Vi som behandlas/behandlades på Psykiatrin i Stockholm

Låter som dem du har gptt hos inte verka ha nån kunskap om din diagnos..
Fråga dig sjäkv på papper vrf du drömmer så... det är bättre om du ger dig frågorna än om nån annan ställer dem.. då kan du hjälpa dig själv en hel del genom skriva svaren.. tips.


ang om LILJEHOLMEN PSYK...!!!
SÅ säger en annan patient som går på Liljeholmen öppenvård-
-Fortfarande uselt
Forfarande lika rörigt. Ingen vet vad som gäller förutom att de har bestämt att behandlingarna ska vara tidsbegränsade!! Det liknar försäkringskassans regler. Spelar ingen roll om du fortfarande är sjuk, du ska ut ur systemet.
Läkare som inte har någon koll. Läkare som inte kan läsa journalen och lämnar ut fel uppgifter till försäkringskassan.
Dem är väl trötta på alla felbehandlande patienter på liljeholmen.. såklart dem inte vill ha dem kvar som vill göra en lexmaria mot dem som jobbar där!!!!

Jag går på affektiva mottagningen i Sollentuna. Bra sjuksköterskor där och överläkaren är kanon. Lite svårt ibland att få ut intyg dock, dröjer länge. Är bipolär 1. När jag behöver slutenvård läggs jag in på 161:an på Danderyd. Oerhört bra personal. Överläkaren är flummig som fan och väldigt udda, men ok. Man har ju mest kontakt med under-läkarna ändå och dom brukar va bra. Vårdtiden är vanligen mellan 2-6 veckor med långsam utslussning till hemmet. Denna avdelning är speciellt anpassad för bipolär. Jag är väldigt nöjd.

Jag har inte direkt blivit "dåligt bemött" av PRIMA, men skulle inte heller beskriva dom som "bra". Mina krav har dock varit så lågt ställda att jag varit "nöjd" sålänge som inget har strulat med utskrivandet av medicineringen...

Men nu får det fan vara nog med den kontakten! På 2 jävla år har jag nämligen haft 5 (!) olika läkare. Har i regel "uppföljning" var 3e eller 4e månad och har därmed haft en ny VARJE gång...

Vet inte om jag haft ovanligt med oflyt och jag vill ändå inte ha någon kontakt med dom utöver att följa upp medicineringen (antidepp + Ritalin), men det är ju egentligen helt sjukt om detta skulle vara "vanligt" med denna ruljans inom psykiatrin... Eller om det är just PRIMA som inte fungerar.

Hade även kontakt med psykiatrin (inte PRIMA) 3-4 år innan detta, tyckte inte att läkarna var nämnvärt bättre då, men då var det åtminstone max bara ett byte.

I alla år så har det varit katastrof men nu har öppenpsyk spårat helt. Det är bara pengar då alla är inhyrda, ofta några veckor. Psykiatri i öppenvård är troligen det viktigaste området förutom drömmen om en sann "husläkare", där kontinuitet och samförstånd är viktigast.
Det är ju inte hela världen om man får en ny ögonläkare liksom. Eller hjärnkirurg. Vi bör kunna kommunicera. Men psykiatriker kan anse mig vara en klar analytiker som är helt normal eller kommentera mitt utseende. Ju sämre du mår destå mer bör du se ovårdad ut. En klippning, raka sig, klä sig i annat än ica-mjukisbyxor... Men varför? Jag var lite kokett som ung men det var ju för kvinnor, status, arbete, etc. Nästa gång ska jag kritisera min psykiatikers klädsel, glasögonval, frisyr, hårväxt.

Jag blir alltid lika förvånad av den här typen av trådar. Av andras erfarenheter att döma, så undrar jag ofta om vi ens har behandlats i samma land.

Jag har fått vård i tre olika svenska städer, på både barn-, ung vuxen- och vuxenavdelningar och i somatisk sjukvård kopplad till min psykiska (o)hälsa, och jag har ALLTID fått väldigt bra mottagande av empatiska och duktiga läkare och psykologer.

Jag vet inte om det är jag som har otrolig tur, eller om det är ni andra som har oerhörd otur, men hur som helst så är bilden ni målar upp fullständigt främmande för mig.

Kanske handlar det om att jag inte går in med inställningen att läkarna och psykologerna är mina fiender, så som det ser ut som att många här gör. Det är många utropstecken, frågetecken, skrik, vrål och gud vet allt. Ta det lugnt och inse att ni är på samma sida.

