sitt liv. Jag tycker ju om honom så mycket när han är sig själv. Jag vill liksom att vi ska fixa det ihop och komma vidare. Men då måste jag veta att det går...

Detta är en film baserad på hur det är att vara schizo


http://www.wimp.com/schizophrenicsymptoms/


se den så lär du dig lite mer om HUR det känns att ha schizo. jag förstår att du känner dig orolig ledsen och frustrerad. men inget man kan göra åt. det viktigaste du kan göra nu är att finnas där för han.

en person till mig höll på med droger, fick en grov psykos, som var liknande med schizo, men han är helt återställd och mår lika bra som förut så länge han kommer ihåg att äta medicinerna tråkigt det som hänt Lider med dig.

Att osäkerheten är väldigt jobbigt, är fullt förståeligt. Samma att det gäller en psykisk sjukdom.
Jag skulle avvakta med att tala om för vänner och liknande tills ni vet hur det kommer se ut i framtiden, om det enbart är enstaka psykoser (vilket vi får hoppas!!) eller att han får diagnosen schizofreni.

Man märker klart att du tycker om honom väldigt mycket. Hur känner duom nu det värsta skulle visa sig, att det inte bara är tillfälligt dvs? Har du tänkt någonting på hur din framtid skulle se ut?
Jag menar verkligen inte att ta upp frågor som får dig att börja tänka i negativa banor, och ber i så fall om ursäkt för det.

Kram

Som du säkert förstår så är det den typen av frågor ingen kan svara på -schizofreni är ju en väldigt individuell sjukdom, vissa blir jätte sjuka, andra har få svackor och klarar av att sköta sin medicinering.
Endel kan vara friska i flera år, andra är årstidsbundna och andra är mer eller mindre sjuka hela tiden.
Var din sambo hamnar är nog omöjligt att svara på.
Det jag tycker är jobbigast det är att gå och leta efter tecken på att något börjar bli fel, tror att det är det som hade knäckt mig om jag hade ett förhållande med en med schizofreni (nu är det en avlägsen släkting så ansvarsbördan ligger liksom inte på mig till 100%). Att ständigt vara på sin vakt och reagera i tid.
Sedan är det ju det här med tabun kring psykisksjukdom-det som kanske är en tröst är att nästan alla har någon i sin bekantskap som lider av det i någon form-även om ingen pratar om det!
Berättar man själv om psykisksjukdom brukar de flesta man pratar med berätta om någon närstående med samma problem-även om de aldrig skulle sagt det annars....

Snublade på en hemsida som kanske kan vara till hjälp http://www.schizofreniskolan.se/ har inte sj kollat så mycket på den så vet inte riktigt vad den innehåller.

P&P -> Psykiska problem

/Mod

Schizofreni kan man börja prata om efter sex månaders psykos.
Att drabbas av en psykossjukdom behöver inte vara en total katastrof, vissa kan med eller utan medicin leva ett bra liv - finns t.ex. praktiserande läkare och advokater med schizofreni. Förstår att situationen såklart är ångestfylld och skrämmande för dig, försök att inte misströsta, ge din sambo så mycket stöd du orkar och sök själv det stöd du känner att du behöver!

Haha sådär känns det ju efter man har varit vaken 4-5 dygn på tjack, det är nog skadligare än vad man tror alltså