Altruism - En bluff?

Jag har länge funderat över om altruism helt enkelt ens existerar.

Jag anser att man inte kan göra en osjälvisk gärning.

Om vi tar ett exempel.
Jag offrar mitt liv för att rädda en annan person. Så långt ganska osjälviskt.
Det allt faller på för mig är dock att, om jag räddar den här personen så har jag gjort en självisk gärning eftersom att det är jag som vill rädda h*n. Att det hela tiden utgår ifrån vad jag vill. Att jag bestämmer vad jag vill göra. Oavsett vad handlingen i sig är så gör jag den för att jag själv vill.

Vad tycker ni om altruism? Finns det ens?

Förstår någon min poäng? Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det.

du tänker ju inte på dig själv, därav osjälvisk. din poäng suger apa

Det är ju precis det jag gör.

Jag vill rädda den här personen. Jag vill.

Förklara lite mer vad 'äkta altruism' är för dig? Det är helt inte tydligt vad du menar.

För mig är begreppet ju just att hjälpa/offra sig för någon annan enbart på grund av en vilja att göra det utan att förvänta sig någonting i gengäld. Om en person har kommit till något sorts insikt att h*n inte existerar enbart för sin egen skull och därigenom finner ett eget värde i att göra bra saker för andra, blir det sämre på något sätt, bara för att det finns en vilja att göra det?

Menar du att tillfredställelsen av att ha kunnat göra någonting för någon som behövde det diskvalificerar det som äkta altruism, därför att man uppfyller sin egen önskan? Skulle det vara mer altruistiskt att göra det under något sorts tvång? (Fri vilja är för mig motsatsen till tvång )

Eller är det att "sälja sin själ" att medvetet göra en god gärning? Är det faktumet att det finns en medveten vilja i sig som diskvalificerar en handling som altruistisk?:Varför skulle det vara så? Är en robot, som saknar egen vilja, tankar och känslor eftersom den är en maskin altruistisk när de gör någonting som är bra för någon?

Har jag missuppfattat dig? Som sagt, förklara gärna mer hur du tänker! Det är en spännande diskussion.




Onödigt nedsättande, tycker jag. För inte diskussionen framåt alls. Men forumet är ju Flashback, trots allt.

Om man går så långt att man offrar sitt liv för att rädda någon annans vill jag påstå att man inte kan leva med sig själv om den andra skulle dö. Alltså gör han detta för sig själv då han ändå inte kan fortsätta leva med vetskapen om att den andra personen av en eller annan anledning är död.

En altruistisk gärning är en gärning, som har något som motiv, som inte gynnar en själv. Ens beväggrund är osjälvisk. Men altruism förutsätter inte, att det inte är din vilja eller dit motiv. En icke-altruistisk gärning är en gärning, som har ett självisk motiv (typ: jag vill ha godis, därför säger jag att flickan med godis är en duktig flicka).

Edit: menade inte, att motivet inte får gynna en själv, men att det inte får vara självgynnandet, som är själva motivet.

Alla sådana där exempel är lika vansinniga som den akademiska katederfilosofin själv. Det ser man tydligt om man betänker att det inte går att offra sitt liv för någon. Säg att du skjuter dig i skallen så att ditt barn får den sista brödbiten men två sekunder efteråt faller ett träd ner och dödar ditt barn - dock skulle trädet ha träffat dig om du hade levat o s v o s v.

Vi kan inte veta vad som sker i framtiden; men vi kan göra förutsägelser baserade på erfarnhet. Vi kan t ex med ganska god säkerhet säga oss veta att naturvetenskaperna är destruktiva.

Naturvetare och vetenskapsmän hävdar lögnaktigt att dom är "altruister", d v s att det är någon nytta med det dom gör; alla vi andra vet att allt dom skapar är destruktivt: endera är dom medvetna om detta och räknar kallt med att dom själva lever i 80 år och att världen inte hinner gå under innan dess - alltså är dom hänsynslösa egoister som klär sig i altruistens mask eller så fattar dom inte ens det och tror faktiskt att dom gör något gott.

Jag tror faktiskt TS har en god poäng. En "altruistisk" gärning kan definitivt gynna en själv, exempelvis genom att man känner sig stolt eller uppskattad. Men även om en viss altruistisk gärning inte skulle gynna en själv så bör man ta hänsyn till vad som i ekonomiska termer benämns som alternativkostnaden, dvs det som går förlorat vid ett visst handlingsalternativ. En handling behöver alltså inte nödvändigtvis gynna en själv för att ändå vara självisk. Att inte hjälpa en människa som befinner sig i omedelbar fara kan leda till en rad negativa inverkningar på en person, exempelvis skuldkänslor, dåligt rykte, dålig självkänsla och andra psykiska obekvämligheter. Det handlar alltså om att undvika en förlust, inte att gå med vinst.

