Underlig berättelse på Stockholms stads bostadsförmedling

Ah, kalla någon bitter. Klassiker. Hursomhelst bor jag varken i Stockholm eller i hyresrätt har jag svårt att se vad jag skulle vara bitter över.

Om du läser vad jag skriver, så ser du att mina frågor inte rör vem-får-lägenheten. Mina frågor rör terapin som Gunilla gav till Sofia. Om Sofia nu hade plats 150 i kön, så fanns det 149 personer före henne i kön. Hade Gunilla tid att ge pepp och stöd till dessa 149 personer? Jag har svårt att se hur det skulle gått till; Gunillor har en tendens att fika mycket och ta många rökpauser. Frågan blir då varför just Sofia fick terapi? Och är det verkligen rimligt att skattepengar finansierar sådan orättvisa?

(Den egentliga frågan är - naturligtvis - varför byråkraterna ägnar sig åt att ge stöd och pepp överhuvudtaget. Varför inte, ptja, bara förmedla bostäder? Jag hade hoppas att folk kunde läsa detta mellan raderna i mitt inlägg, men tji fick jag.)

Vadå skattepengar finansierar? Bostadsförmedlingen tar ut köavgifter på de som står i kön, och det är helt jävla frivilligt att ställa sig i bostadskö så du har FEL återigen. Det är inte skattepengar som finansierar. Läs PÅ

Dessutom har de 149 personerna före henne tackat NEJ till lägenheten vilket innebär att de inte är intresserade. Bostadsförmedlingen ringer ju bara de som tackat JA till lägenheten. Och vill då den personen ha tips/råd innan hon flyttar så är det väl inget att tjaffsa om? Jag fattar inte..

Synd att man missade intrigen. Fröken kommunikationschef har ju tagit ner artikeln och postat en ny med Rezgar som diggar förorten och "kunde fått" en lägenhet närmare stan med 10 år i kö men valde att bosätta sig i norra Europas arkitektoniska skithål (Kaliningrad räknas väl inte till norra Europa hoppas jag) Husby, i ett sprillans nyrenoverat 13-vånings loftgångshus från mitten på 70-talet (eget antagande) med äkta commie-block känsla.

Viktigt att påpeka är att trots hans enkla yttre och det faktum att han har tid över att besöka Stockholms bostadsförmedling kl 8 på en vardag för fotografering och intervju helt utan kompensation, så är Rezgar både hårt arbetande egenföretagare och familjeförsörjare till sin sambo från Hedemora.

Ah, jag förstår. Man får betala en tjuga (typ) för att gå på badhuset i staden där jag bor. Alltså är badhuset inte skattefinansierat. QED.


Vad faen skulle poängen vara för Gunilla att ge Sofia stöd, pepp och terapi efter att Sofia fick sin lägenhet? I så fall är situationen ännu mer absurd än vad jag föreställde mig.

Mitt intryck av artikeln (tyvärr går det inte att konsultera den längre) var att Sofia fick stöd av Gunilla under en längre period.

Hej alla!
Det var alltså JAG som fick lägenheten i skanstull...
Tack för komplimangerna, men tycker ni inte att det verkar helt befängt att jag skulle få lägenheten pga att jag hade varit "ung och snygg"? speciellt i och med att man faktiskt söker lägenheter online och aldrig träffar någon för ens man skriver kontrakt...
Om stockholm stad hade fifflat så tycker man att de borde valt folk som tjänar sjukt bra för det är väl ändå det som är relevant? att man kan betala hyran, inte hur man ser ut.

Men för att förtydliga detta för de som inte förstod: "stöd, peppning och terapi" var ju ett uppenbart SKÄMT. Gunilla nämnde jag vid namn som en eloge till henne för att hon tog sig tid när jag ringde och tjatade... (max 3 samtal under 2 timmars tid)
Hon var alltså handläggare för lägenheten och inte "Min personliga terapeut" så ingen behöver oroa sig för några skattepengar här inte!
Som skrivet i artikeln står det att att jag precis flyttat hem till sverige igen, och inte hade någon koll på bostadsmarknaden. DÄR AV när Gunilla ringde mig och berättade att jag fått lägenheten och jag tvekade om jag verkligen skulle ta den eller inte. Så ställde jag hundra frågor.. Om jag bara hade haft tur? Om jag skulle ha is i magen och vänta några månader till och kanske hitta något bättre? etc etc... Gunilla förklarade att jag haft tur och borde tacka ja. Det gjorde jag och jag trivs jätte bra! Hela grejen var att det kändes lite läskigt att ta ut mina 9år i kön som jag alltid sett som en säkerhet när jag väl bestämde mig att flytta tillbaka till sverige. Jag visste ju inte om jag ville bo i sverige eller ej!
Och sen stämmer det att jag låg på plats 150(typ) och att det tog nästan2 månader innan jag fick gå på visning. Jag tyckte det var lite underligt men jag förstod det när jag kom dit och lägenheten var helt inrökt. Ibland händer det att man har tur! och tur är väl det, ingen big deal eller någon som har felat....
Sen kan du tycka att jag gjort bort mig totalt av nån anledning iallafall.. själv tycker jag att det är lite creepy att den här tråden ens existerar.
Tack å hej!
/Sofia Caravaggi

