2012-01-28, 12:20
#1
jag har aldrig varit deprimerad i mitt liv men det senaste året har varit jäkligt tufft sen min mamma dog i levercancer (den enda vän jag eg. haft mitt vuxna liv, förutom min sambo)
sen har de senaste två åren varit väldigt ensamma och innehållslösa i övrigt, vi flyttade från västmanland till ett hus i småland d'r det var tanken att vi skulle renovera upp huset vi köpt och leva där, vi skulle bo tillsammans med min sambos far, men det sket sig och han fick flytta..vi hade några som vi kände som inte bodde s¨å jättelångt från huset vi ville komma närmare iomed flytten, men de kom aldrig och hälsade på så det blev mest jag och min sambo, det 'r ett litet skitsamhälle där det inte finns någon att umgås med, och inget att göra.. renoveringsplanerna blev det inte mycket av, somrarna festade vi bort och sen fanns det ingen ork eller pengar kvar..någonstans på vägen märkte vi också att det läckte in vatten från taket så då kunde vi inte fortsätta med någon renovering i vilket fall..
var inlagd rätt nyligen för min morbus chron som varit riktigt elak det här året och då de bedömde att jag nog led av en liten deprission så fick jag en låg dos myanserin, jag var skeptisk till detta eftersom jag läst om att man kan få sjuka deprimerade tankar av det men testade det ändå.. första natten så drömde jag nån skum dröm, nånting om att springa och gömma sig för någon i regnet i ett gammalt skjul, och känslan i drömmen var att jag varit där förut.. andra natten var helt sanslös, jag drömde drömmar som om att jag höll på att tappa förståendet, såg illusioner, som en uggla som flaxade genom en skog, men när man saktade ner så såg man att det inte var en uggla utan en varelse på två ben som smög genom en äng, och sen en katt som fött kattungar men man visste inte vart hon gömt kattungarna.. jag drömde om en mamma med två barn, men det var något fel i bilden, som att mamman led av någon psykisk störning, sen kommer jag ihåg en box med Annas pepparkakor också, det blev värre och värre, allt tydligare hur sjukt allt var, jag skulle bli hjärntvättad med tarmsköljning och jag kunde inte lita på någon.. sen vaknade jag upp i drömmen liggandes i ett bollhav på något slags dagis, fast jag var en av de färgglada bollarna och blev panikslagen.. jag vaknade upp på sjukhuset i terror och satt och vaggade mig själv, sen smög jag in till en patient i rummet precis brevid som tagit hand om mig som en mamma den tiden vi varit inlagd, hade jag inte haft henne hade jag inte vetat vad jag skulle göra.. hela dagen var som ett tecken och jag hade ingen livslust.. jag sa till läkaren att jag vägrade ta mer av medecinen och då fick jag lyrica utskrivet istället för min oro och den så gott som försvann inom loppet av några dagar.
så jag hade då iaf verkligen inga positiva effekter av myanserin, nu vill de på psykiatrin att jag ska prova något annat, eftersom jag nu blivit tillvand på lyrican efter att nu ätit det i snart 3 månader, känner mig inte sådär pratglad och lyriskt avslappnad som jag gjorde i början, då ville jag göra allt, vågade säga rakt ut vad jag tyckte och läxade upp alla på sjukhuset.. samt att oron har börjat komma tillbaks, får oros-loopar, dvs jag tänker om samma orostanke om och om igen, och innan jag ska göra något så målar jag upp scenarion i huvudet, istället för att bara göra saker.. det är kanske vanligt att man har målbilder, man föreställer sig att man uträttar saker, men de här looparna bara går runt runt, såna meningslösa tankar, som till ex om jag ska gå ut med hunden, så ska jag räkna ut när han ska ut, så att det blir ungefär med lika långa intervaller, till ex först 10 på morgonen, sen vid 16 och sen kl 22 igen, så tänker jag om detta om och om igen, ständigt återkommande, eller om jag är orolig inför något, och tänker ut vad jag ska säga.. "ja då kan jag säga såhär, så blir det såhär.." och sen återkommer den där tanken hela tiden, jag kan liksom inte tänka ut lösningen och sen släppa det utan måste mala och mala.. är det detta som kallas tvångstankar? det är rätt så jobbigt..
