2012-01-07, 02:57
#1
På senaste tiden känns det som att mina studier bara har gått sämre och sämre, jag känner mig helt enkelt inte motiverad till att studera tillräckligt för MVG. Morsan har visat mig artiklar om specialbegåvade ungdomar och visst känner jag igen mig till viss del i dessa artiklar, men jag är fortfarande osäker. Kanske har jag bara inte hittat den rätta studietekniken?
Det var allt, var bara tvungen att skriva av mig. Hur ska jag lösa mina motivationsproblem? Vad beror de på egentligen?
Jag är 18 år (fyllde i början av januari) och går andra året på gymnasiet.
Under hela min skolgång har jag haft det väldigt lätt för mig,
jag har alltid varit duktig i matte; i lågstadiet låg jag böcker före de andra i klassen, det fortsatte likadant i mellanstadiet där jag fick ytterligare stimulans genom svårare böcker.
I högstadiet jobbade jag från början i samma takt som de andra i klassen men fick snart börja göra proven i den takt jag ville tillsammans med en annan kille i klassen. När vi började 8:an och skulle få betyg satte jag MVG på alla prov förutom ett under höstterminen, på det provet som jag inte fick MVG på hamnade jag precis på gränsen till MVG. Ändå fick jag bara VG i terminsbetyg, höstterminen i 8:an. Det fortsatte likadant på vårterminen och betyget låg fortfarande kvar på VG. Jag tränade aldrig till proven och läxorna klarade jag av väldigt fort. No effort. Anledningen till att jag inte fick MVG har jag uppfattat såhär i efterhand som att det var för att jag inte skulle sluta anstränga mig. I nian fortsatte jag i samma stil och fick under höstterminen till slut MVG.
Nu var det dags för repetition inför nationella proven. Istället för att få fortsätta jobba på och börja med Matematik A så började hela klassen (inklusive jag) repetera inför nationella proven som jag satte MVG på, jag hade så många poäng att jag inte ens hade behövt göra det sista delprovet.
På utvecklingssamtalen sade min högstadielärare i matematik alltid att jag väljer själv hur svårt jag vill ha det, men jag hade väldigt svårt att uppfatta hur mycket det krävdes för nationella provet och jag ville ju inte missa MVG:t. Såhär i efterhand tror jag att jag hade kunnat börja med Matematik A redan i slutet av höstterminen i nian.
På gymnasiet går jag naturvetenskap med inriktningen matte/data. I Matte A klarade jag relativt enkelt MVG (Matte A är i stort sätt bara repetition av nian), i Matte B blev det kämpigare och det kändes att man behövde studera hemma. På första provet lyckades jag bara med ett G men jag tog senare igen det med ett MVG på nationella vilket resulterade i MVG i kursbetyg. I Matematik C gick det sämre och där lyckades jag bara nå upp till VG. Lat?
En intressant grej med Matematik C var att vi fick en ny lärare som introducerade "G-test", för varje kapitel var vi tvungna att göra två G-test som blev som två nya prov plus kapitelprovet. Under Ma A och B var det endast två/tre stora prov och inga G-test.
Det var det om matematiken.
I de andra ämnena har jag väl varit ganska medelmåttig, har aldrig känt att jag varit dålig i något ämne. I svenska och SO gick det väldigt bra i nian, fick inte direkt någon uppmuntran i svenskan men har själv känt att jag gjort bra ifrån mig där och gör även idag.
I samhälle fick jag desto mer uppmuntran, min lärare undrade t.ex. hur jag kunde så mycket om politik: pratade vi mycket om det hemma? "Nä, inte så jättemycket, jag läser mycket på forum" blev svaret, jag hade själv svårt att definiera "mycket" då jag inte vet hur mycket man behöver prata hemma för att det ska räknas som mycket, det var inte som att vi diskuterade varenda dag och speciellt inte jag, även om det kom på tal ibland (när det stod någonting i nyheterna). Min lärare sparade även några av mina arbeten för att visa framtida elever, det gjorde mig glad och stolt.
