Känslan av att vara ivägen

Hejsan.

Jag har varit tsm med min nuvarande i över ett år och utöver det har vi väl innan dess känt varandra i över två år.

Till saken. det är ett ganska långt distansförhållande (öst- kontra västkusten) men det är ändå ett ganska intellektuellt förhållande. Vi är aldrig ute utan nördar oss med pussel, ser antikrundan och tävlar mot dom andra i på spåret.

Jag personligen gillar inte distansförhållande något enormt så min värdering för att det ska funka är att jag måste ha ganska omfattande kontakt. Kommunikation helt enkelt. Något hon håller med om.

Problemet där skon klämmer lite är att jag ganska ofta känner som jag är i vägen för hennes sociala liv samtidigt som jag uppoffrar mer av mitt. Exempelvis så försöker jag planera mitt liv noggrannare och flagga för att jag inte kan vara nåbar under vissa dagar tidigt. Däremot så blir hennes förvarningar c:a 1-3 timmar innan vilket är rätt irriterande.

Ett typexempel var från nyåret 2010/2011 strax innan vi blev ett stadigt par då jag 2 dagar innan ställer in mitt för att hon inte ska känna sig ensam. Dock får jag kl 17 på nyårsafton reda på att hon tydligen ska iväg.

Hursomhelst så blir det väl en viss bättring varje gång jag påpekar detta men likväl så är man tillbaka på ruta 1 efter nån månad.

Det ska väl läggas till att mitt liv är lite mer flexibelt då jag bara studerar matematik deltid nu men till hösten kommer jag påbörja mina läkarstudier vilket kommer innebära att jag inte kan vara flexibel. och dessvärre växer cynikern inom mig.

Jag vill poängtera att jag inte är avundsjuk eller misstänker någon form av otrohet. Ingen svartsjuka, det är bara att jag känner mig lite i vägen för hennes sociala liv samt att trots snack inte verkar ha samma syn på hur en relation ska fungera.

Hursomhelst. Vad ska jag egentligen göra? Tappar hela tiden mer och mer tro på vår relation.

Den där magkänslan du har stämmer oftast. Det är bara att konfrontera och säga att du inte vill investera i något som känns osäkert. Om det tvekas från någon av er så är det inte värt den hjärtesorgen som en av er (garanterat) kommer att dra på er.
Svårt att köra tandemcykel om bara en trampar i backarna...

håller med babaganoosch.

visst att inget bra kommer helt gratis men det ska inte vara hur mycket jobb som helst att ha ett fungerande förhållande, som liknelsen med tandemcykeln ovan tycks du dra lasset här... Distansförhållanden ÄR svåra så det gäller att båda parter nått ungefär samma mognadsgrad.

Jag har personligen blivit dumpad under förhållanden som bland annat stämmer överens med vad du skriver. Att jag alltid har varit den som fått vänta och att varje gång jag frågat "ska vi träffas?" har jag fått svaret "kanske". Något som bestämts i absolut sista sekund beroende på om tjejen "känt för det" i ögonblicket eller om något annat inte dykt upp. Samtidigt har det varit så att hon känt sig pressad av att behöva träffa mig på andra tider än som passar henne, därmed den där känslan av att vara i vägen.

Hur ont det än gör kanske en konfrontation när ni träffas är det oundvikliga. Kanske kan ni ligga i sängen och gräma er tillsammans under en hel dag och resa er med nya löften efteråt, nya tankar och nya planer som nästa gång kan gå bättre eller så kommer ni överens om att göra slut. Men ha inte den inställningen, för då tar det slut.

Dock är det inte så när det gäller att få fram att man ska träffas. Det är mer att hon jämt säger hon har dåligt samvete när hon lämnar mig i sticket (verkligen i sista stund) o jag tänkte det är väl då mer praktiskt att man lägger allt på is under ett tag. Se om det funkar bättre fast ändå ingen idé?