Orkar ingenting

Är alltid trött, orkar inte göra något typ, vet inte varför det har blivit såhär, har väl alltid varit lite slö av mig, men när jag väl bestämt mig att göra något har jag gjort det fort och bra. Kan sova 24 timmar i sträck om ingen stör mig, sedan vara vaken i kanske 4 timmar för att sedan ta en 6 timmars powernap... Drömmer mig verkligen bort....

Om jag t.ex. bestämmer mig för att göra en skoluppgift som kanske skulle ta 1 timme, så kan jag sitta vid datorn först i 5 timmar, fast jag inte ens gör något på den. Sedan när jag börjar med den, skriver jag kanske 30 ord, sedan tabbar jag ut, sitter och gör ingenting i några timmar till, sen tillslut får jag klart den. Är typ helt tom, tankarna kan snurra i vad som helst... Är jag deprimerad?

Enda gångerna jag mår super är när jag är på gymmet, festar, eller när jag sett någon riktigt bra film typ. Men bäst är det på gymmet, då brukar jag vara helt klar i skallen. Men när jag kommer hem orkar jag knappt göra ett skit, känns typ som att klättra upp för Mount Everest när jag ska ta mig upp till köket och laga mat.

Har inga andra psykiska problem typ, eller ja, jag tänker för mycket, är ateist, så ser ingen absolut mening med livet.

Har en superunderbar flickvän som själv varit deprimerad men nu är hon helt befriad typ, så nu känner jag mig som en sopa när jag är med henne. Det fula är att jag ofta är glad, iaf. när jag är med vänner osv. Men när jag är ensam så börjar jag tänka så jävla mycket och då blir jag bara helt tom.

Kan det vara skolan som gjort mig så slö? Läste utökade kurser i 1an och 2an, nu när jag går 3an och har blivit såhär så utnyttjar jag det så jag går bara 4 dagar i veckan, 2 av dessa börjar jag 12 och slutar 1, en av dem börjar jag 9 och slutar 12. Orkar knappt dit, känner att det är så jävla värdelöst, enda anledning jag går dit för är för att träffa kompisar som jag inte träffar på fritiden plus att jag skäms över att skolka. Ändå är det ofta jag inte orkar mig inte dit. Vill bara gå ut nu, jobba ett tag och sen komma bort från den här jävla hålan jag är född och uppväxt i.

Förstår inte varför jag känner så här, när jag ser på allt så har jag ett bra liv, men ändå får jag det inte att funka. Någon som kan relatera och kanske har några tips? Eller ja, om ni kände så här förut men att det vände sen när ni fick komma bort~

Eftersom du är glad och utåtriktad när du är ute på gym och fest, men deppig hemma, då låter det inte som en riktig depression.
Du verkar mest uttråkad. Att det inte händer någon förändring. Så är det i livet i bland, att allt står stilla. Försök göra det bästa av situationen nu medan du pluggar, fortsätt umgås med vänner osv.

Vissa fungerar sämre i ensamhet, de börjar grubbla, få jobbiga tankar osv. Medan andra trivs av att bara umgås med sig själv. Inget att direkt spekulera i, tristess kan skapa trötthet.

Mm, det stämmer det du säger. Men måste tillägga, på efterfester osv när jag är med dom närmaste och diskuterar andra vänners / människors beteende agerande falskhet och allt sånt där så kan jag också bli så jävla tom, och arg. Kan jag ha en dålig bild av världen, Sverige eller staden jag kommer ifrån? Är så jävla less den här hålan.

Ska försöka hålla ut, det e ju inte länge kvar nu!

Jag kan relatera till tröttheten och depressionen.
Jag var bortskämd som ung, antar att du har bra hemma förhållanden och allting serverat på ett fat?

Det låter absolut som en depression, man kan må bra i vissa stunder men i övrigt må helt värdelöst. Fortsätt träna för all del, det hjälper mer än man tror. Om du vill prata med en psykolog eller läkare kan du ringa till vårdcentralen, din skola kan ha en kurator som du kan prata med också. Det kan ge sig med tiden men det vet du ju inte när det händer, i morgon eller om några månader.

Eftersom att du pluggade stenhårt i 1 an & 2 an så lär ju kämparglöden finnas där, eller gå att få tillbaka ialafall.

Se filmen Into the wild, med lite tur så kanske du blir positivt påverkad, skitgrym film.

Verkligen inte, har alltid fått göra något för att få saker, fått normala julklappar osv. Lagat min mat själv sedan jag var 15.

Sedan tre år tillbaka har mina föräldrar separerat. I början av den tiden kan man väl säga att pappa försökte skämma bort mig, eftersom han trodde att jag hatade honom pga. att dom separerat. Men det är inte så nu längre.

Funderar på att kontakta någon om jag fortsätter att känna såhär ett tag, pratar ganska flitigt med min flickvän och hon är faktiskt väldigt förstående, just eftersom hon själv varit deprimerad.

Precis. Blir bara så förskräckt när man läser om folk som varit deprimerad i flera flera år.

Mm, det stämmer, den finns någonstans. Skall göra det, tack för tipset

Okej. Jag var (är?) bortskämd nämligen.
Nyckeln för mig har varit att syssla med något jag tycker är kul och gör vardagen. Skolan kan vara riktigt jobbig. Lämnar mycket tid åt en själv.

Våga gå emot dig själv, ryck upp dig och sysselsätt dig. Fånga de stunder du är driven och se till att slänga vatten över huvudet på den del av dig som sover. Jag fick en flipp maj förra året och bokade en mindre trubadurturné åt mig själv och en kompis. Efter två dagar av engagemang hade vi ett par spelningar mot slutet av sommaren. Det satte mening på min tillvaro vill jag lova! Var dödsnervös tre månader hade inte det att vara nere.

Sök jobb på McDonalds eller något annat extrakneg. Tjäna pengar!
Träna ännu mer? Sport.
Människan är inte till för å sitta still, då blir man deppig som ett dödat djur.

Kul att höra

Jo, hade tänkt det, men blir så jävla kortvarigt eftersom jag ska jobba till sommaren.

Funderar på't, basket isf. Men det förstör så mycket för styrketräningen.

Det är sant, haha!

Stark och deppig eller sportande och lycklig?
Kör på basket hörrö!