Attentionwhore-inlägg

Jag har gått hos psykologer i över 3 år och gått på DBT i ett halvår(slutade där för ett bra tag sen då jag inte gjorde några framsteg och vägrade vara med på gruppterapin).
Min senaste psykolog sa rakt ut att hon inte visste vad hon skulle göra med mig för att hon inte visste hur hon skulle kunna hjälpa mig då jag inte tycker att det är viktigt att älska sig själv(därför gör jag inga ansträngningar till att älskar mig själv heller) och jag har ganska så grova identitetsproblem, vilket jag alltid har haft men detta är inget som stör mig heller. Jag låter andra skaffa sig en egen uppfattning av hur jag är istället för att själv ta reda på vem jag för det tycker jag funkar bra.
Det tyckte min senaste psykolog var konstig då detta(enligt henne) är något av det viktigaste sakerna vi måste ha.

Jag fick diagnosen Emotionellt personlighetsstörning från BUP men vuxenpsyk ska göra en egen utredning.

Jag undviker oftast möten då jag vet att de inte leder någonstans. Jag vill inte ha hjälp med mina problem, jag vill bara att någon ska lyssna utan att sitta och ge mig råd och säga åt mig att mitt liv inte är som det ska vara. Att höra folk säga att det är fel att inte älska livet gör mig förbannad.
Andra dagar är det dock annorlunda, då vill jag ha hjälp men jag tar inte emot det helt och hållet. Jag har tagit Lyrica(mot ångest) men slutade när jag började känna att min ångest försvann och jag började bli gladare. Att inte ständigt vara på botten gjorde mig rädd då jag hellre alltid är nere där det för det mesta inte kan bli sämre än att vara glad över nånting och sen tappa den känslan.

Jag har aldrig kunnat engagera mig i mitt eget välmående då jag skiter i mig själv och jag har svårt att bli motiverad till att må bättre då det känns som att folk vill att jag ska ändras.
Och egentligen så spelar det ingen roll vad någon säger för ingenting kommer att ändras. Mitt liv är för det mesta bra, rent objektivt alltså, jag tycker bara inte om att leva för att jag inte ser någon mening med att leva. Jag ser ingen framtid heller och jag vill inte ha en framtid heller.
Tanken på att ta sitt liv är lockande men jag vet att livet är värre än döden och plågar mig själv genom att leva då jag tycker att jag förtjänar att plågas.
Vet ärlig talat inte vad mitt problem är.
Ni får skriva vad fan ni vill, både bra och dåliga saker eller inte skriva alls då försökt på att göra det bättre eller sämre inte kommer att funka.

Puss kissekatter

Varför har du aldrig kunnat engagera dig i ditt egna välmående undrar jag?

Jag vet faktiskt inte, det är väl inte tillräckligt viktigt för mig.
Ingenting som har med mig att göra är viktigt, men jag har lätt för att engagera mig i andras välmående då andra är viktigare på något sätt.

Hur menar du med att dom försöker förändra dig? Tror du att du är ditt humör, din självkänsla och ditt självförtroende?

Du är en person och du kan må bättre. Du pratar ganska paradoxalt om hela saken som ett problem och sen som att det inte alls egentligen är ett problem. Verkar riktigt jobbigt. Den där emotionella störningen är kanske något du ska tänka på om du nu vill lösa ditt problem?

Jag vill bara inte att någon ska ändra på mig då det här är så jag är.
Jag vill att folk ska tycka om mig som jag är, nedstämd eller inte.

Antagligen för att jag vet att alla andra ser det som inte ett problem och jag vet att andra i min omgivning tycker att det är ett problem. Att må som jag mår är dock inte ett problem för mig då jag för det mesta alltid mått såhär.
Grejen är att jag inte ens vet om jag vill lösa det för att jag inte ens ser vad det är som ska lösas.
Förstår bara inte grejen med att försöka få mig att ändra uppfattning om livet och allt sånt där onödigt.

Men okej.
Trivs du i att hjälpa andra? Det är inget konstigt.
MEN
Hur ska du kunna hjälpa andra på rätt sätt, när du själv är fuckedup inombords?
Jag tror inte att det handlar om att andra är viktigare än du själv.
Du orkar bara inte ta itu med processen med att rannsaka dina goda sidor och dina sämre till positivt resultat.

Andra trivs med att ta emot min hjälp när de väl frågar. Folk tycker väl att jag ger goda råd för annars skulle de inte ens be om min hjälp. Brukar inte vara så att jag erbjuder andra hjälp utan för det mesta så är det andra som frågar mig vad de ska göra, brukar inte lägga mig andra problem om det inte är så att de själva berättar.
Tänk om man inte har några goda sidor då?

Goda sidor ploppar inte bara upp sådär.
Det är en process, först inser man vad man måste förändra och sen börjar kriget med sig själv.
Det motiverar en och hjälper en att bli tillfreds med sig själv.

Men om man måste förändra på sig själv för att få fram goda sidor så betyder det ju att man egentligen inte har haft några utan att man bara tvingat fram dom för att verka bra.

Man har dom. Men man måste lära sig att forma dom.
Alla har bra sidor, men utvecklar inte dom, eller vet inte om dom.

Men tänk om det verkligen verkligen vore så att jag inte har några bra sidor då?
Möjligheten att jag inte har några bra sidor måste ju finnas.

Jag gillar din cynism. Känner igen mig lite...