Passiv dödslängtan

Hej jag mår ofta sådär halvdåligt och känner inte riktigt för att leva men skulle nog (än så länge i alla fall) aldrig ta livet av mig, det känns för egoistiskt mot familjen och släkten. Men däremot känner jag ofta att det hade varit så himla skönt att få cancer eller någon annan dödande sjukdom. Jag vill definitivt inte "håna" någon med cancer utan menar det mer som att varför kan inte jag få det istället för någon liten unge eller någon som verkligen vill leva sitt liv? Hoppas ingen tar illa upp av det utan förstår poängen.

Min tanke är då att man "räddar" någon annan från skiten och får den själv så man slipper leva sitt liv och kan dö av en god orsak på något sätt.

Jag är nyfiken på om det finns många andra som känner lika dant? Vad beror det på att man känner så här? Är det kanske en felaktig inställning att livet bara tar slut och att man slipper allt?

Sök porefessionell hjälp så kan ni ta reda på vad som gör att du mår som du gör. När jag läser det du skriver så låter det som du kanske har någon form utav depression/nedstämdhet. Hur länge har du känt dig så här?

Det kommer jag mest troligt inte göra, skulle få mig att känna mig misslyckad. Jag skulle inte säga att det är en depression och inte så att jag alltid känner såhär, det finns ju klart vissa glimtar då man är överlycklig men dom väger helt enkelt inte upp till dom gångerna när man är nere...

Du ska inte skämmas för att söka hjälp, det är precis som att söka hjälp för att man har ont i tanden. Det är mycket folk i exempelvis Sverige som inte mår bra psykiskt. Om du snabbare villa må bättre så tycker jag att du ska söka hjälp. Det finns mycket bra hjälp som man kan få så att dina stunder då du mår bra blir fler än stunder då du känenr dig nere. Har du mått så här i flera månader så är det viktigt att du söker hjälp.

Kan det vara att du vill ha uppmärksamhet. Nu menar jag ej i negativ bemärkelse, men att du vill känna du har någon som bryr sig och som tar dig för den du är? Har du bra kontakt med din familj och vänner? Eller kanske är mer en ensamvarg?

Man skall inte känna sig misslyckad för att söka hjälp. Idag går var och varannan till en psykolog. Jag känner mer att det är lyx att få gå till en psykolog 1 gång per vecka, nu varannan. Det är alltid svårt att ta första kontakten men med vilja kan det sedan bara flyta på. Det är modigt och starkt och ett av de största steget att ta sig vidare.

Hoppas det löser sig för dig iallafall

Det har definitivt nåt att göra med saken, jag har alltid velat bli omtyckt och varje bakslag gör väl sitt...alltså min familj har alltid varit stöttande och sådär och alltid blivit behandlad bra men har aldrig riktigt haft någon att ventilera med vilket gör mig till en liten ensamvarg. Jag håller mitt psyke till mig själv helt enkelt. Ett problem är väl det att även när jag känner mig hyfsat lycklig känner jag att det hade varit rätt skönt att bli påkörd eller något cancer-grejen. Är ju dock inte säker på att jag fortsatt skulle vilja det när jag väl fått det.

Det är väl bara ännu ett tecken på att jag söker nån jävla bekräftelse...

Ja jag kan känna igen dig lite i det du säger. Jag har inte heller så många tätt inpå mitt liv och är lite av en ensamvarg, men det har blivit en hel del bättre pga terapi som jag har gått i ca 5 år nu. Jag ville med göra andra glada, bli mer omtyckt och göra andra stolta över mig, men till sist så ändrades mitt tankemönster och jag fick sakta bygga upp mitt självförtroende och annat. Man väljer sina vänner och ibland handlar det om att ge och ta. Jag har varit där i livet då jag känt att jag har inte så många vänner, ingen bra kontakt med familjen, iofs inte mitt fel, men har lärt mig vårda de få jag har som bryr sig och står mig nära.

Man kan inte ändra allt detta på en dag utan försöka ha små mål och ta en dag i sänder men som jag skrev många går tex till en psykolog idag. Det är svårt på vissa ställen att få en remiss direkt men gör ett försök om du kan och vill. Du gör ju detta för dig själv, för att du skall må bra, och inte tassa på tå och tänka att de kommer tycka jag är svag och misslyckad om jag söker hjälp. Försök inte att tänka så, utan en riktig vän kommer ta det och tycka tvärtom att du är stark och modig. Hoppet är ju ändå det sista som lämnar en

Sedan brukar jag tänka. Hellre få nära vänner en ett hundratals ytliga vänner

Lycka till och du får en bamsekram på köpet..hehe

Förstår vad du menar med att vårda dom man har och att försöka ha några närmre vänner men problemet är att det är svårt att veta vilka som verkligen bryr sig, och vilka som bara skiter i om man vill prata. Men som sagt så försöker jag ta tag lite i det.

Tror att en del av problemet ligger i min livssituation att jag har haft för mycket tid ensam och för mycket tid att tänka på saker. Jag kan fortfarande inte tänka mig att träffa nån psykolog men jag har nog fått en lite bättre inställning till det i alla fall. Det och all annan hjälp ni bistått med tackar jag för!

Dock kvarstår frågan fortfarande om det är någon som känner lika som mig, någon slags passiv dödslängtan?

Jag känner absolut igen mig. Och när dödsfall eller dödlig sjukdom inträffar i min närhet så tänker jag nästan alltid att "varför kunde det inte vara jag istället". Varför ska den här personen behöva lida när jag skulle kunna göra det istället.

Precis så jag känner också! Det kan väl lika gärna hända en själv istället för någon som uppskattar livet mycket mer!

du är svag helt enkelt. jävla mes. ryck upp dig istället, jobba och se till att du OCH dina föräldrar kan leva gott, skaffa dig en partner och lev livet istället för att tycka synd om dig själv och fråga om nån annan svag jävel vill bli påkörd precis som du själv.

herregud va fan händer med folket. förr va ni vikingar, nu är ni inget annat än ikea handlande mesar. tragiskt!

Empati är inte din starkaste sida va?