2012-03-12, 20:50
#1
Vill börja med att säga att jag förstår om ingen orkar bry sig.. finns vell masser av liknande inlägg här, man tröttnar ju på alla depiga menniskor..
Jag har inte haft den bästa uppväxten precis (men långt ifrån den värsta med) och det är vell spåren av den som gör att jag är där jag är nu. Min pappa har alldrig riktigt varit närvarande och min mamma skulle jag gissa på är psykits sjuk, hon har varit mig en plåga i många år, men nu har jag flyttat och träffar inte mina föräldrar särskilt mycket villket är skönt.
Jag har varit inlagd på psyket i ca 1 månad för ett tag sedan då det blev lite mycket med mitt liv.. Efter det har jag haft kontakt med psykeloger och liknande ett bra tag. Fåt käka abillify och gått nån gruppbehandling. Men jag tycker inte att de har hjälpt och när jag sakt det till mina skrynklare verkar de inte bry sig och jag blir rekomenderad att skriva ut mig ur psykiatrin fast jag mår skit. Så skrivit ut mig har jag och slutat gå på min meddisin med för den delen. Så jag har inte mycket förtoende kvar för psykiatrin och de personer jag träffat där, vet bara inte vart jag ska vända mig nu. Nu när jag känner att jag verkligen verkligen behöver hjälp att få rätt på mig sj.
För att göra allt ännu roligare har min sambo från 3år bestämt sig för att han inte orkar med mig mer och att jag måste flytta ut snarat om jag inte blir bra typ nu.. Nu kanske du som läser (om nu någon pallar läsa all denna smörja) tänker att de vell inte är så farligt, killar finns det ju gott om.. men jag har inte riktigt nån stans att ta vägen, och inget jobb villket betyder att jag varken kan betala hyra eller köpa mat. (Någon som är sugen på att ha mig som inneboende
)
Käns som det bästa för alla hade varit om jag slutat existera, men hälst så man skulle kunna använda så myckte av mina organ och likande som möjligt. Folk som skulle sakna mig går nog lätt att räkna på en hand.. Vet inte riktigt vad jag vill med detta inlägg, antar att det känns lite bra att få ur sig lite.. Kanske någon kan ge tips på vad jag kan göra för att ta mig upp till ytan igen, om ja nu någonsin varit där..hmm
Jag har inte haft den bästa uppväxten precis (men långt ifrån den värsta med) och det är vell spåren av den som gör att jag är där jag är nu. Min pappa har alldrig riktigt varit närvarande och min mamma skulle jag gissa på är psykits sjuk, hon har varit mig en plåga i många år, men nu har jag flyttat och träffar inte mina föräldrar särskilt mycket villket är skönt.
Jag har varit inlagd på psyket i ca 1 månad för ett tag sedan då det blev lite mycket med mitt liv.. Efter det har jag haft kontakt med psykeloger och liknande ett bra tag. Fåt käka abillify och gått nån gruppbehandling. Men jag tycker inte att de har hjälpt och när jag sakt det till mina skrynklare verkar de inte bry sig och jag blir rekomenderad att skriva ut mig ur psykiatrin fast jag mår skit. Så skrivit ut mig har jag och slutat gå på min meddisin med för den delen. Så jag har inte mycket förtoende kvar för psykiatrin och de personer jag träffat där, vet bara inte vart jag ska vända mig nu. Nu när jag känner att jag verkligen verkligen behöver hjälp att få rätt på mig sj.
För att göra allt ännu roligare har min sambo från 3år bestämt sig för att han inte orkar med mig mer och att jag måste flytta ut snarat om jag inte blir bra typ nu.. Nu kanske du som läser (om nu någon pallar läsa all denna smörja) tänker att de vell inte är så farligt, killar finns det ju gott om.. men jag har inte riktigt nån stans att ta vägen, och inget jobb villket betyder att jag varken kan betala hyra eller köpa mat. (Någon som är sugen på att ha mig som inneboende
) Käns som det bästa för alla hade varit om jag slutat existera, men hälst så man skulle kunna använda så myckte av mina organ och likande som möjligt. Folk som skulle sakna mig går nog lätt att räkna på en hand.. Vet inte riktigt vad jag vill med detta inlägg, antar att det känns lite bra att få ur sig lite.. Kanske någon kan ge tips på vad jag kan göra för att ta mig upp till ytan igen, om ja nu någonsin varit där..hmm
