Varför rinner sånt här viktigt ut i sanden?

Roger Persson är lite dåligt påläst. (s) har inte monopol på makten. Slå upp det så lär du dig vad det betyder.

1932 fick vi den första s-regeringen. När andra världkriget startade bildades en koalitionsregering (nytt ord för dig att slå upp) med alla riksdagspartier. Under 1950-talet, ända fram till 1957 bestod Sverigs regering av Bondeförbundet och Socialdemokraterna. Och på 80- och 90-talen ahr vi haft ett antal regeringar med statsministrar som Torbjörn Fälldin (s) Pehr Ahlmark (fp) Ola Ullsten (fp) Carl Bildt (m). Glömt nån?

Den som studerar Nationalräkenskaperna kan konstatera att de år som Sverige har haft borgerliga regeringar förskräcker. Aldrig har budgetunderskotten varit så stora. Aldrig har utlandsupplåningen varit så hög. I klartext så lånade man till konsumtion och skattesänkningar.

(s) har gett dig sjukförsäkring, a-kassa, folkpension, barnbidrag, studielån, studiestöd, fri högre undervisning och fri sjukvård.

(s) har under 1970 och 1980-talen byggt 1.100.000 nya bostäder i hyresrätt så att vanliga människor ska ha råd att bo.

Nåt mer?

Men det riktigt intressanta i Aftonbladet är inte bilagan utan artikeln på sidan 10. Rubriken lyder "Ge oss jobb - så röstar vi på er", och det handlar förstås om socialdemokraternas vikande opinionssiffror, bara 26,6 procent av väljarna skulle ha röstat på s om det hade varit val idag. Aftonbladet har kompletterat Sifos undersökning med att fråga 25 svenskar varför de inte längre vill rösta på socialdemokraterna. Svaret är entydigt: sossarna har misslyckats med arbetslöshetsfrågan och förtjänar därför inget förtroende från väljarna.
Artikeln är ett dussinjobb, ett sådant som reportrar tvingas göra när det saknas bra idéer på redaktionen. Ändå läser jag varje ord med stort intresse. Jag vet nämligen att reportern har missat en oerhört viktig detalj.
Nämligen att det idag inte finns några planer på att avskaffa arbetslösheten i Sverige.
Reportern har uppenbarligen inte hört talas om NAIRU.
SÅ HÄR ÄR DET: Det finns bara en svensk politiker som öppet talar om NAIRU. Hon är folkpartist, heter Anne Wibble och var finansminister i den förra regeringen. När Wibble och hennes kollegor i oktober 1991 installerade sig i Rosenbad hade man en väl utarbetad plan: man skulle bekämpa inflationen.
Sverige hade nämligen för hög inflation för att få gå med i den europeiska monetära unionen, EMU. Men nu var det dags att ändra på den saken.
Sverige var vid slutet av 80-talet ett mycket bra land att leva i, även för den som saknade privat förmögenhet. Arbetslösheten låg på mellan en och två procent, vilket nästan är att betrakta som full sysselsättning. Svenska ungdomar som gått ut skolan och ville skaffa jobb för att få råd med eget boende hade lättare än några andra ungdomar i Europa att förverkliga detta.
Men nu skulle Carl Bildt och Anne Wibble alltså bekämpa inflationen, och ansåg sig dessutom ha funnit bästa metoden: man skulle höja arbetslösheten.
För den som inte är ekonom kan det te sig smått otroligt att Sveriges statsminister och hans finansminister medvetet ville höja arbetslösheten. Men för de ekonomer som ofta syns i TV-soffor och på debattsidor är det helt naturligt. Enligt rådande nationalekonomisk teori är full sysselsättning helt enkelt inte bra för Sverige. För att komma fram till denna slutsats resonerar ekonomerna ungefär så här:
Om alla har jobb blir det ont om ledig arbetskraft. Företag som vill anställa måste därför locka med högre lön, bättre arbetsmiljö och andra fördelar. Det gör produktionen dyrare, och vinsterna sjunker. För att kompensera sig höjer företagen priserna på sina produkter, vilket startar en inflation. Detta leder i sin tur till att de anställdas lön blir mindre värd, och de kompenserar sig då med högre lönekrav, som företagen måste acceptera om de vill ha någon personal. Och så börjar alltihop om från början igen. Resultatet blir, enligt teorin, en uppåtgående spiral av ständiga pris- och lönehöjningar. Detta kallas en accelererande inflation och är inte bra alls. Därför måste lönerna hållas nere.
(Man skulle naturligtvis lika gärna kunna säga att det är företagens vinstkrav som måste hållas nere, och det säger vissa ekonomer, men det är inte de som blir publicerade på Dagens Nyheters debattsida.)

