Jag vill kunna älska mig själv!

Jag behöver verkligen hjälp av någon som kan vara till ett stöd på ett eller annat sätt. Via PM, via den här tråden, vart som helst, för det här går inte längre!

Det jag nu ska berätta har jag aldrig berättat för någon innan, och kommer troligtvis aldrig att göra det utanför internet också:

Jag är olycklig! Och det har jag varit under en långt tid nu (Fem år!). Varenda natt innan jag ska sova tänker jag på vilken människa jag blivit, och att om jag skulle se hur jag är idag när jag var arton skulle jag inte veta om jag velat fortsätta leva. Och det gör mig mer och mer olycklig. Det enda som kan få mig att somna och slappna av är tanken på att ta mitt eget liv. Snälla, nej! Jag kommer inte att göra det, det lovar jag. Jag är för feg och dessutom så vet jag om att det aldrig är en lösning, snarare att trycka ner alla andra i samma jävla träsk som jag själv ligger i! Och det sista jag skulle vilja är att min familj skulle bli olycklig, för en av de få sakerna som kan göra mig lycklig är tanken på min familj och allt de gjort för mig och mitt liv! Så detta är ingen självmordstråd om ni tror det!

Jag verkar inte olycklig utåt. Jag verkar för alla andra vara en glad, positiv och skämtsam kille som dansar genom livet. Men hur fan kan dom veta det? Och för de delen, varför skulle jag vara lycklig?

När man inte har en enda vän i hela världen som verkligen ställer upp för en (Har aldrig haft en enda person som försvarat mig; varken i hemmet eller bland kompisarna)? När ingenting kan få en glad, utan allt egentligen bara är skit och ledsamt för en? Men mest av allt, när man aldrig kan känna sig älskad av en kvinna för den man är, och aldrig kan få den man själv älskar?

Jag vet, man kan inte alltid få som man vill, det är självklart. Men hur är det när man aldrig får det som man vill? Hur är det att veta att man kan fixa ett ligg, men att det aldrig leder till riktig lycka? Hur är det när man vet att kvinnan man älskar aldrig kan bli min? Tänk er själva att gå runt och vara så naivt förälskad i en kvinna att tanken på henne är det enda som ger en framtidstro, men att man själv inte vågar göra något för att man är för rädd för att misslyckas eller förlora henne?

Jag vill inget hellre än att allt ska gå tillbaka som det en gång var. Förr kunde jag njuta av livet. Förr kunde jag vara glad för det lilla. Förr kunde jag få ett ligg och vara glad flera veckor efter. Nu gör inget av dessa saker mig glad längre, det är bara depp, depp och depp. Och till råga på allt detta så dricker jag en del alkohol. Det är ingen metod för att få mig att glömma allt, åtminstone inte medvetet. Det är bara för att jag helt enkelt gillar att bli full och det är också det enda sättet för mig att träffa bekanta. Vill inget hellre än att bara kunna träffa alla utan alkohol, men det är bara en drömvärld jag som så ofta annars lever i.

Jag vet inte heller hur jag ska se på mig själv? Ska jag se mig själv som en förlorare, som inte har några riktiga vänner och som aldrig lyckas få den brud jag gillar? Nej, inte i klassisk mening eftersom att jag kan få brudar i säng. Jag tror åtminstone inte att speciellt många personer ser mig som en förlorare. Men vad alla andra tycker spelar ingen roll för mig själv. Det jag själv tycker är att jag är en förlorare, och att jag saknar självaktning. Jag vill inget hellre än att kunna älska mig själv, men det går bara inte. Därför spelar det ingen roll om jag är omtyckt av andra, det är vad jag själv känner om mig själv som gör mig så deprimerad. Och jag vet om att om inte jag lär mig att älska mig själv, hur ska någon annan kunna göra det också? Hur ska en kvinna kunna se på mig och tänka att jag är den rätte för henne när jag inte ens trivs i över att vara den jag är?

Jag känner mig så otroligt ensam, och jag känner mig så enormt övergiven av alla. Jag vill verkligen leva ett bra liv, och det har alltid varit mitt mål. Men nu för tiden vet jag inte om jag någonsin kommer att bli lycklig?

Om det finns någon själv där ute som kan hjälpa mig att kunna älska mig själv, så snälla hjälp mig!

Mycket intressant läsning. Du förklarar detta väldigt bra. Jag skulle nog rekommendera dig att söka dig till en livs coach. Som tex; Mia Törnblom. Jag har läst hennes egna skrivna böcker om själv känsla och jag tror att du skulle ha mycket hjälp av dom faktiskt. För det är lite så det verkar, att du har en väldigt dålig självkänsla. Men du skriver i fem år? Hur var allting innan? Hur gammal är du nu?

