"Jag och mina väninnor känner inte igen oss!"

Detta hör man hela tiden från kvinnorna på detta forum.

Alltid när man diskuterar statistik och generaliseringar (ofta också ren vetenskap) så kommer det alltid in minst 3-5st feminister som ska häva ur sig "Så fungerar inte jag!!" alternativt "Ingen av mina väninnor känner igen sig i detta", dvs istället för att kunna diskutera det hela från en ren objektiv ståndpunkt, "kolla på världen utanför lådan" så att säga och komma fram till något, så tar dom det hela tiden personligt, blir kränkta och måste häva ur sig att DOM minsann inte fungerar på det sättet.

Varför är det så?

Kan du inte resonera som så då; Alltså att det är hyckleri att påstå att Du kan åskåda världen objektivt?

Även ifall varje persons åsikt är subjektiv så innebär det inte att man inte kan sträva efter att vara objektiv. Men försöker man inte ens vara objektiv så förstår du kanske själv hur nära objektiv man oftast blir...

De har helt enkelt kommit till nivån av insikt där man förstår problemet med generaliseringar. Nivån efter denna som uppenbarligen inte nåts är nödvändigheten och nyttan med generaliseringar. När man passerat båda dessa nivåer så förstår man precis när och var generaliseringar är applicerbara.

Det här är helt obekant för mig.
Och för mina väninnor.

Du vet svaret och har själv svarat på det tidigare i en av dina andra trådar.

En kombination av att de; känner igen sig i betéendet, kan relatera till det, att vi generaliserar i sig, att deras världsbild rubbas, etc. gör att de tar åt sig. Genom att svara som de gör distanserar de sig från påståendet.

Vad det bottnar i är jag inte helt säker på. Kanske dålig självkänsla och att man inte vill se sanningen för vad den är.

Eller för att generaliseringar och stereotyper är sammanställningar som inte stämmer in på någon i princip.

Kan det vara så kanske.

Vilket låter lustigt eftersom du brukar generalisera rätt friskt i övrigt, och dra alla, framförallt män, över en kam.

Feminismen gör en stor grej av att opponera sig mot andras generaliseringar och stereotyper men när det passar dem använder dem det mer än gärna.

Effektivt mot pöbeln som inte synar retoriken...

Har det inte alltid varit så?

Ända sedan den moderna feminismen hittades på runt 1970 så har det främsta slagordet varit "The Personal Is Political". Det är den individuella subjektiva förståelsen av förtryck som mycket av feministrörelsen bygger sina resonemang omkring.

Fungerar uppenbarligen fint för att skapa en kollektiv identitet till vad feminist/feminism innebär men fungerar sämre när det kommer till att övertyga män om att de är automatiskt privilegierade. För att övertyga en man att han i själva verket är en strukturell förtryckare krävs det en ganska tung intellektuell apparat samt rejält med övertalning. Vanliga jeppar som arbetar åtta timmar om dagen i ett vanligt skitjobb känner sig inte precis privilegierade.

Finns andra rörelser som fungerar ungefär likadant. T ex White Privilege

http://www.theoccidentalobserver.net...ist-in-duluth/


Feminismen fungerar ungefär likadant och är anledningen till varför den möter motstånd bland folk som vägrar acceptera att de på lösa grunder är förtryckare.

Vanliga svenskar och europeiskättade går mest omkring och ser sig själva som fria individer med sina egna bekymmer samt oftast progressiva värderingar. De är dessutom hjälpsamma och oftast produktiva. Men om man frågar etniska minoriteter så kommer de mer eller mindre unisont säga att hela samhället är genomsyrat av diskriminerande strukturer grundade på deras personliga subjektiva uppfattningar. Precis som män måste förstå och helst läsa tjocka böcker för att fatta att de egentligen är förtryckare så krävs ofta samma sak av vita människor.

Att bevisa maktstrukturerna objektivt sett genom t ex att granska lagar går inte utan allt bygger på upplevda subjektiva erfarenheter som sedan blir politiserat genom det aktiva skapandet av grupper för att hävda sina intressen. Så att feministens vänninor tycker likadant grundar sig antagligen på att de redan har slutit sig samman i åsiktskollektiv.

Detta är förövrigt anledningen till varför man innan identitetspolitiken ansåg att politik var en kollektiv affär som bör grunda sig på sekulära resonemang i den mån det går bortom den individuella subjektiva övertygelsen.

Dels drar jag inte alla män över samma kam - långt därifrån faktiskt. Dels är det en stor skillnad på att man kan använda sig av generaliseringar och stereotyper i ett resonemang och att kräva att enskilda individer skall känna igen sig och erkänna dessa generaliseringar och stereotyper som beskrivningar av dem själva. När man använder sig av stereotyper och generaliseringar så måste man faktiskt veta vad de står för - dess innebörd - helt enkelt.

Fast nu pratar vi inte om vilka generaliseringar som helst utan de som bygger på vetenskaplig fakta och evolutionpsykologi. Är tämligen säker på att det är dessa yttranden TS menar då det har varit en livlig diskussion om det i hans stora tråd om sociala experiment. Egentligen bör de inte kallas generaliseringar då det snarare rör sig om vetenskaplig bevisad fakta.

Hade funderingar på att starta en sån här tråd häromdan efter jag följt tråden om snubben som har panik över hur kan ska smsa med tjejen han har kärat ner sig i. Ser dock hellre att du startar den då du verkar mer aktivt än mig i detta ämne.