Vad gjorde Jesus och apostlarna efter Jesus återuppståndelse..?

Död, uppståndelse och kristusseende.

Jesus var död! Och han hade dött på det mest fruktansvärda och förnedrande sätt som överhuvudtaget kunde tänkas. Deras lärare, mästare och vän hade blivit avrättad som den värsta sortens brottsling. Uppspikad på ett kors för att dö långsamt och plågsamt, andra till varning.
De som hade knutit så stora förhoppningar till Jesus och den vision av Guds rike som han så ofta hade pratat om. Bara för ett par dagar sedan när de kom till Jerusalem hade Jesus hyllats entusiastiskt av stora folkmängder. Då kändes det som att något stort var nära en fullbordan. Allt kändes rätt.
Nu tyckes allt slut i ett enda slag. Det som hade hänt framstod som en enda stor, obegriplig, förlamande katastrof, det kändes som ett dråpslag mot allt de hade trott och hoppats på. Visionen av Guds rike som hade berört dem så starkt, trots att det ofta kändes som att de inte riktigt förstod vad han menade, var på väg att följa efter Jesus in i döden. Den framstod som befängd i ljuset av vad som hade hänt. Det hopp och den tro som hade växt sig allt starkare under dessa vandringsår med Jesus tycktes med ens som blåögda önskedrömmar.
Det var svårt för lärjungarna att värja sig mot alla tankar och känslor som radikalt ifrågasatte deras beslut att lämna sina vanliga liv och följa Jesus på hans vandringar. Hade de verkligen tagit så fel? Var åren med Jesus bortkastad tid? Hade deras ofta så starka upplevelse av att det var något stort och viktigt med Jesus bara varit fromma förhoppningar och självbedrägeri?
Mitt i den mörka kaotiska känslostormen av sorg, katastrof, chock, förlamning, uppgivenhet och radikalt ifrågasättande av åren med Jesus händer något omvälvande. Först kanske hos någon enstaka av lärjungarna, men sedan hos allt fler i lärjungakretsen.

Det börjar med att en stark, överraskande känsla av ömhet och medkänsla tar form och riktas mot det egna personliga livsödet med alla brister, svårigheter, besvikelser, rädslor, längtan, tillkortakommanden och svek. Den innefattar även de sista dagarnas radikala tvivel, uppgivenhet och mörka tankar, och inte minst den rädsla som fått dem att svika och fly när Jesus greps. All den längtan och alla de storslagna förhoppningar som de knutit till Jesus blir till en illustration av något både djupt personligt och universellt mänskligt. Bilden är förbunden med djup, nästan outhärdlig smärta och samtidigt med en känsla av intensiv ömhet i en paradoxal förening. Det är som att det finns en utsatthet, ovisshet och en speciell sorts ensamhet i detta att vara människa som är så svår att acceptera att det närmast obevekligt tenderar att ge upphov till överspända och orealistiska drömmar och förhoppningar. Samtidigt som denna helt nya känsla av en varm, smärtfylld och försonande ömhet gentemot den egna personen och livsödet fördjupas, börjar den också att riktas ut mot alla ofullkomliga, sköra, längtande, nedtyngda människor som med olika mått av framgång och misslyckanden försöker möta och förhålla sig till detta utsatta och svårbegripliga att vara människa.
Att se sig själv och alla andra människor från detta perspektiv är omtumlande. Med en i det närmaste oemotståndlig kraft tycks erfarenheten säga att det finns en villkorslös och allt försonande kärlek som på ett gåtfullt sätt genomströmmar hela tillvaron och omsluter våra utsatta, bristfälliga och förgängliga människoliv. Livets svårigheter och tragik får på ett märkligt och paradoxalt sätt ett starkt gudomligt skimmer över sig. Ett helt nytt ljus har plötsligt och oväntat börjat lysa upp livet och tillvaron. Det är något radikalt nytt.

Det måste vara just så här som Jesus hela tiden har sett på dem och alla människor han mött. Det känns som att Jesus finns där alldeles påtagligt närvarande och ser på dem, samtidigt som de får se såväl sig själva som andra genom Jesu ögon. Samtidigt framstår det med en sorts självklar och oemotståndlig kraft som att det var just detta nya omvälvande sätt att se på sig själva, medmänniskan och tillvaron som Jesus hela tiden hade pekat på och försökt göra dem delaktiga i under de år de hade följt honom. Men det var först nu sedan han dött, som denna den gränslösa försoningens och kärlekens blick når ända in och därmed också öppnar deras egen förmåga att se sig själva och varje annan människa på detta nya och livsomdanande sätt. Jesu person, hans förkunnelse och död har plötsligt börjat 'tala' och få mening från ett helt nytt perspektiv.
Såväl den egna existensen som alla andra människors, har blivit synlig från ett perspektiv där en djup känsla av ömhet och förbundenhet med den utsatta medmänniskan dominerar synfältet. Det ger samtidigt upphov till en intensiv önskan att varje människa skulle få uppleva sig själv och tillvaron på detta sätt. Just denna möjlighet måste vara människans storartade gudagivna möjlighet, hennes djupaste bestämmelse! Tänk om varje människa fick se sig själv, sina medmänniskor och tillvaron ur detta perspektiv. Hur radikalt annorlunda skulle inte världen bli!

I denna kedja av upplevelser och tankar framstår det som en i det närmaste självklar sanning, att varje människa bär på möjligheten att se sig själv, sina medmänniskor och tillvaron från detta livsomdanande perspektiv som just har blivit så tydligt och verkligt för dem. Med stor skärpa tycks det som att det just är tillgången till detta perspektiv, som möjliggör en djupgående försoning med såväl människolivets utsatthet och förgänglighet, som med det egna livets tillkortakommanden, svek och brustna drömmar.
Men det formas också en intensiv, smärtsam medvetenhet, grundad i djupa egna erfarenheter, om hur oändligt avlägset detta perspektiv på livet och tillvaron kan tyckas vara, trots att det är så nära. Det blir så tydligt att rädsla, misstro, motstånd mot att ta människovarandets utsatthet på allvar, 'begärelser', mörka och svårhanterliga livserfarenheter, bundenhet till materiella och sociala omständigheter tenderar att göra oss oförmögna att av egen kraft uppfatta detta livsomdanande perspektiv. Denna medvetenhet väcker en djup och oresonlig känsla av ömhet och villkorslös förbundenhet med denna sårbara, rädda, längtande, blinda 'gudamänniska', som så ofta misslyckas och kommer på fel spår i livet.

Visionen av människans inneboende gudomliga möjlighet tar form med en sådan påträngande kraft att den framstår som oavvisligt sann. Den utsatta medmänniskan kommer så nära att hon nästan upplevs som en del av den egna personen.
Lärjungarnas hjärtan har satts i brand!