I en
artikel i DN avslöjas att Astrid Lindgren mer eller mindre kopierade andra författares verk när hon skapade sina barnboksklassiker.
Exempel på det är Karlsson på taket som är ett rent plagiat av seriesagan ”Barnaby" av Crockett Johnson, skapad i New York 1942.
Citat från DN:
Ni känner till historien: En pojke ligger hemma i sin säng en kväll och plötsligt flyger en kort, fetlagd gubbe med vingar på ryggen in genom fönstret. Gubben som blir pojkens hemlige vän visar sig vara en egenkär besserwisser som uppger sig vara expert på det mesta men leder pojken in i upptåg som ofta slutar i katastrof. Som när gubben trimmar ett elektriskt leksakståg och hela husets elektricitet kortsluts. Gubben flyger i väg och lämnar pojken ensam att förklara för sina föräldrar – som givetvis tror att pojkens klumpige vän är en fantasifigur.
Just det, gubben är förstås – Mr. O’Malley från Crockett Johnsons seriesaga ”Barnaby”, skapad i New York 1942.
En och annan skulle måhända säga att den liknar Astrid Lindgrens ”Karlsson på taket” från 1955. Inte bara i relationen med pojken, gubbens utseende och flyganordning utan även i dennes attityd och beteende: en beskäftig, nyckfull skrävlare vars projekt ständigt går åt skogen. Jämförda som ikoner framstår dock Lindgrens skapelse som överlägsen, Karlssons dubbelmoral, egoism, sug efter köttbullar och manipulativa retorik är långt mer konsekvent genomförda.
Men kanske kan man ändå hävda att figuren Karlssons urhem faktiskt inte är ett tak i Vasastan i Stockholm, utan 122 Five Mile Road i staden Darion, Connecticut, USA. Det var här, vid Long Island-sundet norr om New York, som Crockett Johnson bodde när han skapade sin barnserie.
(Slut på citat.)
Även en del element i hennes övriga produktion är direkt taget från andra författares böcker (och från filmens värld).
Gör detta att Astrid Lindgrens "storhet", orginalitet och genuina svenskhet mest blir till en chimär, en bluff, en bubbla som håller på att brista?
Är denna skamlösa sagoplagiatör egentligen någon som vi svenskar ska vara stolta över? Eller är hon snarare en skam för svensk litteratur?
Vad tycker du?