För att förtydliga det ännu mer...
Gunilla (i detta fall) ringer upp 1 PERSON, den person som har längst kötid, når upp till kraven på inkomst osv.. Jag lovar att Gunilla hade varit lika trevlig om Alfons Åberg hade ställt alla de frågor som jag gjorde. jag fick alltså INTE "terapi" EFTER att jag fått lägenheten..
såhär går det till (vi tar det från början):

-Gunilla ser i sina papper att jag är nr 1 på kölistan, hon ringer upp mig och frågar om jag fortfarande är intresserad för i såfall är det en del dokument som måste skickas in innan jag ska skriva kontrakt (det är här jag passar på att leka 20 frågor) Jag kunde inte tacka ja till båda lägenheterna (moment 22 - om jag tackat nej till skanstull och ja till vasastan och i slutändan inte fått vasastan så hade det resulterat i att jag inte fick någon lägenhet. Ett säkert kort var då att tacka ja till skanstull där jag var först i kön)
-jag svarar JA till lägenheten i skanstull under samtalet, försvinner då från kön på lgh i vasastan.
-Skriver kontrakt gör jag med en helt annan person som INTE jobbar på stockholm stad utan som förvaltar lägenheten (i detta fall en privatvärd ansluten till stockholms stads kösystem).
Detta är alltså första och sista personkontakten.

Stockholm stad har heller inte köp en kamera för skattepengar (fy, fy) för att det är inte ens de som har skrivit artikeln, alltså berömmer de inte heller sin egen verksamhet.

Lägenheten är 45kvm och kostar 5198kr i månaden.

Vad jag hört så hade det varit tre visningar innan men folk drog sig ut i sista sekund och om ni hade sett lgh när jag flyttade in så hade ni kanske förstått. Kan också tilläggas att det var inflytt inom 1v vilket också sollar bort folk, och att det var veckan innan jul.

När man är desperat att få lägenhet så fattar man inte att folk kan tacka nej till en skrubb, men faktum är att folk är kräsna! Det var massor som tackade nej till den fina lägenheten i vasastan också! jag var väl typ nr15 när jag kom dit på visningen men under dagen man skulle svara ja/nej så slutade jag på nr 4 för att många tackat nej till den (Jag hörde folk snacka i trappuppgången att det var för långt till tvättstugan, för liten hiss osv...)
Ni som har SATS-kort fattar vad jag menar, ungefär samma som att boka in sig på en klass!

Många som anmäler intresse för lägenheter har det lite som en hobby att gå på visning men skulle kanske aldrig tacka ja.
Så mitt tips är att söka på stockholm stad varje jävla dag och anmäla intresse på allt... det är omständigheter, inte bara kötid som avgör i slutändan....

Det är väl inte det minsta konstigt att folk som köat i över tio år är kräsna och inte kastar bort det på något man inte är nöjd med. Oavsett om anledningen är långt till tvättstuga, storleken på hiss eller vad som helst.

Om man tjänar över 500.000kr per år så är kötiden inte särskilt lång. Många av fastighetsbolagen har satt väldigt höga inkomstkrav för de köande till lägenheterna.

Det är också viktigt att man uppdaterar sina inkomstuppgifter eftersom fastighetsbolagen inte gör någon kreditprövning förrän man tackat ja till lägenheten och därför inte på ett enkelt sätt kan kontrollera sökandes inkomster.

Med tanke på den allmänna feministiska rötan i Sverige slår det mig - tyvärr - inte alls som befängt. Kvinnor ska ju kvoteras in överallt - på universiteten*, i styrelser, i riksdagen, etc. Varför skulle det vara så konstigt med ett system där unga kvinnor får gräddfil i bostadskön? Om jag såg "Stockholms stad rasar mot hemlösheten bland unga kvinnor** - ger förtur i bostadskön" på Aftonbladets löp skulle jag inte höja på ögonbrynen direkt.


Folk brukar dra till med "det var ju bara ett skämt, fattar ni inte det" när de inser att de har sagt något tokigt och vill försöka rädda ansiktet. Men okej, möjligheten finns att det bara var ett skämt.

* Eller ja, just inkvoteringen på universiteten tog väl slut när kvinnorna insåg att reglerna innebar att män kunde kvoteras in på kvinnodominerade utbildningar. Då var det plötsligt dåligt med kvoter.
** I princip alla hemlösa är män.