Det har fungerat bra ibland men ofta inte. Går man hela tiden och ska ha tunga meds och intyg måste det vara samma människa.

Jag har varit inlagd på både BUP och vuxen, BUP-kliniken i stockholm var otroligt bra. Jag hade en bra läkare, fasta kontaktpersoner, sympatiskt och mänsklig personal, bra aktiviteter, man fick prata med psykolog varannan dag typ, de försökte förstå ens problem och se om det kunde lösas på annat vis innan de satte in mediciner för allt. Det var struktur som man kunde lita på, de försökte inte skriva ut en i första hand när det blev platsbrist, vackra lokaler osv. Finns en skola också med bl.a bildterapi som jag gillade minns jag.. BupKliniken räddade mig verkligen.

Vuxenpsykiatrin är en annan femma. Har varit på 25an några gånger och finner det mestadels jobbigt. Det är trångt, får nästan alltid dela rum med 2 andra. Lokalerna är deppiga med konstiga tavlor som ger mig creeps. Personalen får jag aldrig kontakt med. De verkar besvärade av ens närvaro och pratar mest med varandra. Sjukt opersonliga, man känner att de inte bryr sig egentligen. Förövrigt så finns det ingenting att göra alls. Några fula vattenfärger och mandalas i ett hörn och en jävla massa filmer. Varje gång jag är där känns det som att jag kvävs. Hatar sjukhussängar

Gick på öppenvården BUP vid st görans i typ ett halvår men träffade min terapeut typ tre gånger då hon jobbade två dar i veckan och aldrig gick att få tag på. Hon sög.

Unga vuxna vid stureplan är riktigt bra. Även fast jag döpte om läkaren jag hade där till Eva Braun. Hon kunde en vecka säga "nu jag skriver ut ångestdämpande till dig, du ska ju inte behöva skära dig" och sen när jag ringde för att förnya receptet blev hon arg "piller ska inte ta bort all smärta, tror du att det kommer lösa dina problem? de ska bara ta bort det värsta" och sen suckade hon och skrev ut dem ändå och betedde sig som om jag tjatade och tvingade henne.. helt svart och vitt. Suck. Jag undvek henne så mycket jag bara kunde, bad aldrig om att få träffa henne. Hon var för läskig. Dock så får hon ett plus i kanten för en gång när hon skickade mig direkt till avdelningen så slapp jag en natt på psykakuten. Men annars sög hon.

Min psykolog var dock riktigt bra, proffessionell och hjälpsam. Jag hade bara samtalskontakt (och inte terapi) fick jag reda på efter 8 mån, vilket var synd då jag tror jag hade behövt någonting mer strukturerat. Men men, de remitterade mig till DBT vilket var najs, även om jag tackade nej tillslut.

Kan också lägga till att det var läkarna på avd 25 på st. görans som gav mig diagnosen "Emotionellt Instabil Personlighetsstörning" vid första inläggningen. BUP hade tidigare gett mig "svår depression utan psykotiska symtom" vilken jag höll/håller med om.
Det var ett år sen jag fick Borderline-diagnosen och jag har precis börjat närma mig den och fundera på den, överväger att den är korrekt men har inte nått fram till något än.. är förvirrad för det mesta då vissa människor säger till mig att jag passar in på den och många andra säger att de inte alls känner igen mig i den och andra säger att diagnoser i allmänhet är bullshit. Försöker finna min egen uppfattning ..

Håller iofs med dig om det du säger, men sen så måste man få vara förtvivlad och desperat också, och ändå få hjälp.

Utifrån min erfarenhet och vad jag läst andra skriva så verkar det vara sämre tillgänglighet och bemötande på mottagningar i storstäderna, än på mindre orter. Stämmer det med dina erfarenheter?

Normalt behöver man inte fundera. Men psykiatrin kan inte bedöma korrekt i kanske 9 fall av 10, om de får alla resurser som finns, då kanske de når sex av tio med korrekt diagnos.
Men man ska inte ha diagnoser från psyk, man blir ju underligt behandlad i första rummet.

Mina erfarenheter är faktiskt precis tvärt om. Bäst hjälp och mottagande har jag fått i större städer. Men jag har väl som sagt haft tur.

Någon som har erfarenhet av PRIMA psykoterapienhet i Täby? Jag kommer troligen remitteras dit.