2011-12-11, 16:24
#1
Hoppa över spoilern. Bara en misslyckad oavslutad trådstart.
Hur hanterar ni filosofiska konflikter, när två kompletterande men ej föreningsbara filosofier möts? Det är lite som i fysiken idag, där man inte kan unifiera fysikens yttersta aktuella, mest använda och relevanta teorier, kvantfysiken och relativitetsteorin. Einstein ägnade sina sista ingenier i liv för att försöka förena de två teorierna.
Jag kan ha fel på nån punkt om fysiken, eller två. Men skit i det för fan! Ni vet vad jag menar.
Som programmerare så tänker jag mycket kring optimering, strukturella lösningar, automatiserade lösningar och abstraktioner.
Jag gillar att peta in matematiska objekt i en svart låda som jag aldrig kan se in i, skaka om allt i lådan, och testa ifall den svarta lådan gör det den ska, tills dess att det fungerar.
I datavärlden så är detta utmärkt. Mycket teknik i din omvärld fungerar på detta sätt. Börsen, och mycket mycket annat. Det finns teknik byggd på denna princip, som vi inte vet hur den fungerar.
Ibland har vi så komplexa system, som är byggda på så många abstrakta lager, att en ensam person omöjligt kan hantera hela kakan (denne hanterar bara en liten del av ett av lagren). Detta är mycket vanligt inom rymdteknik och militära tekniska system.
----------
Inom datavärlden så gör vi modeller av omvärlden på olika vis. Alla register (minnen) i datorn håller olika information om sig själv och den omvärld vi definierar för datorn.
I teorin så kan datorn simulera precis vad som helst. Den mänskliga hjärnan, naturen, allt. I teorin alltså, med lite om och men. Men vi behöver inte gå djupare in på detta.
Datorn är duktig på att optimera lösningar. Datorn slår människan i schack, och i precis vilket brädspel du vill.
Min filosofi är att man kan simulera och optimera lösningarna vilket verkligt problem som helst. Jag har gjort ett antal simuleringar i min karriär. Låt mig illustrera med ett exempel i en bok som jag skrev för mina universitetselever när det inte fanns något studiematerial för en ny kurs som jag hade startat,
Du är ute efter att vinna ett spel som kallas chicken run. Ni är ett gäng 100 individer, som spelar mot var annan individ 10 gånger. Spelet går ut på att åka så långt man vågar mot ett stup. Den som stannar först förlorar, och får -2 poäng. Den som åker längst utan att åka ut för stupet, får 7 poäng. Om båda stannar vid samma längd så får båda 1 poäng. Den som åker ut för stupet får -1 poäng. Var stupet slutar vid varje gång, vet ingen av spelarna. Det gäller att vara bäst bland alla dessa 100 individer. -- obs, reglerna och poängsättningen behöver inte stämma.. jag skrev boken för 27 år sedan när ordentliga datorer var nytt på universiteten --
En rigorös simulering visar att följande strategi är bäst: Lika för lika. Det innebär att du behandlar din motståndare som du själv blir behandlad, men du straffar aldrig (då du själv förlorar på detta). När din motståndare vill samarbetar med dig, så exploaterar du inte, utan du samarbetar också. Men när din motståndare exploaterar så gör du detsamma. Om din partner återgår till samarbete, så samarbetar du också. Denna strategin visade sig alltså varar optimal, oavsett hur alla dina andra 99 medspelare beter sig.
En kort förklaring ligger helt enkelt i spelreglerna: stanna när din motståndare stannar, så får du 1 poäng. Om din motståndare aldrig stannar, så är det bättre att åka ner för stupet och få -2 poäng än att stanna och förlora och få -3 poäng. Hellre stannar du och får 1 poäng än att riskera att ditt fortsatta pushande får den andre spelaren att fortsätta och därmed åker ni båda ner i stupet ändå; om du inte stannar och får -3 poäng istället. Strategin att exploatera, för att vinna och få +7 poäng håller inte i längden eftersom att alla andra också är ute efter dessa 7 vilket leder till att det inte blir någonting: åker ut i stupet.
Okej, så jag kan säga att jag har ett stort förtroende för simuleringar, och det är lite av min filosofi: de optimala lösningarna är inte alltid någonting vi förstår.
Lite förenklat (ta det med en nypa salt): Om vi låter en dator maximera ett schackdrag, så kan vi aldrig förstå varför just det draget är optimalt. För matematiskt så är det optimalt. Men ett schackdrag designat av en människa kan vi förstå och få förklarat för oss.
Liknande är det med hjärnan, som egentligen är en stor matematisk klump med miljarder av kopplingar, kemiska receptorer och neuroner. Vi kan omöjligt förstå varje aspekt av hjärnan.
Så ser jag världen. Jag tänker matematiskt, psykologiskt, fysiskt, filosofiskt och särskilt evolutionärt. Men sen krockar det för mig. En helt motsatt världsbild trycks upp i ansiktet på mig, och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den konflikten. Jag möter en filosofi som har en helt annan struktur än en optimerad "svart låda matematisk modell", men med precis samma mål.
