Psykisk aspekt av att vara libertarian

Det är psykiskt jobbigt att vara libertarian...

Varje dag så använder jag statens väg för att ta mig till jobbet, morgon och kväll lyses vägen upp av statens lampor som får kraft från statens el, ibland får jag vänta med att köra ut från min uppfart då kommunens buss åker förbi full med resenärer som åtnjuter en subventionerad biljett.
Bilen skattar jag naturligtvis för och staten håvar även in merparten av den kostnad jag belastas med när jag tankar bilen.
När jag närmar mig jobbet så finns en fartkamera som staten satt upp för att övervaka min färd så att färden inte går för fort.
Om jag får lite fritid över (jag jobbar ju trots allt mer än halva året utan betalning men fritiden är trots det ringa) så kanske jag tar en promenad på stan, gågatan som går förbi statens arbetsförmedling, statens skatteverk och statens försäkringskassa är såklart kommunalt anlagd, kommunens gågata leder även förbi statens utskänkningsställe för alkohol innan den tar slut vid en skola i vilken stat och kommun pumpar in helt bortkastade pengar på en utbildning som kostar skjortan.

Jag finner att vara libertarian tär på mitt psyke då ovanstående (och mycket annat relaterat till det staten med anhang hittar på) retar mig något enormt, jag är en bit över trettio och den smygande känslan av irritation har pågått sedan jag gick i skolan, jag är rädd att den snart når sin kulmen och att jag antingen tar mitt pick och pack och flyttar till ett land där jag slipper irritera mig på all skattefinansiering eller att jag börjar motverka allt som staten byggt upp i min närhet, det sistnämnda med risk för såväl min frihet som min sociala status.

Hur känner andra libertarianer/liberaler/anarkokapitalister inför denna psykiska aspekt av ideologin?

Jag försöker att inte tänka på det Då och då när man vandrar förbi den halvfärdiga rondellen och det närliggande området strax utanför stan (som varit under konstruktion i nästan ett och ett halvt år nu) blir man dock påmind om den allmänna ineffektiviteten hos kommunala arbetare och uppdragsgivare.

Det bör däremot poängteras att allt som är finansierat av stat, kommun eller landsting inte nödvändigtvis behöver ge negativa vibbar vid bara åtanken. Vägar är bra. Däremot kan finansieringsaspekten av det hela vara oerhört deprimerande - att statens problemlösningsförmåga begränsar sig till att hota sina medborgare till livet och utpressa dem i princip helt obehindrat. Maffiafasoner säger jag bara.

Ja, det tär på psyket. Det är väldigt påfrestande och rent av deprimerande att leva i ett samhälle där allting utgår ifrån våld. Det är byggt på våld, från botten till toppen. Alla människor du ser på stan tycker att våld är bra. De tycker det är bra att någon kommer och skjuter dig om du bygger ett uthus utan att be om lov först. Och vart fjärde år skickar de ett litet meddelande till dina ägare där det står "Vi tycker att du gullar för mycket med RedCheekGraduate. Han klarar av att piskas lite hårdare. Råna honom lite mer varje månad, styr hans privatliv i ännu större detalj och om han inte gör som ni säger, skjut ihjäl honom." Det är majoritetens vilja, det är vad nästan alla du träffar bidrar till, tycker är bra, och stödjer fullt ut.

Problemet är att det inte hjälper att flytta. Det är likadant överallt. Alla länder domineras av en större massa som tycker att ett gevär upptryckt i varje oskyldig människas nacke är en av gudarna rekommenderad lösning på alla världens problem. Det är den världen vi lever i och det är deprimerande, men det är det finns inte så mycket man kan göra åt saken.

Att kliva in i en offentlig byggnad känns ungefär som att stå i en pyramid eller ett koncentrationsläger. Det är svårt att inte se framför sig trälarna med vilkas blod och svett byggnaderna har byggts under hot om dödligt våld.

Frågan hur man ska kunna hålla sig mentalt frisk i en sådan situation är inte enkel. Antingen kan man försöka glömma bort det och intala sig att alla är lyckliga kompisar som bryr sig om och hjälper varandra, eller så kan man se sig som en ensam individ som mitt i en fientlig och farlig djungel gör allt vad hon kan för att överleva, eventuellt tillsammans med några få vänligt inställda människor som hon kan lita på.

