Astrid Lindgren "stal" flera av sina berättelser.

Här uppges Mumrik vara belagt åtminstone sedan 1889: https://sv.m.wiktionary.org/wiki/mumrik

Jag vet inte var gränsen går för sånt här. Juridiskt och så vidare.

Shakespeare sägs ju ha byggt sina pjäser på andras grundhistorier. T ex Romeo o Julia. Men det var förstås en helt annan tid.

Jag vet att Astrid och Tove träffades - det finns bilder på dem tillsammans - men det var långt senare. Men nu minns jag att även Gösta Knutsson använder ordet mumrik. Efter sviten om Pelle Svanslös författade Knutsson åren 1949-52 tre böcker om en välmenande och kaosframkallande liten björn vid namn Nalle Lufs. De har aldrig blivit lika kända som Svanslös-serien, men är mycket roliga ändå och kan fortfarande läsas med behållning.

I den mellersta av dem, Nalle Lufs i farten från 1950, finns som bifigur en karl som gillar att snusa, och därför kallas Snus-Mumrik. Det kan omöjligen vara ett sammanträffande, men jag har inte hört att nån litteraturforskare gett sig i kast med ämnet...

Atos Wirtanen hette han, en tid Toves fästman. Han var en ganska betydande intellektuell på sin tid, men numera är han nästan bara ihågkommen som Snusmumrikens förebild.
www.blf.fi/artikel.php?id=1678
https://www.nytid.fi/2014/01/tove-ja...nt-an-vi-trott

Om alla mugglare kunde ta in detta och bara gå vidare.

Good artists copy; great artists steal.
- Picasso.

Och Picasso stal den raden (d.v.s. någon annan gjorde det i hans namn).
https://quoteinvestigator.com/2013/03/06/artists-steal/

Älskade den där tävlingen om Stormumriken. Det finns en TV-serie för barn som nog inspirerats av Kalle Blomqvistböckerna, Den vita stenen.
Jag visste inte att snusmumrik fanns före Tove Jansson. Intressant. Men det är ju inget fel i att använda ord som finns... Och författare blir inspirerade av varandra, det är ju helt självklart. Shakespeare snodde precis alla sina stories.

Astrid har också "återanvänt" namn från andra författares produktion. I skildringen av auktionen i Backhorva i Än lever Emil i Lönneberga uppträder en figur som heter Bulten i Bo. Han har samma namn som en typ i Gustaf Frödings dikt Mordet i Vindfallsängen. Båda är synnerligen otrevliga typer, men Frödings Bult är en rik storbonde och utsugare, Astrids en suput och slagskämpe.

https://www.kallelind.se/blogg/bulten-i-bo/
http://runeberg.org/gfnyadik/08.html

I dag associerar nog de flesta namnet Katla med draken i Bröderna Lejonhjärta. Men det är faktiskt ett gammalt nordiskt kvinnonamn, och i Röde Orm - Hemma och i österled från 1945 skildrar Frans G. Bengtsson en grov och högljudd småländsk käring som heter så. Var det henne, månntro, som Astrid hade i tankarna? Eller fick hon namnet från vulkanen Katla på Island?

https://sv.wikipedia.org/wiki/Katla

Mycket intressant, tack för informationen!

Bult är för övrigt ett intressant epitet. Undrar var det kommer ifrån och vad det kan betyda? Är det bufflig och bråkig?

Hur som helst var Bulten i Bo riktigt läskig när jag var barn på sjuttiotalet. Sen på 00/10-talet när jag kollade på Emil med mina barn så tyckte jag inte alls han var läskig eftersom jag då såg att det var Pierre Lindholm. Precis som mina barn tyckte Emils pappa var jätteläskig, men jag försökte förklara ”nej, det är Allan Edwall, han är snäll och har spelat in många barnfilmer”. Vilket förstås inte tröstade ett dugg. Emil-filmerna kan nog vara lite läskiga med Krösa-Maja, Anton (Emils pappa), Kommandoran och Bulten i Bo. Och kanske Lina som jämt var emot Emil. Vuxna ska ju vara snälla mot barn!

Inget för femåringar med dagens syn på vad de ska få uppleva. Ingen Storpotät i Vilse i pannkakan och andra skumma barnprogram.

För att fortsätta mitt svamlande: i Mästerdetektiven Blomqvist som jag läste/fick uppläst som hade Stormumriken som vi egentligen pratade om så fanns det en ”procentare” (ockrare kanske vi skulle säga idag) som blev dödad. Det var hela detektivmysteriet. Stormumriken var bara en lek. Men procentaren och hela hans krets och hans död var väldigt läskig tyckte jag.

Tror att du blandar namnen menar du inte Pierre Lindstedt och Stephen Lindholm.

Tack, jag sköt från höften.
Pierre Lindstedt ska det vara. Sonen till Carl-Gustaf Lindstedt.

Nja, den inspirationen som ligger närmare till, är Ester Blenda Nordströms bokserie om "Rackarungen", med huvudpersonen Ann-Marie. Dessa böcker läses knappt längre och är numera näst intill okända, men under mellankrigstiden gavs de ut i många upplagor. Så Astrid har sannolikt läst dem och antagligen påverkats.