Ni som växte upp utan syskon, hur var det?

Jag har en grabb på 3 år, vi har inga planer på att skaffa fler barn, men det tynger mig att han han kanske kommer känna sig ensam när han blir lite äldre, då dom allra flesta faktiskt har minst ett syskon.

Själv hade jag en bror som jag inte haft så bra kontakt med sen jag var typ 18 någonting, och det är inget jag lider av idag även om jag såklart hellre skulle se att vi hade bra kontakt.. men under barndomen lekte vi ofta och hade kul. Jag kan såklart inte föreställa mig hur det vore att växa upp utan brorsan, men i tanken känns det väldigt ensamt.

Så till er utan syskon, hur var uppväxten? hur känns det idag i ert vuxna liv m.m?

Han kommer önska sig syskon, det kommer kännas ensamt tyvärr, vad händer om ni hans föräldrar går bort? Vem är hans familj då?

Jag växte upp som ensambarn utan syskon, eller några andra barn i släkten för den delen heller. Och visste önskade jag mig ett syskon så många gånger, och gör det faktiskt än idag när jag är 23. Många gånger man var ensam, inte hade någon att leka/prata/umgås/få råd av/med. Hade varit fint att få växa upp med ett syskon, på både gott och ont, och ha någon att dela resten av livet med också.

Samtidigt så är det ju ingenting jag mår dåligt av idag. Jag har universitetsutbildning, heltidsjobb, fullt frisk, vill ha en stor familj i framtiden, älskar mina föräldrar. Hehe, ja du förstår ironin i det Men jag fungerar ju inte sämre som människa för att jag var ensambarn. Men visst var det ensamt. Å andra sidan fungerar alla olika. Finns säkerligen ensambarn som tycker att det är guld värt!

En sak som är bra att växa upp utan syskon är att kompisar med syskon gärna umgås hemma hos personer utan syskon just för att slippa syskonen. I övrigt borde det bli rätt ensamt och tråkigt till exempel på semestrar.

Vad i helvete? Det är inte alls ensamt!

Jag har växt upp utan syskon och aldrig kännt mig ensam. Får man ordentligt med kärlek från päronen och inte är ett asocialt freak utan polare går det ingen nöd på en. Klart det kunde ha varit kul med någon till att lajja med på semestern men vafan, bjud med en polare då, inte svårare än så.

Absolut inga problem.

Jag vet inte om jag skulle kalla det ensamt men visst, önskar fortfarande att jag hade haft ett syskon. Ensambarn har ju också tendensen att bli mer bortskämda men det behöver ju inte betyda att man inte blir en "vettig" människa för det.

Som ensambarn med min familj i stort sett är bara min mamma så känns det ensamt.

dock så var jag både mobbad och hade få kompisar som yngre.

Skulle ha varit roligt att haft en bror/syster att prata med eller iaf någon som jag vet finns där oavset vad.

har en del kusiner som funkar bra men de är så klart inte lika nära som ett syskon skulle vara.

Jag har en lillebror som jag inte alls gillar, önskar mina föräldrar inte skapade honom.
Så för min del hade jag mer än gärna vuxit upp ensam.

Det blev fan folk av mig trots att jag inga syskon hade.
Visst kanske hade varit kul att få träffa mina äldre halvsystrar då jag var liten(ena 19 år och andra 11 år äldre mig) men jag kände mig inte ensam, jag är inte konflikträdd.

Jag frågade aldrig heller efter ett syskon.

Jag växte upp utan syskon. Enligt många kan det leda till en hög självkänsla, man får mycket uppmärksamhet, klart det påverkar dig mycket som person, allt har väl både fördelar och nackdelar.

Tar mig friheten och ställer frågan: Ni som var utan syskon, var lika starka både fysisk och mentalt som era kompisar som hade syskon?

Jag fick redan tidigt lära mig att jag måste vara stark för mig själv. Redan som 6-åring.
Fysiskt näe, men mentalt är jag så pass stark att det nog finns få saker som kan få mig att vilja lägga mig ner och dö.