2012-01-28, 21:17
#1
Premiss Lördagskväll och alkohol tenderar att göra mig väldigt open-minded. Eventuella personer som inte känner att de kan relatera till frågeställningen undanbedes svara, men får självklart svara om det stärker deras bekräftelsebehov
Inledningen Håller på att byta arbetsplats och ska nu på en sista intervju för att diskutera lön och arbetsuppgifter och övrigt ointressant. I mailet jag ska svara på står skrivet: "Vi tycker att du skulle passa bra för uppgiften, om du tycker likadant så tar vi gärna ett sista möte för att räta ut de sista detaljerna."
Kruxet Mailet kom för några dagar sen och idag, efter att ha sugit på det ett tag, tänkte jag att jag skulle svara på ett lugnt och avslappnat sätt. Jag älskar att skriva och vara ärlig, men har insett att den approachen inte fungerar särskilt bra i anställningsfaser. Tyvärr måste man slicka röv även om man inte är den sortens person. Således satt jag och funderade på huruvida jag ska öppna med "Jag har funderat länge över hur jag känner och kommit fram till att jag gärna vill jobba med er" alternativt "Redan när jag träffade er första gången visste jag att jag ville jobba med er"
Vändningen Lite påverkad tänkte jag först söka lite uppmärksamhet och lägga upp en tråd på Flashback angående huruvida det är bättre att vara eftertänksam eller spontan vid en jobbintervju, men redan 0,2 millisekunder efter den tanken så slog det mig så klart att det inte finns någon som kan svara på den förutom jag då jag sitter på all information på hand. Det är ju bara personen jag träffat som kan avgöra det. Jag måste bara analysera hans/hennes situation och avgöra huruvida jag tycker att den jag svarar till kommer att uppskatta eftertänksamhet eller spontanitet.
Filosofin Varför i helvete slog det mig först att be om någon annans åsikt istället för att analysera saken själv? Ett tillägg är att jag är väldigt liberal, sedd som intelligent inom mitt område, i umgängeskrets betraktad som en som ser saker från alla vinklar. Ändå åkte jag på den där jävla nöten att någon annan vet mer än något jag själv upplevt ensam.
Frågeställningen Det här är ju inget ovanligt. Att folk drar iväg någon random fråga på Flashback eller övrigt forum utan någon som helst egen värdering. Och de flesta är så urbota korkade att man tror att personen i fråga inte bör ha någon rättighet att styra över sitt eget liv.
Men när jag väl fick infallet kände jag att det kanske inte handlar om något annat än samhällets indoktrinering av den icke analyserande människan. Visst fan har vi väl ändå blivit väldigt bekväma med att ställa frågor och bli "omhändertagna"?
Varför är det så att man hellre låter någon annan göra ett avslut åt en själv? Är det för att vi blivit så rädda för ansvar eller är det för att vi verkligen har tappat all tillit till oss själva?
Jag frågar inte hur någon enskild person tänker och undrar inte över eventuella psykiska tillstånd som kan leda till detta, utan jag undrar vad av samhällets påverkan på folket som kan ha lett till denna slappa inställningen till egen uppskattning och beslutsamhet.
I min grundtanke kom jag till slut fram till att vi under decennier blivit indoktrinerade med att saker är svart och vitt. Saker är rätt eller fel. Saker är brottsligt eller ärligt. Saker är roligt eller tråkigt. Speciellt i den rådande IT-åldern. Tummen upp = grönt, tummen ner = rött! Allt är antingen eller. Det finns inga tvådimensionella skalor på uppfattningar. (längre?)
Slutsats Varför jag blev orolig tror jag alltså beror på att jag trodde att det var ett "svart eller vitt" fall rent intuitivt då mitt sinne blivit lite berått av mina ögon och tidigare erfarenheter. Men så var det så klart absolut inte. Det jag svarar kommer knappt vara relaterad till ett svar, utan snarare en indikation på vad jag är för slags människa för framtida tankeställningar.
Men de här 0,2 millisekunderna skrämmer mig rejält. De var instinktiva. Och jag ser det hos VÄLDIGT många människor. De som inte tänker längre än massans åsikt. Och jag kan inte annat än anta att de är inprogrammerade efter samma tankar som mig. Alltså att jag upplevt att man idag kan fråga och be om råd om vad som helst. Även fast det inte kommer hjälpa ett skit.
För att inte tippa över kanten och förlora hoppet för mänskligheten, kan någon snälla ge mig en rimlig förklaring till det här beteendet?
