Uppgivenhet - lösningar och tips tack!

Ett flertal händelser de senaste åren har gjort mig fullständigt uppgiven.

Är dock inte en självmordbenägen person men uppgivenheten riskerar min hälsa, det är något jag känner tydligt numera. Behöver därför tips och lösningar för att lösa upp uppgivenheten innan allt är för sent.

Alla negativa händelser i mitt liv har till slut fått mig att isolera mig helt från den övriga världen, jag har inga vänner eller bekanta som jag umgås med. Jag undviker all form av ny kontakt med människor för att inte bli besviken igen så lösningen finns inte där i alla fall. Jag är dessutom drabbad av min borderline så pass mycket att jag slipper jobba, vilket isolerar mig ännu mer. Därför sitter jag inomhus i princip hela tiden framför datorn eller teven och oftast så interagerar jag inte ens med den påstlagna datorn eller teven, tittar mer rakt ut i ingenstanset.

Sover ofta 12-20 timmar per dygn och varje dag startar och slutar på samma sätt - varje gång jag vaknar somnar jag om pga ångesten och varje gång jag borde sova så sitter jag uppe pga ångest. Sover mycket därför det är då jag kan drömma mig bort till en verklighet som jag hellre vill leva än denna.

Litade på en del människor men de orsakade mig skulder så kronofogden tar en stor del av min lilla ersättning så har inget utrymme för någon hobby eller till att t ex resa. Att ha skulder gör också att jag inte kan välja var jag vill bo för många nekar mig bostad tack vare skulderna. Och skuldsanering får jag inte tack vare ett misstag jag gjorde för rätt många år sen nu. Och till detta misstag så riskerar jag varje dag en del människors hat och det kan även förstöra min närmiljö.

Jag är närmare 50 än 20 så ungdomslösningar fungerar inte på mig. Men alla andra lösningar som kan ändra på detta uppskattas högt! Tyvärr så finns ju så många fler begränsningar än lösningar för mig och trots att jag är så innerligt trött på att stirra in i väggen så kommer aktivering bli ett helvete.

Har haft samtalskontakter med psykiatrin sen jag gick i högstadiet så vet att det mesta tyvärr inte funkar på mig längre.

Så vad finns det därute som kan lösa upp uppgivenhet?

Mediciner?

Terapi?

Är ingen expert alls, men det låter mer som terapi än mediciner. Du verkar ha tappat mål och mening med tillvaron, vad vill du ha och hur ska du få det? Det tror jag inte mediciner kan hjälpa dig med..

Undviker också mediciner för de jag testat har inte fungerat. Atarax kan funka när jag ska sova men inget funkar för att aktivera mig på morgonen.

Låter klokt, mediciner hjälper för stunden men i ditt fall handlar det mer livsgnista tycker jag. Fundera på vad som gör dig glad och motiverar dig, och fokusera på det och ägna din tid åt det. Du har ju inte alltid varit uppgiven och trött på allt, eller hur?

Det största problemet jag har är med tillit eftersom jag genom min borderline varit alltför lättlurad och därför fått betala ett högt pris för detta.

Finns absolut ingen i denna värld jag litar på längre.

Förstår dig, och jag önskar jag kunde säga att man ska lita på folk, men det skall man tyvärr inte. Tillit är något som måste växa fram,finns för mycket råttor därute.
Hoppas att allt blir bättre för dig med vårsol och värme, lättare att ta sig utanför väggarna då och att må bra rent allmänt!

TS, är Borderline något man har anlag för och utvecklar som schizofreni? Eller utvecklar man det till följd av trauman i livet? Kort och gott så undrar jag hur Borderline utvecklas Vid vilken ålder blev du diagnostiserad?

Låter som att du behöver mål, både kortsiktiga och långsiktiga. Det där med skulderna ska du ju verkligen ta tag i tycker jag annars ligger det och gnager.


Jobbar du?

Jag tycker inte det låter som att du behöver massa mediciner eller psykologer, mer en aktiv miljö där du träffar andra personer och involverar dig själv i andras liv. Träffa vänner, kanske en flickvän vad vet jag.

Prenumererar på denna tråd så tittar in senare.

Hej! Varje människa kommer till denna värld med en unik mission, som bara han/hon och ingen annan kan uppfylla. Är det inte fantastiskt? Vad är du bra på, vad är dina "gåvor"? Vad var den lyckligaste tiden i ditt liv? Det går att komma underfund med detta. Meditera på frågan: vad är min mission-statement, vad är det som jag skall syssla med i detta liv? Och du får se att denna uppgift kommer att göra ditt liv meningsfullt.

Jag undrar vad alla spädbarn som dör har för "mission statement". Kanske kan du förklara det också med dina religiösa insikter?

Det kan vara en stor skillnad mellan religiösa insikter och sanningen, och jag försöker alltid att hålla mig till det sistnämnda. Ju, döden av ett spädbarn är också en mission, som i de flesta fall avser de närmaste anhöriga. Det är en utlösare till att de skall förändra något i sina liv, slå in på en annan väg. Ingen särkilt rolig mission för barnet, men man får inte glömma, att vi lever inte bara ett liv, utan väldigt många. Och när det gäller föräldrarana, så brukar de i sådana fall vara "utrustade" med styrkan att klara av sorgen och gå vidare i livet.

Döden är ett monopol, det kan hända vem som helst, när som helst, slumpmässigt. Om ett spädbarn dör så betyder inte det att det var menat för den människan. Den människan hade vuxit upp med unika drömmar och egenskaper som vem som helst, och hade i bästa fall infriat dem. Så ser jag på den saken, 02:21 en tisdagsnatt.