2005-01-13, 21:53
#1
Har råttan något egenvärde?
Vad är det egentligen som har ett egenvärde? Människan? Alla människor som "gör sin plikt", Naturen? Den natur som vi kan "använda", Djuren? Vissa djur? Alla djur utom råttor och dylikt? Och vad menar vi egentligen med egenvärde? Frågor som dessa diskuteras alltför sällan i det offentliga rummet, men ligger till grund för politiska ställningstaganden inom en rad områden (miljöpolitik, djurpolitik, social politik och, inte minst, global politik).
Om man anser att alla människor - i hela världen och i alla tider - har ett egenvärde - vad grundar man då det på exakt och vad innebär det för politiken?
Nyliberaler som är färgade av ett rättighetstänkande skulle svara att människans egenvärde är en så kallad naturlig rättighet, som hänger samman med rätten till det egna subjektet (den egna kroppen, den egna tanken, egendomsrätten osv). De gör ofta en stark åtskillnad mellan å ena sidan människans rättigheter (och egenvärden) och å den andra sidan rättigheter och egenvärden för djur och natur.
De senare har inte egenvärden i egentlig mening. Istället skyddas de, hur paradoxalt det än kan låta för somliga, av människans egoism. Hur? Jo, genom att de flesta inte vill att djur skall lida "onödigt mycket" eller att naturen skall förstöras eller försmutsigas "onödigt mycket", så kommer de att handla så att djuren får det bra och att miljöförstöringen hålls inom "rimliga gränser".
De slutsatser som nyliberalerna drar av denna etik är, för människornas del, att full tankefrihet, åsiktsfrihet, mötesfrihet, rösträtt osv skall råda. Men å andra sidan så är det egentligen helt fel med omfördelning (av inkomster, men också annat) via staten. Om man utgår från att den nyliberala teorin om människans grundläggande rättigheter, inklusive äganderätten, är riktig - då måste alltså staten i dess nuvarande form avskaffas. Vad gäller den globala politiken så följer det av detta att inga tvingande skatter eller omfördelningssystem heller får finnas på global nivå. En fullständig frihandel måste råda. Vad gäller djurpolitik och miljöpolitik så finns inga andra hinder för utrotning, utsläpp etc än människans egoism, som likt den osynliga handen antas leda till den bästa av världar.
Motsatsen till denna nyliberala filosofi och etik är tanken att såväl alla människor som alla djur, och även naturen, har ett egenvärde.
För människornas del leder denna filosofi till tanken att människor inte bara har rätt till de klassiskt liberala rättigheterna. De har också rätt till liv och hälsa. Och detta alldeles oavsett om de arbetar eller inte, var de råkar bo, vilken familj eller religion de råkar tillhöra osv. Det leder i praktiken till ett krav på ett omfördelande system, som enligt de flesta måste baseras på tvång eftersom privat välgörenhet inte skulle räcka och dessutom har nackdelen av att det inte blir någon garanti i egentlig mening mot fattigdom etc.
För djurens del leder en strikt anti-nyliberal filosofi, dvs att alla djur har ett egenvärde, rimligen till förbud mot all form av köttkonsumtion, men också av all form av jakt.
För naturens del innebär det att all form av miljöförstöring, som inte är absolut nödvändig för människans överlevnad, är moraliskt fel. Det är lika fel att behandla naturen illa som att döda någon människa eller något djur. Det avgörande argumentet är att allt som har en själ har ett egenvärde. Och även djuren, liksom naturen, sägs ha en själ.
(En dylik politik skulle stöta på minst lika stora politiska svårigheter att driva igenom som nyliberalernas krav på avskaffandet av den omfördelande staten, men det kan vi i detta sammanhang bortse ifrån. Dock kan vi inte helt bortse från att det rent vetenskapligt finns föga bevis för att vare sig människor som djur eller natur har någon själ).
Vad är det egentligen som har ett egenvärde? Människan? Alla människor som "gör sin plikt", Naturen? Den natur som vi kan "använda", Djuren? Vissa djur? Alla djur utom råttor och dylikt? Och vad menar vi egentligen med egenvärde? Frågor som dessa diskuteras alltför sällan i det offentliga rummet, men ligger till grund för politiska ställningstaganden inom en rad områden (miljöpolitik, djurpolitik, social politik och, inte minst, global politik).
Om man anser att alla människor - i hela världen och i alla tider - har ett egenvärde - vad grundar man då det på exakt och vad innebär det för politiken?
Nyliberaler som är färgade av ett rättighetstänkande skulle svara att människans egenvärde är en så kallad naturlig rättighet, som hänger samman med rätten till det egna subjektet (den egna kroppen, den egna tanken, egendomsrätten osv). De gör ofta en stark åtskillnad mellan å ena sidan människans rättigheter (och egenvärden) och å den andra sidan rättigheter och egenvärden för djur och natur.
De senare har inte egenvärden i egentlig mening. Istället skyddas de, hur paradoxalt det än kan låta för somliga, av människans egoism. Hur? Jo, genom att de flesta inte vill att djur skall lida "onödigt mycket" eller att naturen skall förstöras eller försmutsigas "onödigt mycket", så kommer de att handla så att djuren får det bra och att miljöförstöringen hålls inom "rimliga gränser".
De slutsatser som nyliberalerna drar av denna etik är, för människornas del, att full tankefrihet, åsiktsfrihet, mötesfrihet, rösträtt osv skall råda. Men å andra sidan så är det egentligen helt fel med omfördelning (av inkomster, men också annat) via staten. Om man utgår från att den nyliberala teorin om människans grundläggande rättigheter, inklusive äganderätten, är riktig - då måste alltså staten i dess nuvarande form avskaffas. Vad gäller den globala politiken så följer det av detta att inga tvingande skatter eller omfördelningssystem heller får finnas på global nivå. En fullständig frihandel måste råda. Vad gäller djurpolitik och miljöpolitik så finns inga andra hinder för utrotning, utsläpp etc än människans egoism, som likt den osynliga handen antas leda till den bästa av världar.
Motsatsen till denna nyliberala filosofi och etik är tanken att såväl alla människor som alla djur, och även naturen, har ett egenvärde.
För människornas del leder denna filosofi till tanken att människor inte bara har rätt till de klassiskt liberala rättigheterna. De har också rätt till liv och hälsa. Och detta alldeles oavsett om de arbetar eller inte, var de råkar bo, vilken familj eller religion de råkar tillhöra osv. Det leder i praktiken till ett krav på ett omfördelande system, som enligt de flesta måste baseras på tvång eftersom privat välgörenhet inte skulle räcka och dessutom har nackdelen av att det inte blir någon garanti i egentlig mening mot fattigdom etc.
För djurens del leder en strikt anti-nyliberal filosofi, dvs att alla djur har ett egenvärde, rimligen till förbud mot all form av köttkonsumtion, men också av all form av jakt.
För naturens del innebär det att all form av miljöförstöring, som inte är absolut nödvändig för människans överlevnad, är moraliskt fel. Det är lika fel att behandla naturen illa som att döda någon människa eller något djur. Det avgörande argumentet är att allt som har en själ har ett egenvärde. Och även djuren, liksom naturen, sägs ha en själ.
(En dylik politik skulle stöta på minst lika stora politiska svårigheter att driva igenom som nyliberalernas krav på avskaffandet av den omfördelande staten, men det kan vi i detta sammanhang bortse ifrån. Dock kan vi inte helt bortse från att det rent vetenskapligt finns föga bevis för att vare sig människor som djur eller natur har någon själ).
