Mina vänner tar avstånd pga mina filosofiska drag.

Det är inte olika personer med individuella åsikter, det är en sekteristisk grupp.

Tack för kommentaren! Uppskattar din syn på saken och tycker du definitivt har en poäng.

När det gäller ifrågasättandet så efterfrågas det (i teorin) och det sker definitivt med varsamhet. Försöker inte pracka på någon någonting, då jag heller inte har några slutgiltiga svar.

Uppskattar ditt tankevärda inlägg. Berätta gärna mer om din religiösa uppväxt? Hur ser din tillvaro ut nu?

http://m.youtube.com/#/watch?v=EK5RaHpI4M8

Jag känner igen mej precis i dej. Jag levde länge bland människor som alltid uppmuntrade filosofisk debatt, verbal oömmhet, och öppet kritiskt granskande av påståenden med den gamla grekiska logikens kriterier som filter. Och blev chockad när jag började umgås med folk som vände ryggen till när jag gjorde samma sak.

Klippet ovan berättar med ett humoristiskt glädjefullt och skickligt slipat lättsamt framfört djupt empatiskt allvar en teori om vad som som ligger bakom den reaktionen.


Watch humbly.

För mig har konflikten handlat mycket mellan de konsekvenser i levnadsstandard som uppstår från en viss tro på Gud och de principer som följer från denna tro (den variation inom religionsetik som finns bland de olika religionerna) och det mer filosofiska tänket (och dess variationer). Att kunna stå på sig är att ha kapaciteten att uttrycka sina behov, krav och positiva eller negativa känslor och tankar men samtidigt handlar det om att kunna respektera andra människors gränser. För du kan inte övertyga alla människor utifrån ett rent intellektuellt förhållningssätt. Man lever inte efter en intellektualiserad förstånd som många rationalister har hävdat. Det finns allt för mycket psykologi och kultur innesluten i ens sätt att leva.
Mina relationer mellan människor är mest lyckade när jag kan respektera och leva med andras olika åsikter och det är inte alltid lätt. Men jag försöker bygga mina relationer nu mer på grunden av gemensamma erfarenheter. Det är därför synd att kapa en vänskap med någon bara på intellektuella grunder så som Freud och Jung och många andra som nästan bara identifierade sig med enbart sitt intellekt. Jag tycket att många här i tråden gör samma misstag när de råder dig att dumpa dina "idiot" vänner eller tycker att du är idioten. Rationalismen lever vidare idag mer än någonsin just pga att den har blivit allt för socialiserad och skuggad.
Det ideala vore så klart att ta upp detta snacket med just dina vänner. Men alla är kanske inte mogna för det än. Du får själv se var du står med de och de med dig. Ibland är det ända lösningen att tappa bort vänskapen för att senare finna den på nytt så som det var för mig.

Jag har inget intresse av/ agenda att påverka någon publik mot ett specifikt mål.

Jag har så klart åsikter om saker och ting, men de förändras ständigt. Oftast genom diskussion. Mina åsikter inte är lika med någon sanning.

Som jag redan skrivit i tråden: Det finns öppna människor och slutna människor. Tyvärr. De öppna tål att diskutera, vända och vrida på saker, klarar att ändra sin ståndpunkt i en handvändning när de inser att de har haft fel uppfattning. De slutna gör allt för att försvara sin bubbla.

Det finns fler öppna människor, men de kan vara svårare att hitta. Människan vill ju gärna känna tillhörighet, och för att få känna detta prutar de gärna på sina egna åsikter och fogar sig. Många i tråden har skrivit att det är DU som är avvikande (och har fel), för att du inte gör detta, men jag anser att de som svarat så tillhör den med slutna typen av människor.

Man behöver inte i en grupp uppleva känslan av segregation och dålig kontakt/sammanhållning på grund av att man analyserar och diskuterar. Om man inte klarar att hålla en objektiv och kritisk inställning mot det som diskuteras, utan blandar in för mycket subjektivitet, är risken givetvis större att reson övergår i känsloyttringar, avståndstagande och försvarsposition.

När man identifierar sig själv och sin personlighet allt för intimt med sina åsikter hamnar man i subjektivitetens träsk. Där är det tryggt, litet och mysigt. Det är dock jävligt dimmigt och dunkelt också, så du ser inte mycket längre än de få metrars radie gruppmedlemmarna håller till inom.

När man utvecklas lite mer som person klarar man att stå för sig själv i åsikter, tänka i nya banor utan att bli förvirrad, men ändå kunna känna samhörighet med andra. Samhörigheten är inte rotad i polariserade åsiker, utan i faktisk respekt för de andra genom att alla i gruppen kunnat visa vad de står för utan att trampa varandra. Den emotionella biten av relationen, biten där man verkligen gillar och bryr sig om den andre, är inte kopplad till tankarna, utan de centrala värderingarna och andra personliga egenskaper (utan någolunda delade centrala värderingar går det inte att vara vänner alls).

Stå på dig, men visa de andra respekt.


Är det jobbigt när någon diskuterar livets innehåll? Det är ju trotts allt livet man lever, varför ska man inte få diskutera detta? Jag förstår att alla inte finner det intressant att diskutera dylika ämnen, men det finns folk som har ett behov av att diskutera det som är viktigt för dem.

Varför vantrivs du med dessa ämnen?