Psykisk aspekt av att vara libertarian

Det är psykiskt jobbigt att vara libertarian...

Varje dag så använder jag statens väg för att ta mig till jobbet, morgon och kväll lyses vägen upp av statens lampor som får kraft från statens el, ibland får jag vänta med att köra ut från min uppfart då kommunens buss åker förbi full med resenärer som åtnjuter en subventionerad biljett.
Bilen skattar jag naturligtvis för och staten håvar även in merparten av den kostnad jag belastas med när jag tankar bilen.
När jag närmar mig jobbet så finns en fartkamera som staten satt upp för att övervaka min färd så att färden inte går för fort.
Om jag får lite fritid över (jag jobbar ju trots allt mer än halva året utan betalning men fritiden är trots det ringa) så kanske jag tar en promenad på stan, gågatan som går förbi statens arbetsförmedling, statens skatteverk och statens försäkringskassa är såklart kommunalt anlagd, kommunens gågata leder även förbi statens utskänkningsställe för alkohol innan den tar slut vid en skola i vilken stat och kommun pumpar in helt bortkastade pengar på en utbildning som kostar skjortan.

Jag finner att vara libertarian tär på mitt psyke då ovanstående (och mycket annat relaterat till det staten med anhang hittar på) retar mig något enormt, jag är en bit över trettio och den smygande känslan av irritation har pågått sedan jag gick i skolan, jag är rädd att den snart når sin kulmen och att jag antingen tar mitt pick och pack och flyttar till ett land där jag slipper irritera mig på all skattefinansiering eller att jag börjar motverka allt som staten byggt upp i min närhet, det sistnämnda med risk för såväl min frihet som min sociala status.

Hur känner andra libertarianer/liberaler/anarkokapitalister inför denna psykiska aspekt av ideologin?

Låter som att du är identitetspolitiker?
Som jag ser det är libertarianism en teknisk uppfinning som fungerar bättre än någon annan stat. Inte ett sätt att visa vem jag är.
Visst kan man störa sig på varenda socialistisk lag man erfar personligen, men så kan man ju inte tänka om allt. Bättre att försöka svälja varenda gång snutjävlar stoppar en för fortkörning etc, för att i gengäld ruva på en rejäl hämnd så att man ger igen för all gammal ost. Libertarianer är nästan alltid superintelligenta och har lätt för att effektivt hämnas på staten utan att det kan spåras till individen. Att pinka revir a la den i övrigt skicklige Breivik ser jag personligen inget större behov av då detta som sagt inte handlar om identitet. Inte mycket till hämnd om den slutar med att staten sätter en i fängelse.

Du och övriga socialister förstår inte vad högerpolitik går ut på, eller hur libertarianer tänker. Jag kan förklara det för dig dock.

Se högerpolitik som sunt förnuft politik. Se det som effektiv, minimalistisk politik. Man kommer överens om vilka offentliga produkter som ska finnas och hålla dem inom rimliga ramar och kostnader. USA fungerade bra förr i tiden och världen såg upp till USA, alla ville emigrera dit. På den tiden rådde libertarianernas politik, politik som ryms inom grundlagen.

Ett liknelse kan vara att en skolklass som ska åka på utflykt. Föräldrarna ska betala för inträdet och lunchen och bussen. Sedan kommer socialisten Olle med sin son Lennin. Lennin vill ha en rosa plastboll som säljs i badhuset. Olle tvingar de andra föräldrarna att dela på kostnaden för Lennins boll, fastän det redan hade beslutats om vad som skulle betalas av föräldrarna och detta hade föräldrarna själva röstat fram enhälligt, inklusive Olle.

Att vara libertarian är definitivt något helt annat än att rösta rött och det är absolut en mardröm att leva i ett rött samhälle. Att blunda för verkligheten är inte en lösning på själva problemet heller och givetvis kan det vara psykiskt tufft att kämpa emot en ondska som gör sig påmind så pass ofta i samhället.

Som libertarian utmärker man ju sig genom att inte låta sig dras med i stockholmssyndromet. Det handlar om att inte legitimisera övergreppen.

Nej, jag är ingen typ av politiker.

Jag gillar din tanke, mitt problem med hämnd är att det inte sällan drabbar oskyldiga eller i alla fall människor som svårligen kan påverka samhället i någon högre utsträckning.

Det är psykiskt jobbigt att vara libertarian...

Varje dag så använder jag statens väg för att ta mig till jobbet, morgon och kväll lyses vägen upp av statens lampor som får kraft från statens el, ibland får jag vänta med att köra ut från min uppfart då kommunens buss åker förbi full med resenärer som åtnjuter en subventionerad biljett.
Bilen skattar jag naturligtvis för och staten håvar även in merparten av den kostnad jag belastas med när jag tankar bilen.
När jag närmar mig jobbet så finns en fartkamera som staten satt upp för att övervaka min färd så att färden inte går för fort.
Om jag får lite fritid över (jag jobbar ju trots allt mer än halva året utan betalning men fritiden är trots det ringa) så kanske jag tar en promenad på stan, gågatan som går förbi statens arbetsförmedling, statens skatteverk och statens försäkringskassa är såklart kommunalt anlagd, kommunens gågata leder även förbi statens utskänkningsställe för alkohol innan den tar slut vid en skola i vilken stat och kommun pumpar in helt bortkastade pengar på en utbildning som kostar skjortan.

Jag finner att vara libertarian tär på mitt psyke då ovanstående (och mycket annat relaterat till det staten med anhang hittar på) retar mig något enormt, jag är en bit över trettio och den smygande känslan av irritation har pågått sedan jag gick i skolan, jag är rädd att den snart når sin kulmen och att jag antingen tar mitt pick och pack och flyttar till ett land där jag slipper irritera mig på all skattefinansiering eller att jag börjar motverka allt som staten byggt upp i min närhet, det sistnämnda med risk för såväl min frihet som min sociala status.

Hur känner andra libertarianer/liberaler/anarkokapitalister inför denna psykiska aspekt av ideologin?