Adjektivs kongruensböjning, något att bry sig om?

Det här kanske kan hjälpa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Kongruensb%C3%B6jning

tacktack! Visste inte att man kunde söka på kongruensböjning :P

Inte jag heller, du hade en enorm tur faktiskt. I min genomläsning av wikipedias artiklar hade jag precis kommit fram till kongruens.

Fungerar också: http://sv.wikipedia.org/wiki/Kongruensböjning

Företeelsen kan ses som ett exempel på redundans i språket.

Hur säger man egentligen? Är det den arga mannen eller den arge mannen?

Jag tror att "arge" är den maskulina formen, men då vi inte längre har maskulinum och femininum i svenskan så används "arga" till allting.

Visst har vi både maskulinum och femininum i svenskan, när det gäller människor och djur. Det, som har försvunnit är maskulinum eller femininum som genus för döda föremål.Realgenus har i de fallen ersatt maskulinum eller femininum. Det heter t.ex. "stolen, den", "solen, den" eller "månen, den". Relagenus används alltså till sådana ord, som i äldre svenska har varit maskulinum eller femininum.
Som svar på frågan heter det på korrekt rikssvenska "den arge mannen" och "den arga kvinna".

Visst är det "argE mannen". För övrigt är det jävulskt irriterande med folk som vägrar använda genus, det rankar jag i nivå med särskrivning på idiotmätaren. Det är inte speciellt svårt i svenskan, utan extremt uppenbart när man bör använda femininum eller masculinum.

Den nya tråden Den arga mannen eller den arge mannen? fogades till denna.

/Moderator

Självaste Svenska språknämnden, numera Språkrådet, har svajat en del i
denna fråga. Någon enskild medarbetare har varit mycket liberal vad gäller
att använda femininformen praktiskt taget rakt av.

Språkriktighetsboken som kom ut år 2005 gör lite mittåt, dvs stöder selektiv
användning av "den gamle mannen" kontra "den gamla kvinnan". Problemet
ägnas hela nio sidor (sid 87-96) i boken.

Adjektiv med -e-böjning är lite grand en geografisk fråga. I göteborskan
används -e-böjning nästan konsekvent i attribut till maskulina substantiv.
Dessutom kan -e-böjning förekomma vid reale, dvs för saker med -n-genus.

-- Du ska ta den röde vagnen. (ev med uttal {den rö:e} [spårvagnen])

Tendensen att skriva "den gamla vaktmästaren" för en manlig person är
klart större i stockholmstidningar än i exempelvis Göteborgs-Posten.
Inte för att vaktmästaren blir flolligare av -a-böjning, men reportern
får en skugga av fjollighet över sig.

-- Hon dök upp med sin nye älskare.
-- Hon dök upp med sin nya älskarinna.
-- Hon dök upp med sin nya älskare. (fel, men kan nog ses i något aftonlöv)

Däremot är -a-böjning korrekt i samband med "människan" eftersom en
människa i allmänhet kallas hon. Befattningshavare som benämns med
neutrum (-t-genus) får attributet -a-böjt.

-- ... den vanliga människan, Medelsvensson.
-- ... det nyutnämnda statsrådet Anders Borg.

Jag funderade för ett tag sen över ordet "stolle". Om man vill kalla en kvinna det säger man då "stolla"?

Möjligen. I fallet "tok/toker" och "toka" finns båda genusen. Av någon
anledning finns både "tosa" och "tossa" som lite lättare synonymer för
en något okonventionell dam.

Sen har vi ölandstoken förstås, som har både ståndare och pistiller.
En hoppetossa är en groda, i min vilda födelsebygd.

On topic -- kongruensböjda adjektiv:

1. Denne store tok ...
2. Denna stora toka ...
3. Denna lilla hoppetossa ...
4. Denna gula ölandstoken ... (med -en i medvetet överskott)
5. Denne gule ölandstoken ... (möjlig göteborgska)