Existentialismen, förändrats över tiden?

Tjena! Jag jobbar med en uppgift där jag ska ta reda på på vilket sätt existentialismens idéer har förändrats genom tiderna. Jag har verkligen noll inspiration och kommer inte på något överhuvudtaget sorgligt nog. Filosofi är inte riktigt min starkaste gren...

Jag känner till grunderna i den här livsåskådningen, att människan är dömd till frihet och när vi mår dåligt beror det endast på att vi förnekar vår tilldömda frihet, osv osv. Men jag skulle verkligen behöva lite hjälp på traven hur idéerna kring existentialismen har förändrats genom tiderna. Tack så mycket på förhand!

Börja med Kierkegaard, sen kontrasta honom med Nietzsche. Vidare har du Heidegger och mer nyligen Sartre. Det finns många figurer inom existentialismen med många varjerande åskådningar. De ovannämnda är bara 4 ut av de största.

Sartre är den ende av de fyra som kallade sig själv "existentialist". Hans existentialism var ett svar på andra världskriget och många av hans exempel är tagna därifrån, som mannen som måste välja mellan att ta hand om sin sjuka mor och att joina motståndsrörelsen. Där handlar det liksom om att förstå hur utsatt och ensam människan är när skiten verkligen träffar fläkten och hon inte kan gömma sig bakom höga ideal eller samhällets normer.

Heidegger, å andra sidan, skrev före WWII och hans "existentialism" är mycket ett försök att hantera den kris som Europa befann sig i då, staka ut en ny väg framåt (i alla fall i Sein und Zeit). Så han skriver en massa om folket och ödet och sån nazi-skit.

Nietzsche och Kierkegaard återigen är typiska 1800-talsförfattare och försöker handskas med typisk 1800-talsjox som den moderna staten, det borgerliga samhället, religionens förfall osv.

Franz Kafka.

En briljant sammanfattning! Försökte läsa lite Heidegger, varat och tiden, och det verkade handla om ngt stenåldersfolk med lite primitiva redskap. Bonderomantik när det är som mest grisigt.

När jag uppskattar antisemiterna tar jag just detta i beaktning, det förnekas inte vid ett intagande, men jag är inte betingat hysterisk vid ett berörande. Den fobi som utvecklats hos den samtida människan får träda tillbaka. Heidegger var medlem i nazistpartiet. Så hur hantera Heidegger? Jo man läser honom på precis samma sätt som alla andra. Jag tror inte ni har gjort det, för hade ni läst Sein und Zeit hade ni tagit annat med er. Jag tvivlar på att det är ert eget sammandrag av Heidegger - snarare någon annans. Man ska läsa själv annars är det ingen ärlig läsning. Bör man inte unna sig själv det?

Det finns stora värden hos Heidegger, det vore synd att blocka honom.

Har du läst så mycket filosofi att du inte längre kan skriva en vettig mening?
Vad är det här:

"När jag uppskattar antisemiterna tar jag just detta i beaktning, det förnekas inte vid ett intagande, men jag är inte betingat hysterisk vid ett berörande."

"När jag uppskattar antisemiterna". Uppskattar du antisemiter?
Vad syftar "det" på i "det förnekas inte vid ett intagande"?
"Ett intagande"? Av vad då?
"jag är inte betingat hysterisk vid ett berörande"? På vilket sätt är du hysterisk? Vad för slags berörande pratar du om?

Ja jag uppskattar antisemiterna (sådana som Wagner, Frege, Heidegger), inte antisemitismen. "Det" syftar på antisemitismen. Intagande är när jag lyssnar, läser, uppskattar konst, etc. Nej jag är inte hysterisk, däremot blir många det vid en blott beröring av antisemiterna.

Sedan förstår jag inte vad för sort av värde det finns i att bemöta mitt inlägg på det sättet. Du verkar ha problem med just detta när du läser; att vara oförskämd och arrogant. Där har du nog något du borde se över.

Men se här, du kan ju skriva vanliga meningar! Är det litterära ambitioner som leder till sådana skriverier som du inledde ditt förra inlägg med?

Apropå oförskämdhet och arrogans; som man ropar skogen får man svar. Läs igenom ditt första inlägg och fundera lite på dina ifrågasättanden där.

Ja, jag ifrågasatte om ni verkligen hade läst själva för det är ju ett märkligt sammandrag att "det verkade handla om ngt stenåldersfolk med lite primitiva redskap. Bonderomantik när det är som mest grisigt." snarare än att bemöta tillvaroanalytiken kanske där man svårligen kan undgå att finna värdena. Det är en fråga som uppkommer och jag ser inte hur jag är oförskämd och arrogant när jag läser inläggen så. Det är ett ifrågasättande, men då hade jag bemött det genom en förklaring till varför jag läst Heidegger så snarare än hur du just nu gjorde.

Två saker. Om nu Heidegger var antisemit, varför dedicerade han då Sein und Zeit i "vördnad och vänskap" till Edmund Husserl?

Därtill har du missförstått Heideggers klassificering av tillvaron och varat, vilka båda intar en tydlig förrangsställning visavi tillvarons historiskhet (Geschichtlichkeit). I "The Ends of Man" skriver Derrida, angående Heideggers tillvarobegrepp, att det är en "re-evaluation [...] of the essence and the dignity of man". I nietzscheansk anda avtäcker alltså Heidegger de metafysiska fördomar som legat som töcken över våra ögon alltsedan försokraterna, från grekernas zoon logikon echon till det romerska och katolska humanitas och Descartes' res cogitans. Heidegger klarlägger tillvarons horisont (ljusningen) och de fenomen som uppgår i denna.

Liite jobbigt. Har ni läst Sein und Seit? Nån som lyckats hitta ett ord antisemitism där? Tror inte att Heidegger var antisemit. Han var Nazi, gillade läget, gillade säkert lite storgermanska ambitioner, tror nog det här med judarna var nåt han fick med i paketet utan att han direkt gillade det. German var han säkerligen, stenhård i självet, inte gömma sig bakom polarna eller familjen("Mannet"), och han tappade tydligen entusiasmen rätt fort då han märkte att han själv inte fick bli partifilosofen.

Men riktigt hur han kunde få ihop det där med antisemitismen, då han upptäckte den är svårt att förstå. Alla han jobbade med var judar. Möjligen kan han ha känt någon aversion därför att de judiska framstående filosoferna var starka och kan ha upplevts hålla på sin identitet som judar.
Arendt spottade ju inte direkt på honom efter kriget.

Ska man ge sig på någon tolkning ändå, utgående från Sein und Zeit och existentialismen mot det här Naziäventyret, så känns han lite som nörd på något sätt. S und Z är ju berömt komplicerad och briljant i sin analys av människan i världen, känns lite som att han trivdes på samma typ av lågnivå som de som lär sig versionshanteringssystem och alla finesser med webprogrammering med samma briljans. Men så kommer det nästan rörande naiva beskrivningar om ångest, nyfikenhet och samvete. Ger inte intryck av att fatta hur det funkar där ute i den stora tuffa djungeln.

Rent allmänt : Det var inte direkt bara nazisterna som hade "synpunkter" på judarna. Inte konstigt att en egensinnig, slagkraftig, framgångsrik om än helt ok grupp människor, utkastade random i europa provocerade. Men det finns egentligen mer motsättningar mellan det germanska och det latinska.