Innan var jag lycklig. Innan var jag en person som ofta kunde med egen vilja visa upp mig själv för andra, och vara stolt över vem jag var. Innan var jag en sån där person som kunde uppskatta det lilla i livet. Men nu är allt bara skit, ingenting gör mig lycklig längre. Och det enda som gör mig lycklig är jag så pass rädd att förlora att jag inte vågar röra ett finger, och det är påfrestande för mitt psyke.

Som jag skrev innan har jag inte svårt att fixa tjejer, jag har inte heller svårt att få kompisar. Men vad spelar det egentligen för roll när det inte gör en lycklig? Som jag sa, det finns bara en kvinna jag älskar just nu och det håller på att glida mig ur händerna, av ovanstående anledning. Jag är bara rädd hela tiden, jag är rädd för allt. Jag är rädd för framtiden, jag är rädd för att jag ska dö, jag är samtidigt också rädd för mitt eget liv.

Jag har gjort mycket i mitt liv, är väl berest och har väldigt lätt att förstå mig på andra människor. Det kanske är en kombination av det och det faktum att jag är så groteskt naiv i att bli omtyckt av andra, även fast deras tankar om mig inte spelar någon roll i slutändan då det enda jag vill är att kunna älska mig själv.

Jag tror själv, jag vet naturligtvis inte, att det är min självaktning som saknas. I det skapas det rädsla, känslor av ensamhet och övergivenhet, och jag blir olycklig av detta! Jag vet ju att jag borde kunna, men jag är alldeles för rädd för att göra allt det jag verkligen vill!

Men ditt svar var bra. Vart kan jag få tag i den?

EDIT: Jag vill helst inte berätta hur gammal jag är. Mellan 20 och 30 kan jag dock säga

Tack för det. Dom finns i stort sett på alla Bokia eller Åhlens. Du kan beställa dom också.

Självkänsla nu och självkänsla heter dom. Du kan ju googla henne. Står mycket bra på internet också.
Det som är mycket intressant i ditt fall, är vart den där "zatans" rädslan kommer ifrån? Att den kom som en blixt rakt ner från en klar blå himmel är ju helt otroligt! Nu ska inte jag bedömma så egentligen, eftersom jag inte har den kompetensen. MEN det verkar ju som att detta är en rejäl ond cirkel, på nått vis. Nånting måste ju ha startat detta. Sen så ska man väl bara veta att det är okej att vara rädd, för så är ju livet. Livet är ju fyllt av risker som man tyvärr måste stå emot. Men man ska inte låta rädslorna ta över. Detta vet ju du redan. Du verkar så pass intilligent, därför undrar jag hur det kunde bli såhär?

Rädslan för att dö, rädslan för att mista människor runt sig är ju något vi alla bär med oss på ett eller annat sätt. Men det gäller ju att hålla sig i schack. Inte tänka för mycket på det och försöka vara realistisk och logisk. Jag menar, jag är heller inte så speciellt lycklig. Men vad är lycka då? Det är ju totalt individuellt och det är lätt att bli förvirrad och känna sig bort tappad om man tänker mycket på det, när man sitter och vänder och vrider på saker och ting, förstår du vad jag menar?

För mig är det så att man MÅSTE våga chansa och skulle man falla, gör inte det nått. Det handlar ju i slutänden om att kunna resa sig efter varje fall och titta tillbaka på varför man föll och försöka se till så att man inte faller igen på grund av exakt samma orsak. Det kan också vara farligt att lova sig själv saker osv. Var inte så själv kritisk och lova inte dig själv saker, sånt kan sätta press och leda till dåliga tankar. Man duger som man är!

Och Ja, jag tänker inte ljuga för dig. Det kan gå åt helvete. Men vad är det värsta som händer då? Man måste ta riskerna. Det får alla göra på ett eller annat sätt. Det är svårt och krångligt. Men så är det tyvärr. Det har tagit mig 100000000 år att nästan börja acceptera att livet kan ibland vara orättvist, men trots det så måste man kämpa på. Man får inte ge upp.

Det du måste göra är att du måste konfrontera dina rädslor.

