2012-03-13, 22:53
#1
Jag har suttit och lipat oavbrutet i fyra timmar nu. Jag vet knappt hur jag ska formulera mig eller hur jag ska göra. Risk för mycket ordbajsande och osammanhängande text men jag hoppas ni står ut med det för stunden.
Halva dagen har jag tänkt på mitt liv och jag känner mig så ofantligt misslyckad. Jag flyttade nyligen 40 mil bort från staden jag är uppväxt i, i hopp om att jag skulle kunna starta på ny kula och lägga allt bakom mig.
Visst var det svårt i början, men jag lyckades fixa ett jobb och en lägenhet och kände mig så jävla stolt över mig själv som vågade flytta till en helt ny stad där jag inte kände en kotte. Antar att jag på vägen glömde bort att jag är helt jävla socialt handikappad.
Jag vet inte hur man skaffa kompisar, hur man för en intressant konversation eftersom jag inte är allmänbildad eller har något direkt intresse/intresse att fördjupa mig i saker som alla andra människor verkar ha. Ofta säger jag saker som får folk att höja på ögonbrynen och då blir jag istället osäker och håller käften vilket resulterar att folk ser mig som en bitch eller ser mig som om jag vore världens bitterfitta. Försökt att jobba med den biten men det är så förbannat svårt.
Min kropp är ett skämt. Jag är fet, ful och känner mig konstant äcklig. Försöker äta nyttigt, motionera och allt som hör till men går ändå bara upp i vikt, antagligen för jag hetsäter i perioder. Och hur kan man vara snygg när man inte ens har orken att sminka sig eller fixa till sitt hår och går i urtvättade begagna kläder för man inte ha råd att unna sig några nya?
Hur orkar man ta tag i sin historia och lära sig leva med den i vardagen? Orka leva med ett bagage som bland annat innehåller att man såg sin vän bli mördad, ett destruktivt förhållande där man hade sex mot sin vilja och en barndom där jag levde näst intill ensam och fick ta hand om mig själv hälften av tiden?
Jag har försökt förtränga allt och leva ett normalt liv. Försökt att vara en rolig och påhittig medmänniska och inte tråkig och bitter men bägaren rann över när jag fick berättat för mig att en person som var grymt viktig för mig berättade att den skäms över att ha mig i sitt liv och bara ville ses hemligt och på dennes villkor eller inget alls. Vad gör man?
Jag känner mig värdelös, dum, idiotisk, fet och allt jävla skit man kan känna sig. Den enda människan som fick mig att må bra orkar inte ens med mig.
Jag har inte råd med psykolog och jag läste att gå genom vårdcentralen kan ta upp till fem månader innan man får någon hjälp. Jag kan inte vänta fem månader. Jag orkar inte vänta så länge.
Blir det någonsin bättre?
Halva dagen har jag tänkt på mitt liv och jag känner mig så ofantligt misslyckad. Jag flyttade nyligen 40 mil bort från staden jag är uppväxt i, i hopp om att jag skulle kunna starta på ny kula och lägga allt bakom mig.
Visst var det svårt i början, men jag lyckades fixa ett jobb och en lägenhet och kände mig så jävla stolt över mig själv som vågade flytta till en helt ny stad där jag inte kände en kotte. Antar att jag på vägen glömde bort att jag är helt jävla socialt handikappad.
Jag vet inte hur man skaffa kompisar, hur man för en intressant konversation eftersom jag inte är allmänbildad eller har något direkt intresse/intresse att fördjupa mig i saker som alla andra människor verkar ha. Ofta säger jag saker som får folk att höja på ögonbrynen och då blir jag istället osäker och håller käften vilket resulterar att folk ser mig som en bitch eller ser mig som om jag vore världens bitterfitta. Försökt att jobba med den biten men det är så förbannat svårt.
Min kropp är ett skämt. Jag är fet, ful och känner mig konstant äcklig. Försöker äta nyttigt, motionera och allt som hör till men går ändå bara upp i vikt, antagligen för jag hetsäter i perioder. Och hur kan man vara snygg när man inte ens har orken att sminka sig eller fixa till sitt hår och går i urtvättade begagna kläder för man inte ha råd att unna sig några nya?
Hur orkar man ta tag i sin historia och lära sig leva med den i vardagen? Orka leva med ett bagage som bland annat innehåller att man såg sin vän bli mördad, ett destruktivt förhållande där man hade sex mot sin vilja och en barndom där jag levde näst intill ensam och fick ta hand om mig själv hälften av tiden?
Jag har försökt förtränga allt och leva ett normalt liv. Försökt att vara en rolig och påhittig medmänniska och inte tråkig och bitter men bägaren rann över när jag fick berättat för mig att en person som var grymt viktig för mig berättade att den skäms över att ha mig i sitt liv och bara ville ses hemligt och på dennes villkor eller inget alls. Vad gör man?
Jag känner mig värdelös, dum, idiotisk, fet och allt jävla skit man kan känna sig. Den enda människan som fick mig att må bra orkar inte ens med mig.
Jag har inte råd med psykolog och jag läste att gå genom vårdcentralen kan ta upp till fem månader innan man får någon hjälp. Jag kan inte vänta fem månader. Jag orkar inte vänta så länge.
Blir det någonsin bättre?
