Jag växte upp som ensambarn utan syskon, eller några andra barn i släkten för den delen heller. Och visste önskade jag mig ett syskon så många gånger, och gör det faktiskt än idag när jag är 23. Många gånger man var ensam, inte hade någon att leka/prata/umgås/få råd av/med. Hade varit fint att få växa upp med ett syskon, på både gott och ont, och ha någon att dela resten av livet med också.
Samtidigt så är det ju ingenting jag mår dåligt av idag. Jag har universitetsutbildning, heltidsjobb, fullt frisk, vill ha en stor familj i framtiden, älskar mina föräldrar. Hehe, ja du förstår ironin i det

Men jag fungerar ju inte sämre som människa för att jag var ensambarn. Men visst var det ensamt. Å andra sidan fungerar alla olika. Finns säkerligen ensambarn som tycker att det är guld värt!