Många vimsiga och felaktiga påståenden i denna tråd...
Frågan: "Hur ska man veta att just din hund är väluppfostrad?" besvaras väl bäst med en motfråga: Hur ska du veta att den är en av väldigt få som inte är det?
Vi har nära på en miljon hundar i Sverige och även om det faktiskt förekommer incidenter så är de väldigt få och en väldigt liten del av dessa incidenter är "oprovocerade attacker" av okänd hund. Sannolikheten att en människa du möter på gatan ska slå (/råna/våldta/etc) dig utan direkt anledning är långt större än att en hund ska ge sig på dig (långt mer än tio ggr fler våldsbrott med mänsklig förövare). Att förutsätta att alla hundar du möter är farliga är alltså helt omotiverat.
Samma sak besvarar påståendet att bara några få av hundra som påstår sig ha kontroll på hunden faktiskt har det. Snarare är det så att väldigt få har sin hund lös utan att ha koll på den, speciellt i stan. Utanför stan kan det se annorlunda ut, men då är man också mer eller mindre "i skogen" där de flesta verkar anse att man ska ha hunden lös.
Vad gäller "100% kontroll" så vill jag svara med att DU inte har 100% kontroll ens på dig själv, särskilt inte efter ett par öl på krogen eller liknande. Varför ska det ställas högre krav på hundar än på människor? (Visst har alla överreagerat i någon situation och gjort saker de sedan ångrar?!)
Givetvis är inte en hund en radiostyrd apparat, men känner man sin hund och har bra uppsikt på sin omgivning så kan man anpassa sig efter den och på så sätt ha, som det heter i lagen, "fullgod kontroll" över sin hund. Det finns situationer som jag vet att min hund inte beter sig bra i, alltså ser jag till att kalla in henne, kanske koppla, eller gå en omväg, för att undvika dessa.
"Förbjud hundar i stan" är ju helt löjligt. Det är helt klart mer av en mänsklig rättighet att ha hund än att få vara hundrädd utan att se en hund. Hundrädsla är en defekt, en felinlärning. Något som ska behandlas och övervinnas, inte accepteras och efterföljas! Hundar i sig kan leva alldeles utmärkta liv även i stan, speciellt om de får springa lösa!
Om en person blir hundrädd så är det något som gått fel. Det är inte en normal eller naturlig reaktion på att uppleva en "traumatisk" händelse heller. Majoriteten av hundrädda är uppfostrade till det. De som blir hundrädda efter en obehaglig upplevelse med en hund har inte fått rätt respons av sin omgivning efter händelsen. Ju mer man accepterar hundrädsla som någon normalt, ju fler blir hundrädda istället för att förstå varför det som hände hände och istället lära sig av det. Det finns många som varit med om trauman utan att utveckla fobier, det handlar om hur man bearbetar händelsen efteråt.
Exempel: En hund hoppar och skäller mot ett litet barn. Föräldrarna blir helt hysteriska, sliter undan barnet, skriker argt på hundägaren och menar sedan, till barnet, att det har blivit "attackerat" av en hund. Detta barn blir hundrädd.
Om föräldern i samma situation istället behåller lugnet, kanske säger till hunden, och sedan förklarar för barnet att hunden kanske skällde på det för att det skrek och viftade med en pinne i hundens närhet så har barnet istället lärt sig att man inte ska göra så när det finns en hund i närheten och blir inte alls hundrädd utan snarare mer vettig.
En som inte alls har lärt sig detta grundläggande "hundvett" (något som borde vara självklart i ett samhälle där det faktiskt finns hundar) kan sedan också bete sig så fel att de faktiskt provocerar fram en reaktion från en i övrigt väluppfostrad hund. En hundrädd person som börjar gapa och skrika, flaxa och springa, kommer ju inte att få mindre uppmärksamhet, av något slag, från en hund de möter. Sedan "bekräftar" dessa reaktioner deras rädsla istället för att de, om de kan uppföra sig, kan lära sig att hundar faktiskt inte är farliga. Har jag gått med min hund lös genom en folksamling på över 100 personer för att sedan möta en som börjar bete sig helt bängt, och på så sätt får hunden att skälla på just denne, så är det den hundrädda som gör fel. Och får skylla sig själv...
Gul knut/tofs/etc på kopplet för att indikera att hunden inte vill hälsa på andra hundar kan ju vara en bra idé, men i verkligheten så är det nog tyvärr så att de som känner till detta är de som också redan har vett nog att inte låta sin hund springa fram till en okänd hund utan att iaf fråga ägaren först.
Själv har jag mest hamnat i lägen där folk tror att eftersom min hund är lös så är det helt ok att släppa fram sin egen. (Grej på kopplet alltså irrelevant). Att jag har lärt min hund att vara lös utan att gå fram till andra hundar verkar de inte fatta och min hund är tyvärr inte så bra med andra hundar.
nn2012: Nej, jag bussar inte hunden på folk, men ett väldigt konstigt beteende kan i sig provocera fram en reaktion från hunden. Dessutom blir jag knappast motiverad att vara tillmötesgående av att få arga och otrevliga saker skrikta till mig och skiter då kanske i att ta den omvägen som jag normalt tar om jag ser att någon är hundrädd eller om en person säger till på ett trevligt sätt. Då får dåren helt enkelt själv springa till skogs och lämna plats för oss!