På vårterminen satte jag upp målet "VG i allt och MVG i det som är roligt" för mina högstadie- och gymnasiestudier vilket jag uppnådde i nian. Nu, under gymnasiet har jag tyvärr misslyckats med det: jag fick bara G i Kemi A. Jag tappade motivationen helt och det var svårt att hålla sig vaken under kemilektionerna. "Varför behöver jag lära mig kemi om jag ska arbeta med IT?" Jag är helt säker på att jag inte kommer att arbeta med kemi i framtiden.
Jag känner att samma motivationsbrist håller på att uppstå igen i Fysik A då jag inte riktigt kan koppla samman kursen med framtiden och jag upplever det dessutom mycket jobbigare än matematiken som är helt ren utan massa fysiska laborationer och annorlunda formler.
Några detaljer för att avsluta det hela:
jag har under hela min skolgång fram till gymnasiet upplevt mig själv som en av de bästa i klassen, en av de "smartaste". Jag har otaliga gånger i tanken pekat ut den, och den och mig själv som de bästa i klassen. Det synsättet ändrades dock till viss del när jag började gymnasiet, där var det så många som var bättre än mig, sådana som hade gått ut på med 320 poäng från grundskolan t.ex.
När jag var mindre tränade jag även en del schack vilket jag tror kan ha bidragit till mitt lätthet för matematik. Nu för tiden ägnar jag väldigt mycket tid åt datorspel och kanske lite för lite tid åt studier hemma.
Även om jag aldrig uppfattats som (lika) mogen av mina jämnåriga IRL så har de flesta jag mött på internet trott att jag har varit äldre. Det hela började med att jag vid tolv års ålder blev moderator på ett relativt stort ungdomsforum och det kändes väldigt bra med ansvaret jag fick bära. Jag har alltid hållt en lite tillbakadragen profil på internet och talat mycket om det jag är kunnig inom. Jag har även en tendens att intressera mig för och läsa på om "vuxnare" ämnen (politik, ekonomi, regler).
IRL är jag inte den som pratar så mycket, är dålig på att småprata men har lätt för att tala om det jag tycker om och är intresserad av.
Under hela min skolgång har jag haft det väldigt lätt för mig,
jag har alltid varit duktig i matte; i lågstadiet låg jag böcker före de andra i klassen, det fortsatte likadant i mellanstadiet där jag fick ytterligare stimulans genom svårare böcker.
I högstadiet jobbade jag från början i samma takt som de andra i klassen men fick snart börja göra proven i den takt jag ville tillsammans med en annan kille i klassen. När vi började 8:an och skulle få betyg satte jag MVG på alla prov förutom ett under höstterminen, på det provet som jag inte fick MVG på hamnade jag precis på gränsen till MVG. Ändå fick jag bara VG i terminsbetyg, höstterminen i 8:an. Det fortsatte likadant på vårterminen och betyget låg fortfarande kvar på VG. Jag tränade aldrig till proven och läxorna klarade jag av väldigt fort. No effort. Anledningen till att jag inte fick MVG har jag uppfattat såhär i efterhand som att det var för att jag inte skulle sluta anstränga mig. I nian fortsatte jag i samma stil och fick under höstterminen till slut MVG.
Nu var det dags för repetition inför nationella proven. Istället för att få fortsätta jobba på och börja med Matematik A så började hela klassen (inklusive jag) repetera inför nationella proven som jag satte MVG på, jag hade så många poäng att jag inte ens hade behövt göra det sista delprovet.
På utvecklingssamtalen sade min högstadielärare i matematik alltid att jag väljer själv hur svårt jag vill ha det, men jag hade väldigt svårt att uppfatta hur mycket det krävdes för nationella provet och jag ville ju inte missa MVG:t. Såhär i efterhand tror jag att jag hade kunnat börja med Matematik A redan i slutet av höstterminen i nian.