kanske har att göra med att vi båda lever ett väldigt ostimulerade liv utan någon att umgås med förutom oss själva och det helt enjelt inte finns så mycket annat att tänka på så hjärnan går på repeat, eller en kombination av isolation, stress och otillfredsställande liv? kan tillägga att jag aldrig jobbat, hoppade av gymnasiet på andra året, efter att ha missat väldigt mycket på grund av min morbus chron som jag fick när jag var 15, blev ganska så rädd och osäker efter att jag fick min sjukdom då jag tvingades isolera mig hemma med mamma i flera veckor (som själv led av social fobi och använde mig som psykolog) i sträck och sen tröttnade jag på skolan, tyckte det blev för jobbigt att komma tillbaks och började hitta på anledningar till att få stanna hemma.. sen fortsatte det så och jag fick aldrig chans att utvecklas socialt och de två vänner jag hade på högstadiet tappade jag kontakten med..
nu är jag 25 år gammal, alltså 10 år sen jag fick sjukdomen, har varit inlagd 3 gånger akut nu sen i november med mycket blödningar och får numera remicade samt cellgifter och azacol..just nu mår jag bra i tarmen men jag tror inte att jag skulle orka med att behöva åka in igen ..
har liksom ingen lust med något, inga drömmar, inget jag ser fram emot som vanliga människor har, ingen aning om vad jag vill göra med mitt liv, flytta härifrån måste vi göra iaf, och jag kanske börjar plugga igen det är ju iofs något, den här ensamheten är jäkligt jobbig, att inte ha något att fylla ut dagen med.. man går runt och pratar med katterna som en gammal stollig tant..^^
kan tillägga att min sambo är förtidspensionerad och blivit diagnostiserad med adhd och aspergers och äter mirtazapin medecin för detta och inte gillar så mycket att umgås med människor..
sen har de senaste två åren varit väldigt ensamma och innehållslösa i övrigt, vi flyttade från västmanland till ett hus i småland d'r det var tanken att vi skulle renovera upp huset vi köpt och leva där, vi skulle bo tillsammans med min sambos far, men det sket sig och han fick flytta..vi hade några som vi kände som inte bodde s¨å jättelångt från huset vi ville komma närmare iomed flytten, men de kom aldrig och hälsade på så det blev mest jag och min sambo, det 'r ett litet skitsamhälle där det inte finns någon att umgås med, och inget att göra.. renoveringsplanerna blev det inte mycket av, somrarna festade vi bort och sen fanns det ingen ork eller pengar kvar..någonstans på vägen märkte vi också att det läckte in vatten från taket så då kunde vi inte fortsätta med någon renovering i vilket fall..
var inlagd rätt nyligen för min morbus chron som varit riktigt elak det här året och då de bedömde att jag nog led av en liten deprission så fick jag en låg dos myanserin, jag var skeptisk till detta eftersom jag läst om att man kan få sjuka deprimerade tankar av det men testade det ändå.. första natten så drömde jag nån skum dröm, nånting om att springa och gömma sig för någon i regnet i ett gammalt skjul, och känslan i drömmen var att jag varit där förut.. andra natten var helt sanslös, jag drömde drömmar som om att jag höll på att tappa förståendet, såg illusioner, som en uggla som flaxade genom en skog, men när man saktade ner så såg man att det inte var en uggla utan en varelse på två ben som smög genom en äng, och sen en katt som fött kattungar men man visste inte vart hon gömt kattungarna.. jag drömde om en mamma med två barn, men det var något fel i bilden, som att mamman led av någon psykisk störning, sen kommer jag ihåg en box med Annas pepparkakor också, det blev värre och värre, allt tydligare hur sjukt allt var, jag skulle bli hjärntvättad med tarmsköljning och jag kunde inte lita på någon.. sen vaknade jag upp i drömmen liggandes i ett bollhav på något slags dagis, fast jag var en av de färgglada bollarna och blev panikslagen.. jag vaknade upp på sjukhuset i terror och satt och vaggade mig själv, sen smög jag in till en patient i rummet precis brevid som tagit hand om mig som en mamma den tiden vi varit inlagd, hade jag inte haft henne hade jag inte vetat vad jag skulle göra.. hela dagen var som ett tecken och jag hade ingen livslust.. jag sa till läkaren att jag vägrade ta mer av medecinen och då fick jag lyrica utskrivet istället för min oro och den så gott som försvann inom loppet av några dagar.