HUR HÅLLER MAN då tillbaka lönerna? Jo, resonerar landets tongivande ekonomer, genom att höja arbetslösheten. Då kommer folk att bli så oroliga för att förlora jobbet att de inte vågar kräva högre lön. Priserna behöver då inte höjas och inflationen sjunker.
Och det var precis vad den nytillsatta regeringen ville åstadkomma 1991.
Frågan var bara hur många svenskar som skulle behöva få sparken.
Anne Wibbles ekonomiska rådgivare startade sina datorer, klickade igång sina kalkylprogram och räknade. Och ut i andra änden kom den siffra som Aftonbladets reporter inte vet existerar; NAIRU. Namnet är en förkortning av "The Non-Accelerating Inflation Rate of Unemployment", vilket betyder ungefär "Icke inflationsdrivande arbetslöshetsnivå", men bland vännerna kallas den "jämviktsarbetslöshet", "naturlig arbetslöshet" eller rätt och slätt NAIRU.

TEORIN ÄR LIKA ENKEL som grym. Om arbetslösheten ligger på den NAIRU-nivå som ekonomerna räknat fram rör sig inflationen varken upp eller ned. Om man vill få inflationen att sjunka, vidtar man åtgärder så att fler får sparken. Detta kan göras på olika sätt. Det enklaste är att helt enkelt avskeda personal ur den offentliga sektorn. En annan variant är att riksbanken höjer räntorna så att företagen inte har råd att investera, vilket i förlängningen leder till att de behöver mindre personal.
Att Anne Wibble och Carl Bildt verkligen kallt planerade att höja arbetslösheten vet vi. Det har Anne Wibble själv berättat i en bok som heter "Ekonomerna i debatten". Wibble skriver:

"Den så kallade NAIRU (Non Accelerating Inflation Rate of Unemployment), jämviktsarbetslösheten (den arbetslöshetsnivå som är förenlig med icke accelererande löner och priser) ansågs vara 3 procent, men för att få ner inflationen skulle det komma att krävas en period av högre arbetslöshet."
Huruvida den borgerliga regeringen verkligen upplevde att den hade mandat från väljarna att aktivt öka arbetslösheten skriver Anne Wibble ingenting om. Däremot minns hon att professor Assar Lindbeck höjde ett varningens finger, inte av medkänsla för de människor som inom kort skulle förlora sina jobb, utan av omtanke om den borgerliga regeringens väl och ve. Wibble skriver:

"Den mest extrema varningen våren 1991 kom från Assar Lindbeck: Orkar en borgerlig regering stå emot när arbetslösheten stiger till 6 procent under den tid det tar att anpassa kostnadsläget?".

Sagt och gjort. Genom massuppsägningar i den offentliga sektorn höjde regeringen Bildt målmedvetet arbetslösheten i ett tempo som Sverige inte upplevt sedan i början av 30-talet.
Det man inte räknat med var den depression som bredde ut sig på grund av alla avskedanden. Svenska folket slutade helt enkelt att konsumera, småföretagarna kunde inte längre hitta någon som ville köpa deras varor eller tjänster och konkurserna kunde räknas i tusental. När processen var över hade arbetslösheten mångdubblats.
Men det funkade. Inflationen försvann.

SEDAN SA SVENSKA FOLKET SITT och den borgerliga regeringen fick packa ihop.
Socialdemokraterna tillträdde - och fortsatte den borgerliga åtstramningspolitiken.
Under rådande massarbetslöshet genomförde man den kraftigaste budgetåtstramning som gjorts av något land i modern tid. Erik Åsbrink utnämnde Sverige till "världsmästare i budgetsanering" och att arbetslösheten fortsatte att rusa uppåt var en förutsedd konsekvens.
Varför denna politik? Därför att socialdemokraterna också vill ha in Sverige i EMU och därför räknat fram en egen NAIRU-nivå under vilken arbetslösheten inte får sjunka. Enda skillnaden är att socialdemokraterna inte skriver böcker om saken. En socialdemokrat beräknar sin NAIRU-nivå, anpassar politiken efter resultatet och håller sedan tyst.