Som jag förstod dig var detta något obehagligt för dig att erkänna. Fortsätt erkänna saker som dom verkligen är så du går till botten med vad problemet är. Ditt enda sätt att förlika dig med det jobbiga inom dig är att konfrontera det oavsett din rädsla. Det gäller att vara modig där du är nu och ta steget att gå emot det jobbiga. Våga göra det och var ärlig mot dig själv. Släpp alla motton och normer. Det finns många fler med kvinnoproblem. Du är verkligen inte ensam.

När din rädsla försvinner ökas din självkänsla automatiskt till en mycket högre nivå och då kan du börja bygga på dig själv mer..

Rekommenderar att du går till en psykolog. Dessa lärde mig aldrig att sluta vara rädd för saker men dom har hjälpt mig/hjälper mig att bearbeta mycket av mitt förflutna.

Min yrkesvägledande utbildning jag har nu är även något som bättrar på mitt självförtroende och självkänsla. Har gått från att vara "förloraren" till en mycket självständigare, orädd och starkare person idag Känns jättebra. Lägg av med alkoholen och ta tag i ditt liv, det går bara du verkligen vill förändra det.

Lycka till!

Du nämner att dina föräldrar aldrig stod upp för dig? Har du kommit över det eller finns det kanske en saknad av stöd från dem, om än spirituellt? Alltså känner du att de står bakom dig och älskar dig för den du är?

Om man inte har det i ryggen så får man det svårt i vuxenlivet när man förväntas klara allt på egen hand. Föräldrarna är trots allt dem vi får den grundläggande känslan av värde ifrån.

Jag lider också av ett enormt påfrestande självtvivel och i mitt fall beror det mycket på en avsaknad av ett äkta stöd från dem.

Såhär är det: Mina föräldrar kunde tillsammans med min bror när jag var liten gadda ihop sig mot mig ibland. Och det är klart att det gav min en rädsla för att bli övergiven, och det är just nu vad jag är mest rädd för i mitt liv. Det kan ha skapat en fobi, eller så kan det ha skapat en mer påträngande känsla, vad vet jag? Det är vad jag tror att detta grundar sig i.

Men nu ska inte jag vara en sån. Mina föräldrar, och min bror, har annars varit de absolut viktigaste för mig i fråga om trygghet. De står ofta bakom mig och hjälper mig när jag har det svårt. Och visst är det klart att jag inte tycker om att de var dåliga på att försvara mig, det är självklart. Men en sak som jag dock vill framhäva är att ingen och inga är perfekta, alla har sina nackdelar. Just denna nackdel är något jag än idag märker att mina föräldrar har, att de inte alltid vågar säga ifrån i alla lägen till andra. Den delen är deras svaghet, och det är jag idag medveten om. Jag grinar inte illa för det, eftersom att alla människor har starka sidor och alla har svaga sidor.

Och sedan måste man också fundera på en sak, åtminstone vad gäller ens barndom: Vad finns det för positivt? Allt annat var ju bra för mig. Mina föräldrar spenderade mycket tid med mig om min bror. Farsan var en bra fadersgestalt, han hjälpte mig att kunna bli man. Han brukade göra aktiviteter med oss båda, och han var en farsa som många andra verkar ha saknat. Morsan var hemma med oss som små, läste sagor med oss, gav oss bra mat (Vilket min hypokondri till trots skapat ett väldigt bra immunförsvar för mig och min bror). Hon var också en sådan som alltid tröstade oss när vi var ledsna och hon var även i tonåren väldigt stöttande för både mig och min bror. Så vad ska jag egentligen fokusera på vad gäller min barndom? Det där med att de inte alltid ställde upp för mig när det väl gällde, eller det faktumet att allt annat egentligen gjort att min uppväxt varit bra? Jag försöker åtminstone se den biten positiv med mitt liv.

För det är ju också så att de minnen jag har från det tidigare också är en av de få saker just nu som faktiskt gör mig glad.

svampgeten
Det du säger är helt sant. Jag måste börja övervinna min rädsla, det är åtminstone ett steg i rätt riktning. Men det finns en hel del annat som jag vill ta tag i. Först och främst vill jag sluta vara så enormt "emotionell" och helt enkelt sluta vara den personen som försöker hjälpa alla hela tiden. Även om jag gärna kan göra det så vill jag kunna hjälpa de som faktiskt betyder något för mig, de som verkligen hjälper mig när jag är ledsen. Mina föräldrar och mina sanna vänner (Jag kanske tog i när jag sa att jag faktiskt inte har några riktiga vänner; det jag menade var att jag har vänner men inga vänner som verkligen ställer sig på min sida och försvarar mig)!

