Klassisk litteratur som blivit politiskt inkorrekt?

Den heter numera And then there were none i utlandet. Osäker på svenska utgåvan.
edit: Jodå, den senaste svenska utgåvan från 2001 heter fortfarande Tio små negerpojkar.

Den blir bannlyst på amerikanska skolor hela tiden pga att Jim kallas för nigger.

När diskussionen ändå är inne på neger/niggerspåret, glöm inte att ett "icke-PK språk" förekommer in på 1900-talet även hos ideologiskt radikala författare, exempelvis förekomsten av "svartingar" hos Jack London (dock aldrig läst dem i original så det kan vara översättaren who´s to blame - "darkies"..?)

Det finns inte många romaner från 1800-talet där judar inte beskrivs som smutsiga, snikna, skurkaktiga eller barnarövande, och vars främsta inkomstkälla utgörs av ockerverksamhet.

Här kommer några riktiga godbitar av vår alldeles egna lilla Strindberg:

August Strindberg i brev till G. Brandes 1888

Strindbergcitat ur Lindströms - Hjärnornas kamp

Ur Strindbergs "Blå böcker"

Ur Tschandala

Hur är det med Sven Hedin ? I min oskuldsfulla ungdom läste jag hans reseskildringar från asien med stor behållning. Senare fick jag "till min bestörtning" erfara att han var litet högervriden. Är han redan rehabiliterad ?
Han är väl redan bortglömd.

En känd och tidig Hedinkritiker var ju just August Strindberg; en av de två stora artiklar av hans penna som gav upphov till den s.k. Strindbergsfejden 1910 bar titeln Upptäckar-Humbug och utmålade Hedin som en charlatan och bedragare som inte alls gjort några värdefulla geografiska upptäckter och inte förtjänade sin ställning som nationalhjälte. Hedins försvarspolitiska engagemang kring pansarbåtsinsamlingar och borggårdstal bidrog till att han visserligen vanligen förlöjligades i skämtpressen (där han ofta karikerades som "jude") men ändå bibehöll en viss respekt i Sverige ända in på 1930-talet, då hans konsekventa tyskvänlighet kom att börja bli politiskt känslig.

Hedin jämförde Hitler med Karl XII (och menade det som beröm) och publicerade boken Tyskland och världsfreden, som av Tingsten avfärdades med följande ord: Vi lida ingen brist på ovederhäftiga och intellektuellt lösliga reseböcker från det nya Tyskland. Doktor Hedins bok är en av de sämsta, kanske den sämsta. Blott författarens kända namn kan motivera en anmälan. Även om Hedin i ett brev till Heidenstam 1936 kritiserade "behandlingen av judarna, som jag finner oklok" och i den ovannämda boken efterlyste "en mindre radikal lösning av det olösliga judeproblemet" än den som tillämpades i Tyskland, var han vid denna tid - med glädje eller ej - hänvisad till att publicera sig i tidningar som den nazianstuckna Dagsposten.

Ang vad Opponenten och Pojken m guldbyxorna skriver om Hedin;

Faktum är att såväl språk som människosyn hos den reaktionäre Hedin närmar sig vad vi nästan skulle kalla PK idag. Hedins beskrivning av asiatiska folkslag har absolut ingenting av herrefolksattityd över sig utan är snarare full av respekt och beundran. Ej heller finns i "Tyskland och världsfreden" något spår av vad någon annan än en Expressenskribent idag skulle kalla antisemitism, dock en och annan känga åt judenheten som kollektiv (märk väl att den förbjöds i Nazityskland, och att Hedin - vilket Pojken redan antytt - själv var åttondels (sextondels?) jude, vilket f ö inte hindrade Hitler från att utveckla en hämningslös beundran för den gamle stofilen).

Det var mycket intressant, det är möjligt att eftermälet har fått färga uppfattningen av Hedins egna geografiska texter och får oss att läsa dessa - i den mån man nu alls gör det - som uttryck för självgod västerländsk imperialism fast det kanske inte alls är rättvist. Det är väl främst som tacksam symbol för militär aktivism och nationalism han har hamnat i historieböckerna, inte som reseskildrare; själv har jag nog aldrig läst en rad av Hedin själv utan förlitat mig på litteraturhandböckernas vanliga sammanfattningar, vilket att döma av din beskrivning kan vara vanskligt ibland.

Göran Hägg skriver t.ex. i sin svenska litteraturhistoria följande om Hedin: Hans nedlåtande attityd mot lokalbefolkningen är tidstypisk. Han har inte den etnografiska vilja till förståelse som utmärker engelska Orientresenärer. Men han är å andra sidan ingen resande massmördare som de tyska Afrikafararna. Det är möjligt att detta då alltså är en dålig beskrivning - får väl ta och låna hem Från pol till pol eller En färd genom Asien och döma själv.

Angående det judiska i Hedins eget väsen tycks han själv ha beräknat det till en sextondel: i mitt blod är var sextonde droppe av judisk härkomst. Jag håller på min sextondel och vill inte mista den. Den kommer från ett folk som genomlevat årtusenden av bittrare öden och ridit ut hårdare stormar än något annat på jorden. Måhända har denna sextondel hjälpt mig över avgrunder och varit mig till gagn i mitt umgänge med österns folkstammar. - Även detta förstås också citerat efter en sekundär källa, Lars M. Anderssons En jude är en jude är en jude, som innehåller ett fylligt kapitel om hur Hedins politiska motståndare utnyttjade denna sextondels droppe till antisemitiska angrepp mot Hedin, där hans ivriga nationalism ofta beskrevs som en semits motbjudande och löjliga försök att bli svensk och german etc.

När började "våldtäkten" av boken?

På 1910-talet när Hugo Gyllander bearbetade den för svensk ungdom (Barnbiblioteket Saga). Den bearbetningen har sedan utkommit i över dussinet upplagor. Det är bara bokens två första delar som ansågs lämpliga för barn, givetvis utan det satiriska.
Även Beppe Wolgers har bearbetat den för barn.

I England omarbetades den till barnbok långt tidigare.

Där föll Göran Hägg ytterligare några pinnhål i anseende. Självklart är allting - as usual - relativt, och visst kan man hos Hedin hitta formuleringar som inte en folkpartistisk socialantropolog hade använt... MEN jämför man med t ex Sten Bergman och Erik Lundqvist är skillnaderna slående till Hedins "PK-fördel" s a s. Allt enligt ett mycket skröpligt minne - var trots allt snart två decennier sedan man rotade i detta.