Pappa kommer snart att dö, hur förbereder jag mig?

Pappa har mesotheliom, lungsäckscancer. Det är obotligt och medianöverlevnaden ligger väl på 11 månader. Det är en ovanlig cancerform vilket betyder och mindre forskning vilket leder till färre behandligsalternativ. Läkaren har alltid sagt hur det är och att det är svårbehandlat.

Vi har försökt vara positiva, det finns ju ändå fall där det har gått att stoppa. Han var inne på tredje typen av cytostatika när han blev sämre (gick ganska snabbt). Nu ligger han på sjukhuset med morfindropp och syrehjälp. Han pratar, sitter uppe och äter helt okej men vi vet att det inte är länge kvar.

Hur förbereder man sig?! Det känns som att under året som gått har jag gråtit alla tårar man kan gråta. På nåt sätt är jag förberedd men på samma gång så vet jag att när dagen kommer så är jag det ändå inte. Hur ska jag tänka den här sista veckan (vi tror inte att det är längre än så kvar)? Hur ska jag tänka sen för att faktiskt orka ta tag i livet igen? Är det bra att få allt med begravning och bouppteckning gjort så fort som möjligt?

Ni som varit i situationen och pratat med någon, hjälpte det? Jag var och pratade med psykolog en gång när jag var yngre men jag tyckte hon var en idiot som stjälpte mer än hjälpte, så nu är jag ju inte så positiv till det...

Det här blev långt och flummigt. Hoppas iaf att nån orkar läsa och ge mig tips och råd hur jag på bästa sätt klarar av det här!

Tråkigt att läsa, mycket.
Tror att just döden inte går att förbereda. Jag tycker du ska det på ditt sätt, hur du vill. Det finns inga bra eller dåliga sätt när döden kommer. Med begravning och sånt så tycker jag även där att du ska ta det i din egen takt.

Läs boken "Tuesdays with Morrie". Den handlar mycket om det du och din far går/kommer att gå igenom. Morrie dör långsamt i en sjukdom som heter ALS, han lär ut sin filosofi till sin gamle elev, Mitch, om hur man ska se på döden och uppskatta livet. "Love or perish". Din far behöver all kärlek och omvårdnad han kan få från dig just nu.

Filmen är också bra, men inte bättre.

Man inser efteråt att livet är en begränsad tid.
Det är skitjobbigt med döendeprocessen.
Såg min mormor dö inom en månad och var i rummet då hon drog sista andetaget.

Att förlora en anhörig är jättejobbigt.

Men döden är det mest naturliga, vi kommer alla att försvinna.
Det är sällan vi upplever det på nära håll.

Finns inget som gör att det kommer kännas bra. Men man överlever det, och förhoppningsvis går stärkt av erfarenheten.

Det är alltid väldigt svårt att förlora en förälder - känslor väcks som man inte alls kunde förutse, om sitt eget liv också. Det viktigaste för mig, som hjälpte både mig och min far (och faktiskt mina barn som aldrig fick träffa sin morfar) var att prata med honom! Få honom att berätta om sitt liv (om han orkar förstås) ängna så mycket tid åt honom som möjligt, och lyssna lyssna. Du lkommer att värdesätta dessa stunder i många år.

Du kommer inte kunna förbereda dig helt för en närståendes död, det går bara inte. Jag tycker istället att du ska njuta av tiden du har kvar med honom för att sedan sörja när stunden är inne. Tror det blir bättre för båda. Han vill väl inte se er ledsna antar jag.

Min mor dog för åtta år sedan, men hon var visserligen sjuk i sex år innan hon dog så vi hann ju förbereda oss mer än vad du kommer hinna. Det bästa är att göra mycket kul med pappa, förutsatt att han orkar. Umgås och prata, så att ni minns honom som en underbar människa. Han är förmodligen en god människa, men det skadar ju aldrig att ytterligare bekräfta detta. När han sedan går bort (om det nu är oundvikligt) så är det viktigt att dina vänner inte behandlar dig annorlunda än innan din far gick bort. Du är ju fortfarande du och man behöver sina vänner som en fristad där man kan fortsätta som vanligt. Givetvis kan de fungera som stöd vid behov, men det primära ansvaret hos dina vänner är att vara just vänner.

Tråkigt att läsa. Du har min fulla sympati

Ta vara på tiden som är kvar och umgås, gör du inte det nu så kommer du ångra det sen. Det skulle jag gjort i alla fall. Hantera framtiden som den kommer, det är alltid bra att prata med någon om det istället för att begrava sig i tankar. Det måste inte vara en psykolog eller kurator, utan en nära vän eller släkting.

Om jag vore dig skulle jag passa på att fråga allt som du vill veta och som bara han vet samt att reda ut alla eventuella konflikter etc. Kanske till och med göra klart allt som har med begravningen att göra. Om han orkar kanske han kan skriva ett kort fint personligt brev till varje familjemedlem som ni kan öppna efter hans död och ha som ett minne efter att han är borta.

Tid. Sörjande tar tid, och det måste du ger dig själv. Det får ta den tid det tar, och man lär sig att leva med förlusten. Man kommer aldrig över den, men man lär sig leva med den. Det första året är jobbigast, bered dig på det.

Det hjälper att prata med någon, gör det! Se till att finnas hos honom när du märker att han blir svagare.

Hur man reagerar när någon nära går bort är väldigt individuellt och därför är det svårt att ge säkra tips på hur man ska hantera sorgen. För min egen del så har jag tagit det relativt bra när någon som varit sjuk länge, som min egen pappa, går bort eftersom döden i sådana fall blir en befrielse från lidande. När det gäller min pappa så var min sorg störst när han fortfarande levde och jag såg vad sjukdomen gjorde med honom.