Jag kan faktiskt själv dela ut ett tips till folk här:
Försök att inte hjälpa för många olika personer. Du dras bara med i deras skit och dessutom så kommer du att bli utnyttjad. Dessutom är det svårt att bryta upp med det. Ta mig, när jag slutade lyssna på folk som egentligen bara kom till mig när de hade problem så började de personerna kalla mig för en "svikare" och en del gick så långt att de sa upp kontakten! Så gör inte det, iaf inte i för stor mängd!

Menar inte att du ska leta efter fel där det inte finns några, utan ta dina signaler på allvar.
Jag kan omöjligen veta hur dina föräldrar var i övrigt, men utifrån vad du skrev i din första post så lät det inte speciellt bra.

Mitt problem var att jag såg mina föräldrar som näst intill prickfria en mycket lång tid.
Nu ser jag massor av saker som tar ner dem på jorden.
Jag menar att när det verkligen finns allvarliga problem i familjen, skapas ett system som mer eller mindre automatiskt gör att man trivialiserar (eller förtränger) dem.

http://www.miljomagasinet.se/artiklar/alkobarn.html - Du kan läsa en text här som handlar om dysfunktionella familjer och se om du känner igen något. (Extremt självhat hos barn föds allt som oftast i en sån miljö).

Ärligt, låter bara som om du är olyckligt kär. Blev livet skit efter att du träffat henne?

Tro mig, det är bara ett av alla mina problem. Jag mår inge bra alls, brukar just nu vara väldigt diffus och försöker att undvika kontakt med andra. Det hela grundar sig i väldigt mycket, skuldkänslor är en av alla saker. Jag mår dåligt över hur jag en gång var, många saker jag gjort som jag verkligen inte är stolt över. Det är en absurd situation, det hela är så förbannat destruktivt att jag inte vet hur jag ska orka?

Att du irrat in dig i en återvändsgränd betyder inte att det saknas väg ut. Du kan bara inte se den från den punkt du befinner dig nu.

'Älska sig själv' låter så storslaget, det kan vara mycket att ta till sig. Men det är orden. Man ska kunna respektera sig själv, och det gör man genom att göra bra val nu, och stå för att man är den man är. Dåliga saker man gjort tidigare är bara dåliga fortfarande om man inte lär sig av dem. Du har ju lärt dig massor och gör inte samma grejer igen nu när du förstått.

Gå inte omkring och 'spela lycklig' om du inte är det. Slappna av och låt folk se dig som du är, hur ska de annars kunna lära känna och tycka om dig, det som är du? Om du låter andra gilla en bild av dig (som du väljer att skicka ut) som är falsk, klart du känner dig ihålig och värdelös till slut. Det eroderar.

Du duger precis som du är! Precis som vi andra. Man ska inte jämföra sig med andra. Vi ser ut som vi gör, låter som vi gör och har våra intressen och särart. Att anpassa sig är bara att skapa sig egen osäkerhet.

Alla måste inte gilla en. Men respekterar man sig själv som man är, med begränsningar och styrkor, då kan man slappna av och istället börja intressera sig för andra. Man kan ge någonting, sin äkta närvaro. Och då får man fina saker tillbaks. Det är enkelt, men när man resonerat för mycket med sig själv, och gjort ner sig med negativa tankar, då är det svårt att se.

Det finns fina saker i livet, men för att kunna se dem måste vi kliva ur oss själva. Se dig själv utifrån, men inte genom andras ögon utan neutralt. En fin men vilsen kille. Var schysst mot honom, det är klart han är bra. Självklart är vi lika värda, och vad vore vi utan olikheterna? Ingenting.

Vet hur det känns har varit där du är och är nu i en liten 'process' där jag håller på att bearbeta mina skuldkänslor.

Det låter som om du håller mycket känslor inom dig, finns det någon du kan öppna upp dig för?
Du är inte den personen längre, tänk på det. Skuldkänslor är hemska, jag vet. Det är saker som man ej kan åtgärda, för det är saker som har passerat i tiden.

Men det tyder också på att du verkligen uppriktigt ångrar dig och att du inte skulle göra om det. Haka inte upp dig alltför mycket på dem. Som du skrev: "Jag mår dåligt över hur jag en gång var" det du är, är säkerligen en bättre människa än det som varit. Du är både äldre och klokare nu.

Jag tror på dig, du verkar vara en bra människa. Du går bara genom en förändring just nu vilket enbart är sunt och lärorikt. Må dåligt ett tag, man måste ha något slags utlopp för sina känslor trots allt.

Och är det någonting som du kanske inte vill ta upp här så PMa mig så snackar vi mera .
Ta hand om dig!