Rädd för att bli vuxen

På sistone har någon slags ångest nått mig, kalla det rädsla, om man kalla det så.

Jag är sjutton år, precis upptäckt alkohol, tjejer och andra förromantiserade känslor som man når i tonåren. Livet är underbart med drömmar och allt känns hur bra som helst.

I samband med dessa nyfunna lyckor och företelser har jag börjat fundera på livet efter 25. En ålder då de flesta hyenor har blivit plockade och "lyxsupning" känns inte lika fantastiskt som den gjorde efter man fick sin första lön. Drömmarna om utlandsresor och vipkort på Café Opera krossas lika brutalt och paradoxalt som den vackra ingången till tonåren.

Jag vill inte bli vuxen. Jag vill inte bli gammal. Jag vill inte bli ful.

Och fru? Kanske finner man en fin flicka som håller i några år, men sen är det slut. Slapp som en gummianka och sur som en burk ättika. Inget och hänga i granen precis.

Jag vill inte bli vuxen! Det finns inget posetivt. Hellre gör jag en platta vid 24, ger ut en diktsamling om livet och tar mitt liv till en flska rött lyssnandes på Nick Drake... och blir en legend.

Du behöver en ärta, o så säger du följande: Kära lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur.

Ärligt, vem fan nojjar sig inte för att bli gammal, o vresig, äta kaffebröd dagarna i ända o lösa korsord, se sin frus förlossning(hittade ingen smiley för extrema äckelkänslor), få äckliga små snorungar, o till slut pippa en hög med skinn. Kanske inte i den ordning dock.
Men skit i o tänka på det, lättare sagt än gjort, men......ja....nä....så e det bara.....

jasådu.

Nej, man har välskaffat sig lite andra intressen.

Görs om till riktiga utlandsresor. Att resa blir bara billigare och billigare...

Om man dräömmer om vipkort på Café Opera förtjänar man att få ett brutalt uppvaknande.

Vuxen är trevligt. Gammal är lite skrämmande. Jag har alltid vart ful.

Nej, så funkar det inte. Eller, ja, det kanske det gör för dig, men....

Nej, då blir du bara en bortglömd tönt som trodde livet tar slut med acnen.

Kort sagt: Man har så tråkigt som man gör sig. Det gäller nog när man är 75 också.

Viss rädsla för att fastna i ett trist jobb med för kass lön bör du dock uppvisa. Skaffa dig en bra utbildning inom ett kul område så du har schysst lön, och du har inget att oroa dig för.

Jag hoppas att bli en gammal gubbe med allt som kommer därtill (okej kanske inte allt) men jag har inga planer på att bli vuxen. Att bli gammal och ansvarstagande kräver att man blir vuxen är skitsnack och är det någon som kan bevisa mig fel får jag väl följa Neil Youngs syn på saken, "It's better to burn out then to fade away".

Jag känner igen det där

Mja, ja, det som man är allra mest rädd för är ju, som du säger, att hamna som sagt i ett trist jobb med halvschaskig lön. Tycker du tog min fråga lite väll bokstavsingående. Vad jag exempelvis menade med drömmar är ju att dom krossas väldigt brutalt. Som om dom var gjorda till att krossas, och ingenting annat.

Och sommarlovet, hur ska man kunna lämna dom på ett ärofullt sätt?

Tycker fortfarande det inte finns någon idé att leva efter 29. Allt blir bara sämre...

Tycker inte drömmarna krossas brutalt. Det är mer så att man inser mer och mer att allt inte är som man önskar att det var. Så är det i alla fall för mig. Är nog mitt i den där fasen nu, att man vissa drömmar byts ut mot andra mer realistiska drömmar.
Man inser att man inte kommer att bli någon miljonär med hus över hela världen. Men eftersom jag pluggar och snart är klar vet jag att jag inte kommer att behöva oroa mig för pengar.
Det är väl en del av den personliga utvecklingen skulle jag tro.

Sommarlov utan pengar kontra betald semester? Inte något svårt val tycker jag.

Jag känner igen mej. Men jag har slutat tänka så nu. När jag var liten tyckte jag det var det bästa som fanns och ville aldrig bli tonåring o.s.v.
Men ju äldre man blir detso fler nya drömmar. När jag var liten ville jag aldrig sluta leka med bilar och dockor men sen ändrade jag mej när jag fick nya intressen. När man ändrar sej så lider man inte så mycket av det som man trodde. Om du fattar vad jag menar.