så jag hade då iaf verkligen inga positiva effekter av myanserin, nu vill de på psykiatrin att jag ska prova något annat, eftersom jag nu blivit tillvand på lyrican efter att nu ätit det i snart 3 månader, känner mig inte sådär pratglad och lyriskt avslappnad som jag gjorde i början, då ville jag göra allt, vågade säga rakt ut vad jag tyckte och läxade upp alla på sjukhuset.. samt att oron har börjat komma tillbaks, får oros-loopar, dvs jag tänker om samma orostanke om och om igen, och innan jag ska göra något så målar jag upp scenarion i huvudet, istället för att bara göra saker.. det är kanske vanligt att man har målbilder, man föreställer sig att man uträttar saker, men de här looparna bara går runt runt, såna meningslösa tankar, som till ex om jag ska gå ut med hunden, så ska jag räkna ut när han ska ut, så att det blir ungefär med lika långa intervaller, till ex först 10 på morgonen, sen vid 16 och sen kl 22 igen, så tänker jag om detta om och om igen, ständigt återkommande, eller om jag är orolig inför något, och tänker ut vad jag ska säga.. "ja då kan jag säga såhär, så blir det såhär.." och sen återkommer den där tanken hela tiden, jag kan liksom inte tänka ut lösningen och sen släppa det utan måste mala och mala.. är det detta som kallas tvångstankar? det är rätt så jobbigt..
kanske har att göra med att vi båda lever ett väldigt ostimulerade liv utan någon att umgås med förutom oss själva och det helt enjelt inte finns så mycket annat att tänka på så hjärnan går på repeat, eller en kombination av isolation, stress och otillfredsställande liv? kan tillägga att jag aldrig jobbat, hoppade av gymnasiet på andra året, efter att ha missat väldigt mycket på grund av min morbus chron som jag fick när jag var 15, blev ganska så rädd och osäker efter att jag fick min sjukdom då jag tvingades isolera mig hemma med mamma i flera veckor (som själv led av social fobi och använde mig som psykolog) i sträck och sen tröttnade jag på skolan, tyckte det blev för jobbigt att komma tillbaks och började hitta på anledningar till att få stanna hemma.. sen fortsatte det så och jag fick aldrig chans att utvecklas socialt och de två vänner jag hade på högstadiet tappade jag kontakten med..
nu är jag 25 år gammal, alltså 10 år sen jag fick sjukdomen, har varit inlagd 3 gånger akut nu sen i november med mycket blödningar och får numera remicade samt cellgifter och azacol..just nu mår jag bra i tarmen men jag tror inte att jag skulle orka med att behöva åka in igen ..
har liksom ingen lust med något, inga drömmar, inget jag ser fram emot som vanliga människor har, ingen aning om vad jag vill göra med mitt liv, flytta härifrån måste vi göra iaf, och jag kanske börjar plugga igen det är ju iofs något, den här ensamheten är jäkligt jobbig, att inte ha något att fylla ut dagen med.. man går runt och pratar med katterna som en gammal stollig tant..^^
kan tillägga att min sambo är förtidspensionerad och blivit diagnostiserad med adhd och aspergers och äter mirtazapin medecin för detta och inte gillar så mycket att umgås med människor..