Short cap Jag tycker det är helt ok att fråga huruvida en Airbook är bättre än en HP dv, men jag tycker inte det är ok att fråga huruvida jag ska ge en eventuell flickvän ett överraskningsligg när hon vaknar eller inte.
Inledningen Håller på att byta arbetsplats och ska nu på en sista intervju för att diskutera lön och arbetsuppgifter och övrigt ointressant. I mailet jag ska svara på står skrivet: "Vi tycker att du skulle passa bra för uppgiften, om du tycker likadant så tar vi gärna ett sista möte för att räta ut de sista detaljerna."
Kruxet Mailet kom för några dagar sen och idag, efter att ha sugit på det ett tag, tänkte jag att jag skulle svara på ett lugnt och avslappnat sätt. Jag älskar att skriva och vara ärlig, men har insett att den approachen inte fungerar särskilt bra i anställningsfaser. Tyvärr måste man slicka röv även om man inte är den sortens person. Således satt jag och funderade på huruvida jag ska öppna med "Jag har funderat länge över hur jag känner och kommit fram till att jag gärna vill jobba med er" alternativt "Redan när jag träffade er första gången visste jag att jag ville jobba med er"
Vändningen Lite påverkad tänkte jag först söka lite uppmärksamhet och lägga upp en tråd på Flashback angående huruvida det är bättre att vara eftertänksam eller spontan vid en jobbintervju, men redan 0,2 millisekunder efter den tanken så slog det mig så klart att det inte finns någon som kan svara på den förutom jag då jag sitter på all information på hand. Det är ju bara personen jag träffat som kan avgöra det. Jag måste bara analysera hans/hennes situation och avgöra huruvida jag tycker att den jag svarar till kommer att uppskatta eftertänksamhet eller spontanitet.
Filosofin Varför i helvete slog det mig först att be om någon annans åsikt istället för att analysera saken själv? Ett tillägg är att jag är väldigt liberal, sedd som intelligent inom mitt område, i umgängeskrets betraktad som en som ser saker från alla vinklar. Ändå åkte jag på den där jävla nöten att någon annan vet mer än något jag själv upplevt ensam.
Frågeställningen Det här är ju inget ovanligt. Att folk drar iväg någon random fråga på Flashback eller övrigt forum utan någon som helst egen värdering. Och de flesta är så urbota korkade att man tror att personen i fråga inte bör ha någon rättighet att styra över sitt eget liv.
Men när jag väl fick infallet kände jag att det kanske inte handlar om något annat än samhällets indoktrinering av den icke analyserande människan. Visst fan har vi väl ändå blivit väldigt bekväma med att ställa frågor och bli "omhändertagna"?
Varför är det så att man hellre låter någon annan göra ett avslut åt en själv? Är det för att vi blivit så rädda för ansvar eller är det för att vi verkligen har tappat all tillit till oss själva?
Jag frågar inte hur någon enskild person tänker och undrar inte över eventuella psykiska tillstånd som kan leda till detta, utan jag undrar vad av samhällets påverkan på folket som kan ha lett till denna slappa inställningen till egen uppskattning och beslutsamhet.
I min grundtanke kom jag till slut fram till att vi under decennier blivit indoktrinerade med att saker är svart och vitt. Saker är rätt eller fel. Saker är brottsligt eller ärligt. Saker är roligt eller tråkigt. Speciellt i den rådande IT-åldern. Tummen upp = grönt, tummen ner = rött! Allt är antingen eller. Det finns inga tvådimensionella skalor på uppfattningar. (längre?)
Slutsats Varför jag blev orolig tror jag alltså beror på att jag trodde att det var ett "svart eller vitt" fall rent intuitivt då mitt sinne blivit lite berått av mina ögon och tidigare erfarenheter. Men så var det så klart absolut inte. Det jag svarar kommer knappt vara relaterad till ett svar, utan snarare en indikation på vad jag är för slags människa för framtida tankeställningar.
Men de här 0,2 millisekunderna skrämmer mig rejält. De var instinktiva. Och jag ser det hos VÄLDIGT många människor. De som inte tänker längre än massans åsikt. Och jag kan inte annat än anta att de är inprogrammerade efter samma tankar som mig. Alltså att jag upplevt att man idag kan fråga och be om råd om vad som helst. Även fast det inte kommer hjälpa ett skit.
För att inte tippa över kanten och förlora hoppet för mänskligheten, kan någon snälla ge mig en rimlig förklaring till det här beteendet?
Short cap Jag tycker det är helt ok att fråga huruvida en Airbook är bättre än en HP dv, men jag tycker inte det är ok att fråga huruvida jag ska ge en eventuell flickvän ett överraskningsligg när hon vaknar eller inte.
