Altruism - En bluff?

Det kan inte bli mer tydligt. Som människa (eller, levande varelse) strävar du hela tiden efter att lindra alla obehag som kan komma att uppstå. När du ser en luffare så börjar du uppenbarligen må lite sämre av någon orsak som är okänd för mig. Därför ger du honom pengar.

Det är som jag har skrivit tidigare, altruism och egoism är bra ord för att ytligt beskriva den materialistiska aspekten i våra handlingar, men per definition så faller altruism eftersom det innebär att man sätter sina egna intressen åt sidan till förmån för någon annans intressen. Det är omöjligt, eftersom man inte kan agera mot sitt egenintresse. Och altruismens vara eller icke vara är ju topic för den här tråden.
Jag kan tänka mig ett par anledningar till att vissa så gärna vill tala om altruism:
1. En snäv, materialistisk syn på värde, vilket gör att alla materiella uppoffringar plötsligt ser ut som självuppoffringar.
2. En efterhandskonstruktion som kanske kan få oss själva att må extra bra över våra handlingar.

Som sagt, det finns massor av empati, lojalitet och medmänsklighet i världen, och det gör människan till en unik varelse. Men jag förväntar mig inte hitta någon som faktiskt är altruistisk enligt ordets definition.

Tyckte det var i sin ordning att anmärka att människan visst kan agera för det bästa för det stora hela istället för det bästa för en själv. Fast sen finns så klart möjligheten att denna till synes oegoistiska gärning egentligen har egoistiska bakomliggande skäl.


Fast i det där fallet så är välmeningen konstruerad för egoistiska syften. "vilket inte är en behaglig känsla, och när man vill få bort den blir man snäll mot andra".

Att ens mån om resten av livets välbefinnande totalt är mån om sig själv. Självklart blir det mer nice för en själv om omgivningen har det nice, men jag tvekar rätt så ordentligt inför tanken att dessa självfrämjande aspekter är det enda som ger upphov till ens välmening. Fortsätter efter jobbet.

Så.. vart var jag..

Justeja, jag tyckte det var otroligt att ens välmening/önskan om andras välmående existerar enbart för egennytta. Är det så väldigt otroligt att en del av livet på riktigt bryr sig om välmåendet för en annan del av livet?


Fast en del oönskade sinnestillstånd uppstod eftersom jag var medveten om att jag i.o.m. den handlingen går jag miste om en saker jag vill ha.
Nä det bevisar inte att välmening inte fullständigt är egennytta förklädd. Det är nog omöjligt. Och detsamma med motsatsen.

Mm han hjälptes för att den handlingen ansågs rätt. Och detta är då egennyttigt för människan som ansåg för att han agerade i enlighet med detta anseende? Enbart för att intentionen var där?

Kan det vara så att vissa utför goda handlingar och ignorerar gengälderna för att var gång bestyrka deras självbelåtenhet, som i första hand kan tolkas som altruistiskt beteende men i slutändan bara handlar om långsiktig personlig vinst.
Räknas dock detta som altruism?

Det är ju sannolikt (förhoppningsvis iaf) inte ENBART för ens egen skull man skulle göra något för andra, men det är en del utav det hela och det räcker gott till i min värld för att konstatera att altruism inte existerar.

Illusioner

Du har inte försått vad altruism betyder.
Att du vill göra en handling innebär inte att den inte är altruistisk.

Det är snarare så att för att en handling ska kunna vara altruistisk måste den vara medveten.

Det är klart man räddar andra människor i nöd, för man vill inte leva med skuld, självförakt och ångest resten av livet. Varför man känner detta är ju för att man är ett flockdjur, dessa känslor finns och kommer av att man inte gör som samvetet vill, så att man utgår från sig själv är ju självklart eftersom man inte kan vara någon annan, flockmentaliteten att fungera/samarbeta i flock för artens och individens överlevnad är ju i grunden själviskt men ger upphov till empati och samvete vilket är osjälviskt, pga att det är inbyggt i oss för att säkerställa hela flockens, artens och därmed vår egen överlevnad.

Exakt så! Istället för att som ts hävda att alla ställningstaganden är egoistiska för att de kommer från egot, tycker jag det verkar rimligare att , som LeonHind, hävda att alla ställningstaganden är egoistiska eftersom det egentligen inte finns någon klar skillnad mellan individ- och gruppegoism. Vi hjälper andra för att vi tillhör samma grupp. Och solidaritet med andra i samma grupp kan man ju känna med såväl familjemedlemmar, släktingar, landsmän, artfränder och t.o.m. gruppen "levande varelser".
Om det alltså inte finns någon uppenbar skillnad mellan det vi kallar egoism och altruism , dvs om de är två sidor av samma mynt (oavsett betraktelsesätt), så framstår ju det vanligt förekommande tjafset om egoism kontra altruism som en felaktigt ställd fråga. Den korrekta frågan kanske istället är den som ifrågasätter vilken grad av ömsesidighet som det är rimligt att eftersträva. När måste man kräva en motprestation för att inte systemet ska bli kontraproduktivt eller kollapsa pga snyltare?

Ja, även samhörighet med växter kan man ju känna.
Motprestation? Menar du straff?

Man kommer ju aldrig ifrån det cyniska perspektivet, dvs, du kan ju inte bara gå förbi eftersom det hade förföljt dig resten av ditt liv så därför måste du göra det för att rädda ditt eget samvete. Hade jag gått förbi en självmordsbenägen man på en bro som jag visste till 100% ville dö och att det bara skulle göra han gott, ingen famij inga vänner. Trots detta hade jag gjort allt för att rädda honom, av rent egoistiska skäl

Vill gärna att altruism ska vara mer än en idé, men hur skulle man bevisa det?

Handling: Räddar en person ur en brunn.
Altruism: Jag ville personen gott.
Motexempel: Jag vill känna mig "duktig" och gjorde det av helt själviska anledningar (hjältestatus).

Antar att det hela slutar med i vad man själv tror på, kan inte riktigt komma på ett bra sätt att bevisa att man inte skulle göra det av själviska anledningar (karma, status etc.)

Altruism kan vara en framgångsrik taktik för gener. Om en person får barn som tar hand om varandra (alltså är altruistiska mot varandra) så kan det vara så att dessa barn är mer framgångsrika än andra individer. På detta sätt kan de gener personen bar på, vara mer framgångsrika och i längden få större spridning, än andra gener.

Men gener i sig själva lägger ingen värdering i att handlingarna som de betingar är "goda" eller ej. De existerar endast. Men man kan ju då säga att altruism faktiskt existerar och inte endast som en idé.