Jag gillar att peta in matematiska objekt i en svart låda som jag aldrig kan se in i, skaka om allt i lådan, och testa ifall den svarta lådan gör det den ska, tills dess att det fungerar.
I datavärlden så är detta utmärkt. Mycket teknik i din omvärld fungerar på detta sätt. Börsen, och mycket mycket annat. Det finns teknik byggd på denna princip, som vi inte vet hur den fungerar.
Ibland har vi så komplexa system, som är byggda på så många abstrakta lager, att en ensam person omöjligt kan hantera hela kakan (denne hanterar bara en liten del av ett av lagren). Detta är mycket vanligt inom rymdteknik och militära tekniska system.
----------
Inom datavärlden så gör vi modeller av omvärlden på olika vis. Alla register (minnen) i datorn håller olika information om sig själv och den omvärld vi definierar för datorn.
I teorin så kan datorn simulera precis vad som helst. Den mänskliga hjärnan, naturen, allt. I teorin alltså, med lite om och men. Men vi behöver inte gå djupare in på detta.
Datorn är duktig på att optimera lösningar. Datorn slår människan i schack, och i precis vilket brädspel du vill.
Min filosofi är att man kan simulera och optimera lösningarna vilket verkligt problem som helst. Jag har gjort ett antal simuleringar i min karriär. Låt mig illustrera med ett exempel i en bok som jag skrev för mina universitetselever när det inte fanns något studiematerial för en ny kurs som jag hade startat,
Du är ute efter att vinna ett spel som kallas chicken run. Ni är ett gäng 100 individer, som spelar mot var annan individ 10 gånger. Spelet går ut på att åka så långt man vågar mot ett stup. Den som stannar först förlorar, och får -2 poäng. Den som åker längst utan att åka ut för stupet, får 7 poäng. Om båda stannar vid samma längd så får båda 1 poäng. Den som åker ut för stupet får -1 poäng. Var stupet slutar vid varje gång, vet ingen av spelarna. Det gäller att vara bäst bland alla dessa 100 individer. -- obs, reglerna och poängsättningen behöver inte stämma.. jag skrev boken för 27 år sedan när ordentliga datorer var nytt på universiteten --
En rigorös simulering visar att följande strategi är bäst: Lika för lika. Det innebär att du behandlar din motståndare som du själv blir behandlad, men du straffar aldrig (då du själv förlorar på detta). När din motståndare vill samarbetar med dig, så exploaterar du inte, utan du samarbetar också. Men när din motståndare exploaterar så gör du detsamma. Om din partner återgår till samarbete, så samarbetar du också. Denna strategin visade sig alltså varar optimal, oavsett hur alla dina andra 99 medspelare beter sig.
En kort förklaring ligger helt enkelt i spelreglerna: stanna när din motståndare stannar, så får du 1 poäng. Om din motståndare aldrig stannar, så är det bättre att åka ner för stupet och få -2 poäng än att stanna och förlora och få -3 poäng. Hellre stannar du och får 1 poäng än att riskera att ditt fortsatta pushande får den andre spelaren att fortsätta och därmed åker ni båda ner i stupet ändå; om du inte stannar och får -3 poäng istället. Strategin att exploatera, för att vinna och få +7 poäng håller inte i längden eftersom att alla andra också är ute efter dessa 7 vilket leder till att det inte blir någonting: åker ut i stupet.
Okej, så jag kan säga att jag har ett stort förtroende för simuleringar, och det är lite av min filosofi: de optimala lösningarna är inte alltid någonting vi förstår.
Lite förenklat (ta det med en nypa salt): Om vi låter en dator maximera ett schackdrag, så kan vi aldrig förstå varför just det draget är optimalt. För matematiskt så är det optimalt. Men ett schackdrag designat av en människa kan vi förstå och få förklarat för oss.
Liknande är det med hjärnan, som egentligen är en stor matematisk klump med miljarder av kopplingar, kemiska receptorer och neuroner. Vi kan omöjligt förstå varje aspekt av hjärnan.
Så ser jag världen. Jag tänker matematiskt, psykologiskt, fysiskt, filosofiskt och särskilt evolutionärt. Men sen krockar det för mig. En helt motsatt världsbild trycks upp i ansiktet på mig, och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den konflikten. Jag möter en filosofi som har en helt annan struktur än en optimerad "svart låda matematisk modell", men med precis samma mål.
Hur hanterar ni filosofiska konflikter, när två kompletterande men ej föreningsbara filosofier möts? Det är lite som i fysiken idag, där man inte kan unifiera fysikens yttersta aktuella, mest använda och relevanta teorier, kvantfysiken och relativitetsteorin. Einstein ägnade sina sista ingenier i liv för att försöka förena de två teorierna.
Jag kan ha fel på nån punkt om fysiken, eller två. Men skit i det för fan! Ni vet vad jag menar.
__________________
Senast redigerad av superhjalten 2011-12-11 kl. 16:30.
Senast redigerad av superhjalten 2011-12-11 kl. 16:30.