Jag tror också att människor i en sådan situation utvärderar sina alternativ (om än undermedvetet) i likhet med en cost-benefit-analysis. Låt oss föreställa oss ett scenario där person A upplever att person B befinner sig i fara, och efter att ha utvärderat situationen kommer fram till att chansen att framgångsrikt rädda person B bedöms vara 5 %. Skulle person A försöka sig på att rädda B trots att risken att misslyckas (och därmed utsätta sig själv för fara) är betydligt högre (95 %) än chansen att lyckas så är denna handling inte altruistisk, den är irrationell och kanske även impulsiv.

Då uppstår ju frågan huruvida en handling som bedöms ha en chans att lyckas på exempelvis 49 % är att anse som irrationell eller inte. Men såna små procentuella skillnader som den mellan 49 % och 51 % är ju knappast möjliga för en människa att uppfatta och ta hänsyn i till i sin utvärdering av lämpliga handlingsalternativ, och då är vi åter igen på alternativkostnaden och en cost-benefit-analyisis som de främsta verktygen vid val av handlingsalternativ.

Reflektioner kring detta, kära Flashback?

Orkar inte läsa i tråden nu men....

Faller inte alla altruistiska gärningar om personen som utför den är religiös?
Eftersom då exempelvis moder teresa utförde sina gärningar pga rädslan för vad som komma skulle och därmed hade en högst självisk anledning.

Ja skulle vilja omformulera problemet genom att inför begreppet "empatiskt handlande" som ofta kan upplevas som altruistiskt.

Exempel:
"Jag går en promenad nere vid sjön där jag bor och ser ett barn som trillat i vattnet. Jag hoppar i och drar upp ungen, utan att reflektera över att min nya kappa och min nya kjol blir förstörda av dyn men barnets liv räddas. Dessutom riskerar jag att bli nedkyld och sjuk av det kalla vattnet."

Detta är en handling som alla (friska) människor skulle göra utan att reflektera över det. Jag får ingen annan belöning än känslan av att ha "gjort gott". I stället kostar det mig nya kläder och en veckas hälsa.

Detta att "göra gott" är något som alla (friska) människor har av naturen givet. Riktigt vilka mekanismer som är verksamma, fysiologiskt, är inte utrett men det kan vara s.k. spegelneuron som är inblandade, då vi vill handla på det sättet utan att få någon direkt fördel av det, utöver den känslomässiga tillfredsställelsen.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Spegelneuron

Troligen kan man i en framtid utröna om de personer som har en mer uttalad och utbredd funktion i dessa spegelneuronbanor, är mer altruistiska och empatiska än andra.

Jag tror att du förstår hur jag menar. Jag tycker att tillfredsställelsen gör gärningen, kanske inte egoistisk, men absolut inte altruistisk.
För du har själv tjänat något på det.

Jag satt själv och funderade på om hur det skulle vara att man blev tvingad till en gärning. Jag kom i alla fall fram till att om du blir tvingad har du inte gjort det för den goda sakens skull. Alltså inte en altruistisk handling, enligt mig.

Svårt att säga vad en robot är. Vi får anta att den är programmerad till att göra gott. Och i så fall tycker jag att det faller på att en människa har gjort den.
Det som däremot är intressant är att om en forskare skulle göra den här roboten som gör oändligt mycket gott. Utan att forskaren får ut något som helst utav det. Är han Altruist då?

För mig faller allt på grund av minsta lilla självgynnande, för då har du inte gjort det utan att vara egoistisk. Oavsett om det är ditt huvudmotiv eller inte.

Jag anser att alla altruistiska gärningar faller. Så, ja, religion fäller handlingen som egoistisk.

Detta är en handling som alla SJUKA människor skulle göra. Vi som är friska och lever enligt naturen vi skulle aldrig kasta oss i vattnet för då skulle vår yllekläder bli våta och vi vet att vi inte är några tiggare utan vi klarar oss själva och om våra kläder blir våta och det är minusgrader då kan det gå dåligt......och dessutom skiter vi i undermänniskans skitungar.

Men du som levfer efter lusten tycker om "känslomässiga tillfredställelser" eller hur? Du ser framför dig ditt eget hjältemod och onanerar till den inre bilden, eller hur?

För i verkligheten är du en feg lögnare, eller hur? Du skulle inte duga till att rädda någon, även om du ville det, visst är det så?

Men vi, dom starka, goda, sköna och vilda; vi skulle kunna göra det men vi skulle ändå aldrig göra det.
För det är perverst att enbart vilja gott när man är fri att välja det goda och vara god.

Din uppfattning om den mänskliga naturen är en reflextion av din egen perversitet - och jag hatar dig och dina likar.