Citat:
Ursprungligen postat av
TheLucky
Visst kan man träda ur kungahuset. Det har flera gjort, bland annat Edvard VIII. I Sverige har vi prins Bertil. Gör man detta kan man inte längre företräda kungahuset offentligt och i regel förlorar man sina titlar. Men som till exempel Sarah Ferguson kan man spela sina kort väl ändå och företräda genom sitt namn olika organisationer. Liksom i kampsport, en gång champ, alltid champ så är man född prins alltid prins.
Gällande "fångenskapen" så kan Harry naturligtvis ha rätt i mycket. Det är bland annat detta som är förbannelsen. Din titel betyder mycket mer än dig som människa och dina förhoppningar i livet. Psykisk ohälsa är inte ovanligt inom kungahusen. Men man kan inte lösa det här genom att prata illa om medlemmar i kungahuset. För att betona saken: som medlem i kungahuset är du i allmänhetens ögon alltid både din titel och privatperson. En kritik i media mot medlemmar i kungahuset, även om inte namnen nämns, är därför samtidigt en kritik mot kungahuset och hela dess organisation samt den nation som monarkin representerar.
Harrys och Meghans intervju framställer dessutom kungafamiljen som ett monster och det kommer få oönskade konsekvenser för paret eftersom det släpper lös en dominoeffekt av ondska på olika plan. Dels lär paret bli bevakade på ett sätt som de inte väntat sig och dels kommer den woke-rörelse man sällat sig till få anledning att spotta på kungahuset än mer vilket bli märkligt att Harry som prins då blir anledningen till detta.
Att födas in i ett kungahus innebär både fördelar (inget problem med pengar, intressanta resor, betjäning av olika slag, aktning m m). Nackdelarna är förstås att man är bevakad 24/7, att de misstag man gör basuneras ut till hela världen, att man kan bli offentligt hånad om man har läs- och skrivsvårigheter, som när vår kung råkade kasta om ett par bokstäver när han skrev sitt namn på en bergvägg. Den som föds in i ett kungahus har inte många fria val. "Den ofrivillige monarken" var en slående titel på en bok om vår kung.
Men just för att alla vet att de inte har valt sin position gör ju att man bör vara litet hygglig mot dem.
Deras ofrivilligt intagna position består i att representera sitt land, utföra vissa konstitutionella uppdrag, som att inviga riksdagens högtidliga öppnande och hålla utrikesnämnd en gång i veckan samt vara en enande symbol.
En sak som präglar europeiska kungligheter är att de uppfostras till att känna plikt. "Plikten framför allt" var en svensk kungs motto. Drottning Elizabeth av England älskas just för att hon genom hela sitt liv utfört sin plikt. Alla fattar väl att det är rätt tråkigt att behöva traska runt med sin handväska och inviga den ena saken efter den andra i 70 år. Men en hård plikt lades tidigt på henne. Det finns en rörande radioinspelning under andra världskriget där 14-åriga Elizabeth talar till folket för att ingjuta mod medan blitzen pågår. Hennes mor, drottningmodern, älskades också för att familjen stannade kvar i London och besökte utbombade medborgare.
Plikt visade också vår prins Bertil. Eftersom vår kung inte var en myndig tronföljare när hans pappa hade dött måste Bertil inta en slags vikarieroll, redo att träda in om något hände med tronföljaren. Enligt de regler som gällde i det svenska hovet kunde han inte gifta sig med den kvinna han älskade, Lilian. De levde tillsammans ändå men fick inte skaffa barn. Det var förstås en stor uppoffring för dem, och en påminnelse om att det inte alltid är en dans på rosor att tillhöra ett kungahus.
Den som själv väljer att gifta in sig i denna miljö måste acceptera reglerna. En person, som t ex Meghan, kan inte göra anspråk på att få ändra reglerna eller få undantag för sig själv.
Jag är emot monarki, men anser att när det nu är som det är, måste man spela efter reglerna.
