Ska vi avliva vår hund?

För mig ska det verkligen mycket till innan jag skulle avliva en frisk hund. Extremt mycket. Följer man således min hundfilosofi så gör man först allt för att bli av med det oönskade beteendet via hundtränare, där man gärna kan testa mer än en om inte träningsråden funkar. Fungerar ändå inte detta så tar jag nästa steg: Undviker de situationer där problembeteendet brukar visa sig. I ert fall hade jag alltså först tagit kontakt med hundexperter, och om det förblev resultatlöst hade jag helt enkelt isolerat hunden från situationer där hundens skyddsinstinkt brukar komma fram. Det funkar fint att stänga in en hund i ett annat rum om man har besök till exempel. Känner man sin hund så vet man vad som triggar och kan ligga steget före och ta bort hunden från situationen.
Omplacering till lämplig ägare är mitt nästa nödsteg. Skulle jag någon gång välja avlivning så skulle hunden vara i så pass illa skick att den okontrollerat högg mot mig och allt och alla dagligen utan någon vettig orsak bakom. Avlivning=När verkligen ingen annan lösning finns.

Ungefär så resonerar jag kring sådana saker, men det är ju som sagt hur jag tänker.

Utan att ha läst hela allt anser jag att avlivning är bäst.

En hund som bitit ett barn har inget existensiellt berättigande längre.

Är inte terriers lite ettriga av sig av naturen? Och handlar det om en liten rackare? Hur stor skada kan hunden göra?

Det borde finnas nån pensionär som gärna tar en liten, rumsren vovve. Då kan den få bli ensamhund och slippa kontakt med barn. Med bara 7 år på nacken kan hunden ha många år kvar att leva.

Vet du... Det är inte ens säkert att barnen kommer att förlåta dig/er om ni avlivar hunden. Det kan faktiskt bli en sak som hänger med dem hela livet.

Hunden är som Carl Bildt d.v.s a medium sized dog with a big dog attitude

Skämt o sido så är hunden i fråga extremt lynig och vid flera tillfällen utan någon som helst förvarning gått till anfall. Varje gång så är det väl itron att den ska skydda "flocken" antar jag. Nu är det inte så att den står och skäller en stund utan den biter direkt.

Händelsen som fick bägaren att rinna över hände förra veckan...dagarna innan jul. Svärmor kommer förbi på besök och då hon står på knäna och torkar tassar så råkar min ena sons kompisar (grannens son som är 8 år) närma sig vår uppfart för att kolla om min son vill leka med honom. Hunden sliter sig då loss och biter till pojken vid lårpartiet. Som ni förstår så blev situationen minst sagt kaotiskt och våra möjligheter att ha hunden kvar i vårt område helt omöjliga.


Jag håller med. Samtidigt börjar även svärmor bli till åldern kommen så jag tror att hennes förutsättningar att ta hand om hunden är svårare speciellt nu när vi inte kan kliva in och hjälpa till med att ta hand om den längre.


Jag vet, jag förlorade själv en hund då jag var barn och det är en händelse som hängt kvar väldigt länge. Det är väl en av anledningarna att jag startade denna tråd. Det är inte heller bara mitt beslut utan hela familjens (och främst svärmors). Hur som helst så ville jag mest kolla vilka andra möjligheter det finns innan vi gör något oåterkalleligt.

O ni tvekar?
Jag vet en uppfödare som fick veta att en hund den fött upp hade bitit ett barn.
Han lovade att återkomma.
Han återkom genom att tre timmar senare knacka på dörren. Betala tillbaka pengarna. Lova en gratisvalp ut nästa kull.
Den tyska jaktterriern blev inte en timma äldre.
Varfö lever din svärmors hund? Omplacera den gärna. Då slipper ni problemet eller ta ert jävla ansvar.

Jag kan ha fel i allt jag skriver men min första reaktion var -Avliva inte hunden! Detta är ert fel (svärmors) inte hundens. Han föddes med all sannolikhet inte aggressiv.


En kombination av rädsla, osäkerhet- och dominansproblem kan göra att hunden aktivt försvarar ägaren, familjen och barnen mot främmande människor och hundar. Den kan känna ett ansvar för flocken. Eftersom den är "låst" av sin flocktillhörighet kan den inte fly, utan attackerar istället. Flockförsvaret kan även vara en ren dominanshandling.

I dessa fall gäller det att försöka minska hundens rädsla, öka självförtroendet/minska osäkerheten och göra klart för den att familjen står för alla initiativ som behöver tas.
Men för det behövs att man är konsekvent i sin fostran. Lugn och bestämd och ALDRIG ge fysisk bestraffning eftersom det verkar provocerande på en dominant hund.
Chansen finns då att hunden och inte ägaren, vinner konfrontationen.
Om ägaren vinner kan hunden istället bli rädd för ägaren, vilket inte är detsamma som att öka sin dominans över den.
Själv använder jag bara positiv och negativ förstärkning i min hunduppfostran och det fungerar utmärkt.

En ren gissning från min sida då jag inte känner hunden är att innan han bet ett barn för första gången så har det funnits varningstecken. Kanske har han tex morrat mot ett barn någon gång och matte genast lyft upp sin lilla älskling, kramar/klappar och "fyat" med mjuk röst -Men lilla gubben vad gör du. Lilla Lisa är inte farlig. Kanske tom ge honom en godis för att "den lilla älsklingen vart ju rädd för Lisa". Därmed ger man signaler i form av positiv förstärkning att det är helt ok att morra åt Lisa.
Vart detta brakar är ju enkelt att lista ut.
Varför han morrade åt Lisa första gången kan vi bara gissa.....kanske har Lisa någon gång av misstag råkat trampa på hans svans och nu är han rädd för att hon skulle göra samma sak igen, och om då matte lyfter upp sin lilla älskling kramar/klappar och "fyar".....osv så förstärker man även rädslan.