Det otäcka är att din hjärna anpassar sig efter hur du väljer att uppfatta världen, och ditt sinne kommer att påverkas av dina val. Folk som befinner sig i en fientlig miljö lägger ofta åt sidan de egenskaper som krävs för att överleva i ett socialt sammanhang, och vice versa. Visserligen lever vi inte i en social miljö, men de djuriska överlevnadsinstinkterna hjälper ändå föga i ett västerländskt i-land. Vad som är rätt eller fel val har jag inte den blekaste aning om.

Bortträngning. Kan jag inte förändra det är det onödigt att gå runt och må dåligt över det. Så jag tänker inte på det, eller i varje fall inte på ett känslomässigt engagerat sätt i vardagen. Det ligger inte i mitt rationella egenintresse att må dåligt över yttre omständigheter om jag kan låta bli.

Visst är vägar bra men varje dag när jag färdas på den väg som jag tvingas ta till jobbet så tänker jag på hur mycket bättre en privat finansierad väg skulle vara, den aktuella vägsträckan har till kanske en tiondel en 2+1 väg, resten är en helt värdelös enfilig väg med en hastighetsbegränsning som är mellan 60 km/h och 80 km/h och sträckan är full av ogenomtänkta korsningar och rent av farliga passager, som grädde på moset så finns en bro över vatten som till och från öppnas för båttrafik vilket resulterar i att all trafik står still i mellan tjugo minuter och en halvtimme.
Bara en sådan resa på 30-35 minuter kan få mig att tänka på varför världen ser ut som den gör med tungt sinne som följd.

Jag kan inte göra annat än hålla med dig. Det enda jag drömmer om är att få bli fri, varje dag känns som att jag sitter inlåst i ett oändligt stort fängelse. Det är deprimerande, varför det är tur att staten kan ge oss lyckopiller för en mindre summa pengar

Hur som helst, jag vet inte hur det är med andra libertarianer, men jag känner en oerhörd stark känsla av instängdhet och vilja att bli fri, som sträcker sig utöver statliga inskränkningar. Jag vill känner mig inlåst på den här planeten, inlåst av fysikens lagar, inlåst av min mänskliga kropps begränsningar, ja, inlåst av allt som existerar. Även om jag skulle finna ett helt libertariant samhälle skulle jag aldrig bli nöjd.

Dina känslor känner jag inte igen, givet att jag svårligen kan föreställa mig ett helt fritt samhälle, fysiska begränsningar kan försvåra tillvaron, det tillstår jag, men det är inget jag personligen kan relatera till som ett stort problem för mig.

Man behöver inte se på sina medmänniskor som farliga, psykotiska våldsverkare bara för att de röstar och vill få skattemedel till sina egna syften. Jag skulle bli fullständigt paranoid av att gå runt på stan och tänka så. Det jag ser är istället snälla, men grundlurade medmänniskor, som av okända orsaker inte har lyckats begripa särskilt mycket om staten och samhället. Hade vi fått ett fritt samhälle så skulle de jobba på som vanligt, kanske bara donera lite extra till välgörenhet. Den enda kategorin människor som jag har svårt att tolerera är just politiker (inte alla, men nära på), i synnerhet de som ger intryck av att vara slipade.

När jag läser vad ni skriver på detta forum så känner jag mig nästan som en happy-go-luckysnubbe.

Personligen så hyser jag i princip inget agg mot mina medmänniskor även om merparten av dom tvingar mig till konformitet genom sitt ynkliga beteende och sin lydiga röst i valurnan vart fjärde år.
Mitt agg riktas mot staten, denna koloss som är svår att identifiera och alltså svår att komma åt, därav mina känslor av både irritation och maktlöshet, maktlöshet inför den "fiende" som jag varje dag tvingas möta.

Det intressanta är väl att det verkar finnas en del libertarianer som går runt och stör sig på alla folk i sin omgivning eftersom att de antagligen röstat på sossarna och därmed upprätthåller denna jobbiga påfrestning. Måste vara jobbigt att vara er

Om du är lite över trettio så kanske det inte hjälper, men för mig personligen (20 år) så är det faktiskt rätt så skönt att tala med folk i min egen ålder. Jag upplever att frihetsidealet håller på att få ett uppsving, alla älskar att välja och tycker att sossarna är mossiga. Det enda problemet är såklart att de inte begriper att 0 av 8 riksdagspartier faktiskt står för frihet, men där har jag också varit.

Håller med. Mina liberala värderingar hindrar mig på intet sätt från att må bra i vardagen, och jag känner mig absolut inte som instängd i ett fängelse eller koncentrationsläger.