Hur är det att vara tillsammans med en mytoman?

Hur är det att vara tillsammans med en mytoman(kille/tjej)?

Någon som har egen erfarenhet eller någon form av insikt/kunskap om hur det skulle kunna tänkas vara/är?

Det går åt helvete. Alltid.

För eller senare kommer lögnerna.

hur hade du tänkt att från början få ett förtroende för personen?
det är ju det en relation bygger på.

Alltså, mytomani är en mani, det vill säga ett tvångsmässigt beteende. Det är ibland kombinerat med andra sjukdomar.

Det vanliga är att personen testar lögnerna för att se om omgivningen tror på dessa. En del tror själva på sina lögner, en del inte. Ofta skapar personen en myt kring sin bakgrund och så vidare och syftet med detta kan vara många olika. Väcka medlidande eller intresse, till exempel.

Att då ha ett förhållande med en sådan person kan säker vara spännande, om du ursäktar skämtet. Nej, sanningen är att det inte är speciellt trevligt. Personen kan du aldrig lita på, någonsin. Personen kommer ljuga för dig och dina vänner ständigt.

Och att avslöja en mytoman är inte lätt, eftersom personen då kan bli våldsam, både mot sig själv och omgivningen. Men det beror helt på personligheten bakom.

Jag kanske skulle ha betonat i inledningen att jag inte har några planer på det, utan bara var nyfiken på hur det skulle vara.

Okej, men om man låtsas gå på lögnerna (de uppenbara). Bara nyfiken. För att haka på din skämt vinkel så skulle det nog känns konstigt att ha sex med en mytoman... ´ja du fattar vad jag menar.

Det finns väldigt få som är riktiga mytomaner, men samtliga personer i Sverige har mytoman-drag ibland och ljuger kanske någon gång varje vecka. Det är jag ganska säker på.
Tror också att risken för lögner ökar desstu fler personen ifråga umgås med och definitivt om personen pratar väldigt mycket, kanske kan det då bli svårt att hålla reda på vad som sagts och till vem.?

När jag drar en liten lögn någon gång är det för att förenkla för mig själv, och att slippa behöva förklara saker som andra människor inte har med att göra och som skulle ta en evighet utan att jag skulle få någonting tillbaka.

Alla ljuger väl någon gång? Jag menar om jag ljuger för min lärare om varför jag inte gjort läxan - då är jag ju ingen mytoman(?) I vissa situtioner så tycker jag att det kan vara bra med en lögn, typ man säger att det hände en rolig sak på bussen som man kan garva tillsammans med polarna med. Det är ju ingenting stort och saken är glömd nästa dag...

Har aldrig träffat en tvättäkta mytoman, men har förstått att de ofta tycker det är lika jobbigt att vara mytoman som personer i deras närhet tycker.

Jag har umgåtts med mytomaner & jag älskar google för nu kan jag direkt påvisa fakta för de mytomaner jag stöter på i dagsläget.
Förr så tog man allt vad de sa som lögner givetvis. Man litade inte på ett enda ord & det är ohållbart i längden.

Jag har varit ihop med en mytoman och det har varit fantastiskt fint och lite magiskt så länge jag trodde på allt han sade. Han skapade verkligen en mycket speciell värld kring sig och jag älskade att vara del av den.

Sedan hände det att han hade berättat något för mig, och ungefär ett halvår senare nämnde jag det, och han tittade förvånad på mig och sade att det stämde inte alls. Och jag mindes det så väl det han hade sagt, men okej. Jag lät det vara.

Sedan dök nästa lögn upp. Och han klarade sig undan den. Och så nästa och nästa och nästa, det var som en lavin när jag väl började ifrågasätta allt. När han höll på att bli avslöjad, gjorde han slut och flyttade dessutom till ett annat land. Jag var väldigt upprörd och ledsen och höll i flera månader på med att rekonstruera vad som sannolikt var lögn och vad som var sant. Tills jag släppte det.

Hur långt in i förhållandet eller när ni började umgås började du ana ugglor i mossen?

Det där som jag beskrev, att jag refererade till något som han hade sagt, men som han inte alls kände igen, hände efter 2½ år. Jag förstod det inte, men jag hade ingen tanke på att han skulle vara mytoman. Det tog fyra år innan det hela brakade ihop på riktigt. Att det dröjde så pass lång tid berodde också till stor del på att han kom från ett annat land, och det var innan vi hade internet, så allt han berättade om det han hade varit med om i hemlandet kunde inte verifieras.
Han hade samlat en hel vänkrets kring sig och det var inte bara jag som var "trollbunden". Men till slut började vi jämföra vad han hade sagt till vem, och det var en chock.
Och då bytta han land igen...