Nått som jag finner obegripligt är att du skrev i första inlägget
-Problemet som jag ser det är att den skyddar våra barn så pass mycket att det nu har hänt flera incidenter där den har gått till anfall och även bitit mina barns kompisar.
Varför har man en hund som bitit ett barn en gång bland en massa barn innan man fått bukt med hundens beteende??
Som sista händelsen..... Ni har barn, svärmor är där med hunden, både ni och hon är medvetna om problemet och om att det finns barn i huset som har kompisar som brukar komma förbi och kolla om sonen vill leka, antar att det inte var första gången en kompis till sonen närmade sig eran uppfart. Varför då ha hunden okopplad??
Är inte dessa två exempel på att vara oansvarig så vette sjutton vad som är!!!

Att skaffa sig ett djur för att sedan avliva det då det uppstår problem utan att man försökt med allt i sin makt för att åtgärda problemet är inte ok.
Att skaffa sig ett djur är ett ansvar man tar på sig oftast för flera år framåt och det kostar både tid, pengar, engagemang, kunskap och mycket, mycket mer.

Ta kontakt med en seriös omplacerings organisation så kan dom nog hjälpa till med att hitta ett nytt hem. Kan ni inte ha hunden kvar tills dom hittar ett permanent hem så finns det jour hem och det är absolut inte grymt att låta hunden gå vidare. Hundar lever i nuet inte i det förgångna.
Jag är själv jourhem åt både valpar och vuxna hundar som kommer från andra länder samt från sverige och ingen av dom har mått dåligt pga flytt.

Tills ni tagit ett beslut eller skaffat hjälp för att ordna upp hans beteende så se till att hålla hunden ifrån barn eller ha honom åtminstone kopplad vid minsta chans till kontakt med barn.

Hunden behöver absolut inte avlivas anser jag! Många lär hata mej för att jag tycker det men det är vad jag tycker. Hade själv ett rent helvete när min stora rottistik gick på min mammas mindre jack russell. Hennes hund var och åt av min hunds mat och ingen hade märkt att hon gick ifrån maten. Annars var vi noga med att plocka bort skålar osv så fort ingen åt. Min hund tog mammas hund över nacken och hon fick 4-5 små hål av tänderna. Jag kastade mej över, bände isär käkarna och fick ut hunden. Min tjej la sej ner direkt och blev lugn direkt och gav upp. Mammas hund var skiträdd vilket är självklart. Min hund försökte aldrig ge sej på henne igen så detta var endast matrelaterad men ändå gick tankarna igång direkt. På bara några minuter hade jag tagit beslutet att avliva henne och ringde runt för att se hur jag skulle få hjälp med detta eftersom det var helg. I mitt huvud skulle hon avlivas på minuten. Folk lugnande ner mej och jag insåg att det inte var ett alternativ att avliva henne för.

Din svärmors hund har blivit alldeles för vaktig i.o.m sin bortskämdhet och det ligger helt på din svärmor som inte kan lära sin hund hyfs och t.o.m tar med hunden till er. Det finns tyvärr folk som inte ska ha hundar! Det finns så himla många som kan sköta omplaceringar idag som verkligen gör allt för att hunden ska få ett bra hem. Vill du ha tips på folk runt om i landet så skicka gärna ett PM. Min tik är en omplaceringshund och jag har mycket kontakt med fruktansvärt bra människor som lägger ner otroligt mycket tid och energi på att träffa hundar som ska omplaceras, fixar jourhem om det är nödvändigt tills den får ett permanent hem och gör hembesök hos den som vill ta hand om hunden. Det finns så många som skulle kunna ta hand om hunden som inte har barn t.ex. Hunden kan garanterat få ett jourhem/permanent hem väldigt fort om ni väljer att omplacera istället för avliva. Jag själv skulle nog inte kunna vara så självisk att jag avlivar en hund istället för att omplacera den. Det finns andra som kan få en så enorm glädje av denna hunden och hunden får ett bättre hem som den förtjänar! Som sagt, PMa mej om du behöver kontakt med seriösa människor som omplacerar hundar. Lycka till och jag håller tummarna för vovven!

Vore intressant att se fortsättningen av denna tråd. Ts du kan väl posta sås om hur det gick med allt?

Jag kan inget om hundar men några kurser för svärmor och vovve vore väl på sin plats? Samt att hon ej tar med hunden till er, barnen kan väl få komma på besök hos svärmor och träffa vovven istället. Kontentan blir ju hur som haver att set ej är er hund att ta död på.

Lustigt hur stor skillnad man ser på katt och hund i sådana här situationer. Min ena kisse bet en kompis riktigt illa, mycket basilusker i det bettet, men ändå är det ingen som ens kommer på tanken att katten ska bort. Vovvar ses ofta som "mer värda" än katter, men så fort de hugger ska de bort!?

Jag kan ta och avsluta tråden och berätta att hunden avlivades.

Vi kom fram till att det var bästa beslutet för oss. Chansen att hitta någon hundkunnig person som skulle ta sig an just denna hund (som bitit barn och inte kom väl överens med andra hundar) bedömde vi som väldigt liten.

Mina barn är helt förtvivlade av att hunden är borta och svärmor tycker att det har blivit väldig tomt hemma. Hur som helst så sparar barnen sina pengar och ska ev. skaffa en hamster

Wow, hamstrar kan också bitas...ska dom avliva hamstern då också?

Larv.Varför skulle man ta bort en hund som ej gjort fel?
Du ger inga konkreta exempel på problemet.