Vänja sig med sämre levnadsstandard?

När jag gick ut skolan så blev jag, som många andra, arbetslös.
Man hade väldigt lite pengar att röra sig med, och unnade sig därför sällan god mat och kläder, och när man på helgen skulle festa så drack man sig full på lådvin. Inte för att det på något sätt var gott, utan för att det var billigast.

Men när man väl fick sig ett heltidsjobb så tog det inte länge innan man samlat på sig dyra vanor som att äta mycket ute, köpa (onödiga) saker och fara ut och resa.

Därför undrar jag, om någon av er tvingats vänja sig med en sämre levnadsstandard på grund av arbetslöshet, studier eller skulder, och hur detta var?

Att helt plötsligt inte ha råd att ta med familjen på den årliga charterresan, att hela tiden behöva tänka på sina utgifter, och att ibland tvingas laga mat som man egentligen inte tycker om, bara för att man inte har råd med något annat.

Till en viss grad bör man väl alltid tänka på sina utgifter.

Jag lever med låg standard och det är självvalt.
Det är det bästa beslut jag någonsin tagit.

Jag åker inte på svenne-banan resor till thailand och jag köper inte ipads och iphones.
Äter gärna gröt till lunch för 15kr. Det är mycket mer i förpackningen än vad jag orkar äta upp.
Varför ska jag då spendera 100kr+ för en dagens lunch på miniportion av en girig krögare ?

Det sitter inte i pengarna, det sitter i att det är ett sätt att leva.
Om man blir av med jobbet så fortsätter man då som vanligt och äter på samma vis som innan.
Inga ipads och skit då heller.

Inga jävla torsklån som göder upp banken tas heller. Spara och lev upp pengarna på det sundaste kostnadseffektivaste sättet du kan. Du kommer må så jävla bra då du är minimalt beroende av jobb och horiga chefer. Knega hårt med massor av övertid ett år och lev 3 år fri sedan på kapitalet !

Och ja, det går och det känns så jävla bra !

hög standard map livskvalitet!!

Detta är skrivet av en vis människa, jag lever efter samma livsfilosofi. Förut var jag tvungen att leva med låg standard, när jag senare inte behövde göra detta så fortsatte jag ändå då det alltid hade funkat. Detta kommer innebära att man kan ta en självvald time out ett tag och inte behöva belasta skattebetalarna med att behöva ta bidrag eller göda bankerna med att ta lån. Känns riktigt skönt.

Som du säger, det går och känns så jävla bra.

Beror väl till stor del på hur man är som person sen innan. Jag har alltid varit en sån som kallas "snål" av mer slösaktiga kompisar och släktingar, så när jag gick från heltidsjobb till högskolestudier var det ingen större utmaning att leva så snålt som möjligt. Snarare lite kul att utmana sig själv att göra av med så lite som möjligt varje månad. (Rekommenderar att räkna ihop hur mycket man spenderar på olika saker i ett exceldokument med ny rad för varje månad, har gjort det sen hösten 2008 och det är ganska intressant att följa utvecklingen! Lätt gjort om man nästan bara betalar med kort och alltså ser nästan exakt vad man köpte på internetbanken.)

En del är ju riktiga slösare och kan inte förstå hur man klarar att spendera mindre än 1000 kr på annat än mat och boende på en månad. Det är inte så svårt, bara att inte köpa allt man får lust att köpa...

Men det är klart, det är säkert en annan sak att veta att man har X års studier med snålt leverne framför sig och sen bra läge att få jobb än att bli arbetslös med dåliga utsikter och inte veta hur länge man kommer behöva leva så. Kan tänka mig att det är deppigt i det sistnämnda scenariot.

En till vis människa i tråden härligt !

Om gemene man provade detta ens bara 1 gång så är jag helt övertygad om att detta skulle vara varenda persons yttersta mål. Det finns inget jag hellre gör än slutar jobba då kassan är tillräckligt fylld enligt kalkyl att hålla för en flerårig semester ! Som anställd känns det som att man springer andras ärenden då de själva sitter otacksamma och gapar efter mycket. Då är det som absolut skönast att gå in till chefen med underskriven begäran på uppsägning !

Kan inte annat än att hålla med, Nu har jag inget behov/vilja av att säga upp mig(trivs alldeles för bra för det) men frihetskänslan av att veta att man inte är helt beroende av sitt arbete är otroligt skönt. För mig började det som student då jag var tvungen/ville att skaffa fritidsintressen mm som var anpassade efter min ekonomi, då jag började jobba hadde jag ju kvar samma intressen och tiden räcker nu helt enkelt inte till för att spendera mer pengar än vad jag gjorde som student(i princip)