Artificiellt medvetande

Har tanken någonsin slagit er att hela ert medvetande är inte verkligt?
Att alla personer, platser och föremål är påhittade av dig själv. Det skulle betyda att du själv har skapat "karaktärer" som agerar i din egen berättelse som du omedvetet skrivit. Alla dessa karaktärer har egna liv och minnen, men dessa är också påhittade av dig för att du VILL att personen ska vara så. Du har även skapat dina egna fiender och motgångar.

Men ifall detta nu skulle kunna vara sant, var är vi egentligen någonstans?
Jag tror att isåfall så skulle våran livsform vara som en pur energi utan kropp och att vi finns överallt.

Denna fråga tas upp i många filmer och böcker men det skulle vara intressant och få veta vad folk har för tankar angående detta.

Det som jag anser om denna teori är att den inte går att kringå, ingen kan säga att det inte är så. Det gillar jag

Tja - och vad skall vi göra med den teorin då?

Vi måste ju leva som om vår verklighet är verklig, annars kan vi lika gärna ge upp och begår självmord.

Att det ligger till på det viset trodde jag var en ganska vitt spridd uppfattning. Åtminstone så jag har betraktat livet under senare halvan av det. Därmed inte sagt att vi och andra människor inte 'finns', åtminstone i en veteskaplig mening. Men den här världens 'verklighet' kan långt ifrån tillfredsställa alla. Finns ju många exempel på att när "de obejektiva förutsättningarna blir för torftiga skapar man sig en subjektiv verklighet som gör upplevelsen uthärdlig eller kanske t.o.m njutsam". Så lever vi alla mer eller mindre, vi tolkar saker som vi behöver tolka dem för att överleva så länge som möjligt tycks vara den 'biologiska planen' av nån jävla anledning.

Jag har mycket svårt att tänka mig att jag skulle ha hittat på, tja, till exempel Ezzelino. Jag tror han håller med.

Jag inbillar mig ofta att världen är ett dataspel och att ni är bottar med kass AI.

hemska tanke!

eller att alla på denna sidan är mina alter ego förutom just du! världen kretsar kring dig - oavsett vem du tittar på så ser du mig. jag kommer att förneka - du får aldrig ut sanning ur mig. jag kommer att övertyga dig! och snart kommer du att somna om igen..

P-F-F-F, det är väl lite väl långsökt herr '550: could not find previous poster', '101: reseting to orginal mode, kill, destroy...kill destory'.

Hur som helst jag håller med Ruskigbuss, kan vi inte bryta oss ut ur 'spelet' så är det lika bra att acceptera spelets regler och göra sitt bästa i den verklighet vi har.

Ibland får jag känslan av att tänkande är ett oerhört straff! Visserligen kul och skönt, men ack så jobbigt (ibland).

Livet - en berättelse och fiender, vänner, motgångar, medgångar osv. är skapta av oss själva?
AIDS-sjuka Afrikanska barn kan ju inte ha en vidare självbevarelsedrift i alla fall. Å nej, jag glömde, allt kretsar kring dig!

intressant frågeställning!

Jag hatar att tänka på sånt här Blir bara deprimerad

Om ens medvetande vore onaturligt mödosam och onekligen dumdristig: Vem skall då personifiera ens offerbord då plötsligen ens ego blivit sanslöst omedveten?

En Anemisk blodsugande gengångare donerar sitt nyttjade hjärta åt den aningslöse vagabonden: Den hummer, som sover, förs bort av strömmen.

Ja exakt så är det, vi är alla del i/av ett ofattbart kosmiskt drama regiserat av det oerhörda, det outtalbara. Men det finns en väg ut för den som förtjänar det, vägen är hjärtats väg, det krävs en själs arbete att vandra den och det viktigaste med allt arbete är att starta det.