Stoppa missunsamhet och börja vara glad åt andras lycka

Nu är jag less på det här. Jag är ofta missunsam mot vänner och tänker bara utifrån mig själv. Jag petar och tillrättavisar det jag tycker dom gör fel, istället för att från hjärtat känna glädje i att jag har dom som vänner.

Jag vill börja gilla människor och tro på mänskligheten på nåt sätt. Jag vill agera från ett varmt, stöttande hjärta istället för ett cyniskt och kyligt. Inte på ett obehagligt och naivt sätt utan att hitta en genuin känsla av värme.

Har läst en del om "egodöd" och det är väl något åt det hållet jag vill komma åt, iaf till den grad det går.

Många människor idag har samma individualistiska, otrevliga och misstänksamma utstrålning och jag känner att jag är less. Jag kan sitta o grubbla över och skapa scenarion gällande konversationer jag har haft. Bara för att undra; "Hur menade h*n där?". Jag har svårt med tillit och ett litet snedsteg från en vän kan sticka något fruktansvärt i mig.

Jag vill inte bli en dörrmatta och vara en människa som jobbar livet ur sig för att hjälpa andra och offra mitt eget välbefinnande.

Kort sagt; jag vill börja stötta andra och vara lycklig för andras framgångar. Jag vill ha en positiv inverkan på folks liv för annars bidrar jag inte med någonting i denna värld.

Hur fan gör man detta? Måste man ändra perspektiv och hur går det till?

Själva begreppet "egodöd" är nytt för mig men jag tror att jag läst en del böcker om det du menar. Som jag tolkar det så behöver du först förstå begreppet ego. Sedan kommer den stora utmaningen, nämligen att se ditt eget ego arbeta "live". Genom att egot arbetar hos dig kan du observera det och till slut "döda" det. Till en början tror jag att inte att det är rimligt att förvänta sig att man skall klara detta "live", utan det blir snarare en insikt som kommer i efterhand. När du hemma i lugn och ro funderar över ditt agerande tidigare i veckan.

Bara att ha blivit medveten om att du är missunsam och erkänner det är ju ett stort första steg.
När jag var en osäker liten tonåring så var jag som dig. Jag var anvundsjuk istället för att glädja mig åt andras framgång. Men nu när jag är mer självsäker så kan jag också vara mer generös.

Ja, jag har också greppat ungefär lika mycket som du om egodöd. Jag har väl försökt litegrann att observera det s k "egot" men jag är lite för okunnig än för att veta riktigt hur jag ska göra. Tack för tipset dock

Jo jag får väl se det på den ljusa sidan, jag har faktiskt börjat inse hur negativ jag kan vara. Det gjorde jag inte för ett par år sedan!

Ibland har jag försökt att bara pressa ner mitt ego och har försökt att utöva välvilja och stöd även fast humöret för stunden inte tillåter det egentligen. Det är inte lätt och det känns jättekrystat, jag vet heller inte om det är vägen att gå?

Jag tycker att det kan vara okej att känna avundsjuka, så länge man inte manifesterar det i ord eller handling. Det är ju en väldigt mänsklig reaktion, och så länge man kan känna igen det hos sig själv och se förbi det, tror jag inte att det är någon fara. Visst kan det kännas lite när det går oförskämt bra på alla plan för vänner medan man själv kanske har en svacka just då. Samtidigt är man ju vän med dem för att man gillar dem, för att det finns ett positivt utbyte och när man tänker på det viset så är det lättare att inse med hjärtat att de faktiskt är värda all framgång de får. Att man faktiskt tycker att de förtjänar det, även om denna osjälviska glädje kanske grumlas av lite avundsjuka och tävlingsinstinkt som man gör bäst i att ignorera.

Det gäller att vara en osviklig vän och stötta/peppa både när det går bra och dåligt. Är det en bra vänskap, så får man tillbaka samma sak. Man får tänka på att man själv ibland lika gärna kan vara föremålet för hemlig avundsjuka från sina vänner - sådant varierar ju över tid.

Pressa ner låter för mig som något egot skulle göra. Ditt dåliga humör skulle jag gissa är grundorsaken till ditt problem i den situationen. Skall du följa ego-filosofin så antar jag att svaret är att ditt ego orsakat ditt dåliga humör och att du måste börja med att titta på vad som hänt där innan du kan hantera välvilja mot andra. Lite älska dig själv innan du kan älska andra

Fast vad får du ut av detta? Du föds ensam, du dör ensam och under hela livet så lever du ensam. Allt du gör påverkar enbart en enda person; nämligen dig själv och ingen annan. Det finns ingen som gläds med dig, så varför ska du vara lycklig över att en annan människa är framgångsrik? Var mer ego och tänk mer hur du ska lyckas som människa, det kommer du att tjäna på.

Detta gör mig lite ledsen att läsa att du har en sådan livssyn, det säger nämligen i mina ögon mycket mer om ditt liv än om verkligheten. (Detta är givetvis en fråga om perspektiv och inställning)

Fast alla föds och dör ensamma, det går inte att ändra på. Ju mer ego man blir, desto mindre känslor är inblandade den dagen du väl försvinner.

Jag föddes av någon och blev älskad från första stund..

Men det jag eg reagerade på var väl stycket: hela livet så lever du ensam. Allt du gör påverkar enbart en enda person; nämligen dig själv och ingen annan. Det finns ingen som gläds med dig, vilket jag tyckte var väldigt dystert och missvisande utifrån hur åtminstone jag personligen upplever livet.

Förstår EXAKT hur du menar, men jag börjar tröttna på att ge när man inte får någonting tillbaka.

Det har fått mig att omvärdera hela livssituationen, och mitt nya motto är att ensam är stark. Andra personers lycka bryr jag mig inte ett dugg om . Det man inte ger kan man inte få, och då är det ju lika bra att inte ge något för då vet jag att jag inte får något tillbaka.

Jag förstår givetvis att det måste vara enormt tröttsamt i längden och att man riskerar att ge upp Jag tror dock att man gör sig själv en björntjänst om man ger upp och väljer den lätta vägen eftersom man missar så mycket i mina ögon. Därmed inte sagt att det är lätt, men värt det när man får det att fungera!