Ett nytt sätt att se på livet "utanför" samhället?

Jag har funderat på en sak och jag skulle undra om det finns andra som tänker likadant som mig?

Alla människor som är "utanför" samhället av olika anledningar som social fobi, tvångstankar, depersonalisation eller andra åkommor som gör att personen helt enkelt avskärmar sig, finns det en slags effekt som får personen att bli mer uppmärksam om hur samhället faktiskt är?

"Vanliga" människor kan inte känna igen samhällets och deras problem och fel, medans en person som betraktar samhället från en helt annan syn kan peka ut och känna igen felen. På så sätt känner man sig miserabel eller kanske bara mer ovillig till att vara social eftersom att det äcklar personen.

Är det någon som känner igen sig? Jag kan tycka så, jag är inte överdrivet social eftersom jag inte tycker att jag "passar in" i kretsen. Dessa människor som vanligtvis finns runt mig får mig att känna avsky. Är detta en sak som flera har märkt?

Det är rädslor från föredetta traumatiska upplevelser som man har som baggage med sig i tankarna och i psyket. Tror faktiskt inte det leder till en uppmärksamhet av fel och brister bara för att man ser 'fel'. Felen blir väldigt subjektiva i sammanhanget och kan till stor del bero på en förvrängd världsbild, som t.ex vid depersonalisation, overklighetskänslor etc.

Jag förstår dock hur du tänker.

Men man behöver inte "passa in". Kraven som människor med socialfobi har är kanske helt enkelt för höga?
Varför avskyr du människor?
För att de inte låter dig passa in? eller är det för att du helt enkelt inte vill passa in?
Om det är det senare fallet så behöver du inte heller passa in om du inte vill. Men att känna avsky bara för att andra människor ser livet från ett annorlunda perspektiv och lever på ett annat sätt är fel tycker jag.

Jag förstår precis hur du menar!
Jag känner avsky för de flesta hela tiden. Så fort jag går ut är jag omgiven av idioter. Och samhället ska vi inte prata om.

Men det finns endel människor som är mer "som jag", och de är mina kära vänner.. visst de har brister och jag kan se ner på dem ibland, men det får man stå ut med om man vill ha något socialt umgänge alls.

Det beror väl på lite också, jag tror inte att alla tänker likadant. Men jag är inte överdrivet social och lider av kronisk depersonalisation och det är bara så att jag inte har samma intressen som de folk jag umgås med, eller samma humor. Kanske har jag hamnat i fel krets. Förut ville jag passa in, men jag gav upp eftersom att det bara känns obehagligt. Jag känner mig inte som en i mängden! Det blir obehagligt.




Jag håller med dig i första stycket, och dels i det andra också. Man försöker alltid göra det bästa av situationen.

Hur som helst tänkte jag på en sak rörande ämnet, folk som oss, som tänker på det här sättet, är vi benägna att ha mindre vilja till att söka hjälp? Jag vet vad som väntar där och det känns som att jag inte vill bli en av det samhället jag ser brister i. Självklart är det fel, men det är bara så jag känner.

Jag vill inte vara en del av det här samhället för att jag tycker det är skitigt rakt igenom. Detta gör mig ännu deppigare med tanke på att man tvingas vara en del av det varje dag.
Politisk aktivism gör det lättare att leva i det. När man ständigt träffar människor som är villiga att kämpa emot och förändra. Skulle inte kunna lea med mig själv om jag inte gjorde något motstånd.

Självklart vill man ju göra det bästa av situationen!