Psykiskt sjuka mammor

Har i otaliga trådar berättat om min psykiskt sjuka mamma med; borderline, narcisistisk ps och adhd. Förmodligen bipolär 2 också för hon hade perioder där hon var uppe i varv och hennes idéer och energi flödade och återkommande depressioner)

Så ni andra som har psykiskt sjuka mammor, berätta lite om er historia, och hur er kontakt ser ut med henne / eller om ni tvingats bryta kontakten. (själv har jag gjort det sistnämnda)

Min tror inte på något gott. Hon tror på förbannelser men inga sätt att skydda sig från dem. Hon är cynisk och jagar upp sig själv för att bli olycklig. Nu t.ex. kan hon inte sova och är skitskraj hela tiden. Snackar ibland om att hon bara vill dö.

Det mesta bra som händer lyckas hon förstöra. Ex:
Jag: Hej mamma, jag fick jobb idag som pedagog (bättre betalt/timma än förra och roligare).

Hon: Då kommer du ju säkert få åka ut till förorter helatiden och slösa tid och pengar på resa. Det handlar inte bara om att ha kul man måste tjäna något också.

Finns det normala föräldrar?

Hon målade alltid upp alla människor som totalt onda eller änglalikt goda. Men hon minsann..hon var det enda sanna offret för allt.. som inte fick ta hand om sitt barn!

Dessutom kunde hon beskriva hur onda andar ställde till problem för henne, eftersom folk hade skickat satan på henne (hon kunde inte ta hand om sig själv ens, smiley som beskriver hennes humörsvängningar när hon pratade)

Nu när jag är äldre, så inser jag att prata förstånd med en psyksjuk människa är som att banka huvudet i väggen och fortfarande inte få några vettiga svar. Det ger bara huvudvärk.

Har korta minnesfragment från 4-årsåldern, av att det alltid var tomt i kylskåpet, inrökt vardagsrum, saknade rena kläder och byrålådorna gapade tomma, kunde stå och tjafsa med min dagisfröken, hennes sura min och impulsiva utbrott.

Nåja, egentligen känner jag inte henne så bra, då jag endast fick bo korta perioder hos henne innan farsan tog över vårdnaden helt över mig som 11-åring. Vet inte vad som var sjukdomarna och vad som var hennes riktiga personlighet. Minns att allt bara var en enda soppa när hon öppnade munnen. Avslutat kapitel, då jag har brutit med henne helt sedan många år.

Till alla er som står ut med psyksjuka mammor- styrka till er. Gå undan i tid så de inte drar ner erat mående.

Fan va jobbigt Har hon nån kontakt med psykiatrin? hon låter ju lite lagom psykotisk.


Man blir chockad ibland över vilka hemska saker föräldrar kan utsätta sina barn för, ens barn ska man ju skydda och ta hand om och behandla som det viktigaste man har. Vissa borde ha förbud mot att skaffa barn. Fast samtidigt får man vara glad att man blev född, är det nu när jag är äldre. När jag var ung så önskade jag att jag aldrig blivit född (och att jag tog livet av mig vid typ 8 års ålder) så det vart som nån morot kändes som "om jag plågat mig igenom så mycket, så vill jag inte ge upp nu så att det var helt förgäves)


Vet du nånting om henne nu? Har du kontakt med några släktingar på hennes sida av släkten?

Jag blir aldrig chockad över människor längre. Jag är för avtrubbad för det. Sorgligt kanske, men ändå lyckosamt att ha förmågan att kunna stänga av känslor.

Se dig som en vinnare. Även om det är svårt i perioder, så kom ihåg att du lever och finns till helt för din egen skull. Själv ville jag ofta dö när jag var stor nog att förstå begreppet "döden". Men sen blev jag bara kall och analyserade min barndom i minsta detalj, tills jag insåg att jag är sån bra överlevare. Ingen ska någonsin få skada mig igen med flit. Ingen når mitt innersta väsen utan tillåtelse.

Vet bara att hon lever tack vare ratsit. Ja, jag har kontakt med släktingar, men inte hon.

min morsa brukade ställa sig mitt i vardagsrummet om min brorsa och jag hade bråkat och få hysteriska anfall.

På gränsen till våldsam och skrikandes ett skrik som bara kan betraktas som hysteri - tänk typ rökhosta blandat med bäbisskrik. Blandat med orden "jag orkar inte mer".
Detta hände ganska ofta under min ungdomstid. Inte undra på att man låste in sig i sitt rum och spelade spel i ca 5 års tid innan man fick sin första flickvän

Däremot har detta skapat ett enormt tomrum och jag kan inte lite på henne. Varje gång jag ber henne om hjälp tror hon att jag är ute efter henne.

Barn förtjänar föräldrar som inte tar ut sin psykiska ohälsa på dem.

borderline mor.
tog alltid olika syskons sidor när man var yngre och antingen hatade eller älskade en. (vilket ändrades konstant)
kunde få anfall, ena stunden gråta för att sedan helt växla, manipulativ.

Kan se det framför mig. Visst blir man generad när man hör folk låta sådär?

det känner jag igen =) hur ser kontakten ut med dina syskon? Min mamma har ödelagt relationen till min halvbror för resten av livet. Taskigt att säga men har är så olik mig så det enda vi har gemensamt är delar av vårt dna. Fast han har aldrig varit nåt stöd, han delar många drag med min mor och har alltid känt som han hatar mig och vart avundsjuk såfort nån visade mig omsorg.

Borderlinepersoner som har stora problem och samtidigt är narcissitiska är rätt bra på att ödelägga relationer inom familj, släkt och vänner eller överhuvudtaget överallt de sätter sin fot.

Jag har inte mycket kontakt med mina syskon. Jag lever ett rätt så annorlunda liv än dom, en livsstil dom inte heller kanske accepterar eller förstår, och dom flesta av dom har egna familjer och barn.

Jag kan vara väldigt arg på mina föräldrar men har nog inte bästa omdömet i världen och går igenom en psykiatrisk utredning. Min morsa är dock ett stort stöd även om jag ibland blir alldeles för sur på henne. Min farsa tror jag nästan skulle passa in i den här tråden dock. Jag behöver nog distans för att kunna se hur saker ser ut.

No offense. Du har en frisk mamma. Är du själv en borderline-mamma? Vad menar du med ditt inlägg?