På gymnasiet går jag naturvetenskap med inriktningen matte/data. I Matte A klarade jag relativt enkelt MVG (Matte A är i stort sätt bara repetition av nian), i Matte B blev det kämpigare och det kändes att man behövde studera hemma. På första provet lyckades jag bara med ett G men jag tog senare igen det med ett MVG på nationella vilket resulterade i MVG i kursbetyg. I Matematik C gick det sämre och där lyckades jag bara nå upp till VG. Lat?
En intressant grej med Matematik C var att vi fick en ny lärare som introducerade "G-test", för varje kapitel var vi tvungna att göra två G-test som blev som två nya prov plus kapitelprovet. Under Ma A och B var det endast två/tre stora prov och inga G-test.
Det var det om matematiken.
I de andra ämnena har jag väl varit ganska medelmåttig, har aldrig känt att jag varit dålig i något ämne. I svenska och SO gick det väldigt bra i nian, fick inte direkt någon uppmuntran i svenskan men har själv känt att jag gjort bra ifrån mig där och gör även idag.
I samhälle fick jag desto mer uppmuntran, min lärare undrade t.ex. hur jag kunde så mycket om politik: pratade vi mycket om det hemma? "Nä, inte så jättemycket, jag läser mycket på forum" blev svaret, jag hade själv svårt att definiera "mycket" då jag inte vet hur mycket man behöver prata hemma för att det ska räknas som mycket, det var inte som att vi diskuterade varenda dag och speciellt inte jag, även om det kom på tal ibland (när det stod någonting i nyheterna). Min lärare sparade även några av mina arbeten för att visa framtida elever, det gjorde mig glad och stolt.
På vårterminen satte jag upp målet "VG i allt och MVG i det som är roligt" för mina högstadie- och gymnasiestudier vilket jag uppnådde i nian. Nu, under gymnasiet har jag tyvärr misslyckats med det: jag fick bara G i Kemi A. Jag tappade motivationen helt och det var svårt att hålla sig vaken under kemilektionerna. "Varför behöver jag lära mig kemi om jag ska arbeta med IT?" Jag är helt säker på att jag inte kommer att arbeta med kemi i framtiden.
Jag känner att samma motivationsbrist håller på att uppstå igen i Fysik A då jag inte riktigt kan koppla samman kursen med framtiden och jag upplever det dessutom mycket jobbigare än matematiken som är helt ren utan massa fysiska laborationer och annorlunda formler.
Några detaljer för att avsluta det hela:
jag har under hela min skolgång fram till gymnasiet upplevt mig själv som en av de bästa i klassen, en av de "smartaste". Jag har otaliga gånger i tanken pekat ut den, och den och mig själv som de bästa i klassen. Det synsättet ändrades dock till viss del när jag började gymnasiet, där var det så många som var bättre än mig, sådana som hade gått ut på med 320 poäng från grundskolan t.ex.
När jag var mindre tränade jag även en del schack vilket jag tror kan ha bidragit till mitt lätthet för matematik. Nu för tiden ägnar jag väldigt mycket tid åt datorspel och kanske lite för lite tid åt studier hemma.
Även om jag aldrig uppfattats som (lika) mogen av mina jämnåriga IRL så har de flesta jag mött på internet trott att jag har varit äldre. Det hela började med att jag vid tolv års ålder blev moderator på ett relativt stort ungdomsforum och det kändes väldigt bra med ansvaret jag fick bära. Jag har alltid hållt en lite tillbakadragen profil på internet och talat mycket om det jag är kunnig inom. Jag har även en tendens att intressera mig för och läsa på om "vuxnare" ämnen (politik, ekonomi, regler).
IRL är jag inte den som pratar så mycket, är dålig på att småprata men har lätt för att tala om det jag tycker om och är intresserad av.
Det var allt, var bara tvungen att skriva av mig. Hur ska jag lösa mina motivationsproblem? Vad beror de på egentligen?
) men är lite utanför när det gäller småprat. T.ex "Det ska bli regn nu i veckan hörde jag" Jaha? 
Rör det däremot "mitt" ämne så är jag riktigt vass i mun med mängder av wikipedia-info memorerat och är redo att verbalt mörda alla motargument.
